klara

Nästa helg är jag en sån där föreläsare på ett läger. Det är Ung Pirat Örkelljunga som fixar läger.

Jag ska dit med en bok. Ni vet en sådan där pappersbok som man aldrig skulle trott att det skulle bli av den där boken jag gjorde för två år sen. Well, nu blev det det i alla fall. Oavsett om det bara är ett provex eller flera ex med mig för smyguppvisning ska det bli oändligt roligt. Kunskap Kommunkation Kontroll.

Det blir rätt hårda ämnen i övrigt på lägret. Så jag antar att jag kommer få väga upp med att prata om en djupare ideologisk debatt och den immateriella revolutionen. Varför göra det lätt för sig när man kan göra det roligt?

Jag misstänker att det blir en ny predikan a la en sådan jag hade på Tjejsnack för 2 år sedan.

Är du skåning vill du kanske delta i uppstartsmötet för PP Skåne på fredagskvällen. Själv är jag nyfiken på vad föreläsningarna om finanspolitik ska handla om.

För tre år sedan exakt var jag på läger med syddistriktet för första gången. Det är inte utan att jag är lite nostalgisk, men samtidigt vemodig. Många av de som då var med är försvunna, avhoppade, utbrända och till och med döda. Att vi har en tuff tid just nu i partiet vore synd att förneka. Vi är enormt mycket färre aktiva än när jag blev aktiv för tre och ett halvt år sen. Jag vet knappt själv om jag kan kalla mig aktiv ens. Jag bygger mest med Ung Pirat Jönköping och i övrigt utanför partiet med Informationsbyrån.

Jag hoppas jag får med mig några av radikalerna och nytänkarna från UP Jönköping, de är ungefär lika flyttbara som jag var aktiv i Jönköping 2008-2010, dvs nästan inte alls. Missade tyvärr mötet med dem igår på grund av frossa. Men jag har hört att den planerade revolutionen inte kommer att utebli och att de smider hemliga drömmar som bara Marc – ondskan – Suckberg och hans gelikar vet om. (vilket på svenska betyder att de skrivit det på facebook)

För övrigt hade jag en inre monolog om kopimism härom natten. Det kan vara så att jag utvecklar tankarna ur den framöver.

Och ordet blev kött.

(jag orkar nog länka mer i morgon)

Ooops. De kursiverade stämmer in på mig. Snacka om att vara en utpräglad HSP. Det komiska är att det överlappar med autism och ADHD rätt hårt. Finns en teori om Intense World Syndrome som menar att autister har en naturlig överkänslighet för allt. Till exempel att vi känner andra människors känslor. Tyckte mest bara det här med HSP är bisarrt mycket jag.

1. Jag verkar vara känslig för de fina nyansskillnaderna i min omgivning.

2. Andra människors humör påverkar mig.

3. Jag är smärtkänslig.

4. Under mycket stressiga dagar, behöver jag dra mig undan – till sängen, till ett mörkt rum, eller vart som helst där jag kan vara ifred och få en paus från alla intryck.

5. Jag är känslig för koffein.

6. Jag blir lätt överväldigad av saker som exempelvis starkt ljus, starka dofter, grova tygmaterial, eller sirener på en ambulans som kör förbi.

7. Jag har ett rikt, invecklat inre liv.

8. Jag känner mig illa till mods av starka ljud.

9. Jag blir starkt känslomässigt påverkad av konst och musik.

10. Jag är samvetsgrann.

11. Jag är lättskrämd och hoppar t.ex. lätt till.

12. Jag blir nervös och/eller irriterad när jag har mycket att göra på kort tid.

13. När människor känner sig obekväma i en fysisk miljö, brukar jag känna vad som behöver förändras för att göra miljön mer bekväm (t.ex. förändra ljuset eller sittplaceringen).

14. Jag blir irriterad när folk försöker få mig att göra alltför många saker på samma gång.

15. Jag anstränger mig mycket att undvika att göra misstag och/eller att glömma saker och ting.

16. Jag tittar av princip inte på våldsamma filmer och TV-program.

17. Jag blir uppe i varv på ett obehagligt sätt när det pågår mycket runt omkring mig.

18. Att vara väldigt hungrig skapar en stark reaktion i mig – det stör min koncentration och/eller mitt humör.

19. Förändringar i livet gör mig uppskakad.

20. Jag är uppmärksam på – och uppskattar – dofter, smaker, ljud och konst, och lägger ofta märke till nyansskillnader som andra kanske inte ens märker.

21. Jag anstränger mig att ordna mitt liv så att jag undviker upprörande eller överväldigande situationer.

22. När jag måste tävla eller bli observerad när jag gör någonting, blir jag så nervös eller skakig att jag presterar mycket sämre än vad jag skulle ha gjort annars.

23. När jag var barn, verkade mina föräldrar/lärare/andra runt omkring mig, uppfatta mig som känslig eller blyg.

Om du svarar ja på 12 eller fler av frågorna, är du troligen en Highly Sensitive Person. Men egentligen är det ju så, att inget psykologiskt test är så korrekt att du borde basera hela ditt liv på det. Om bara 1 eller 2 av frågorna är sanna för dig, men de är extremt sanna, skulle det också vara korrekt för dig att kalla dig Highly Sensitive.

Testet är översatt från Elaine N. Aron’s lysande bok ”The highly sensitive person – How to thrive when the world overwhelms you”.

Jag kan inte låta bli att fundera så himla många gånger över varför jag postar vissa saker på internet. Det är som att jag gjort det till lite av min grej att ofiltrerat kasta ur mig saker på microbloggarformat. Bloggande är lite skillnad, här tar det i alla fall tid att tänka efter innan en skrivit klart ett inlägg och en hinner liksom censurera sig själv. Men microbloggarna, och chatarna. It’s a whole other story there.

Jag tänker mig inte för. Jag tänker inte på hur saker uppfattas, jag tänker inte på att det har en mottagare, jag ser det som en stream of consciousness, en konstart mer än något annat. Mitt microbloggande är extremt introvert och jag vill egentligen inte censurera vad jag tänker där alltför mycket. Jag har microbloggat nätter genom som terapi när jag mådde som sämst för att bara skriva av mig. Men jag skrev aldrig till någon.

Jag har ofta fått höra från vänner att ”skriv inte sådär, vi vet ju vad du skriver om”. Men oftast har personen som läst faktiskt fattat fel. Ord som bubblar upp i min skalle behöver inte betyda något särskilt alls och allra minst är det ett sätt att söka sympatier eller outa saker som är känsliga. Jag tänker bara högt.

Jag skulle vilja se andras utvräkta ocensurerade tankar också, i stället för det extroverta tillrättaläggandet människor ofta använder så kallade sociala medier för. För där någonstans i någon annans tanke kan en egen tanke börja och fortsätta och ett samtal bildas.

Mina små korta meningar kan vara glasklara och skarpa som ett tydligt färgfotografi, javisst. Men de kan också vara lika expressionistiska och svårtolkade som en målning av well, en expressionist. Jag kan inte måla eller teckna så jag ordmålar i stället.

På samma vis som en konstnär kan inspireras av vissa händelser eller vissa personer för att måla en tavla kan jag göra likadant. Men det är inte menat som en självbiografi.

Det jag skriver är konst. Konst för den som vill läsa det, konst för den som vill diskutera det, konst för den som vill ta till sig det. Men det har ytterst sällan någon underton eller förtäckt tanke. Däremot kan den precis som den visade tavlan tala om ett behov av kontakt och delaktighet.

Varför måste vi människor dölja så mycket av vilka vi är och censurera våra jag när vi äntligen har chansen att vara öppna med varandra? När internet faktiskt kan göra att vi kan tala med varandra på ett mycket mer intuivivt och djupare plan. Och varför måste alla förstå allt som sägs? Samvaron i sig, att vi är i samma rum och ser samma tavla kan räcka. Allt behöver inte vara så pretentiöst.

Det här är en sådan bloggpost jag aldrig någonsin trodde jag skulle komma att skriva. För livet skulle aldrig kunna kännas så som det gör nu.

För första gången sedan min gamla trygghet försvann för snart 4 år sedan har jag fått en ny. En jag på en gång trott att jag haft, men samtidigt inte trodde fanns.

Jag har fått någon slags trygghet i mig själv.

Jag märkte det delvis i Almedalen i somras när jag bodde med Vidde och Janne och träffade Mackan Andersson för första gången. Att så fort jag är med människor jag tycker om som jag känner tycker om mig själv och som jag vågar vara mig själv med så blir jag trygg.

Det där var ett gäng jag plötsligt inte brydde mig om om någon såg att jag grät i. Jag skämdes inte och jag trodde inte heller att jag skrämde livet ur dem. Jag bara var som jag var. Och inte heller gick jag sönder av att gråta lite. För att gråta är inte det samma som att må dåligt.

Sedan var jag åter isolerad efter Almedalen och mådde inte bra. Det vände i november då jag under två veckor fick besök av Marit, som tveklöst måste vara det närmaste jag kommit att stå ut med en sambo efter mitt längsta förhållande.

Återigen var jag helt orädd för att gråta.

Saken är den att jag inte ens varit orädd för att gråta med mina bästa vänner sen 18 år tillbaka. Alltid stängt igen när tårarna tränger bakom ögonlocken. Jag har alltid haft en distanserad mask mot dem, något som inte visar vem jag faktiskt är. Ungefär som jag gör här på bloggen. För jisses; tro aldrig någonsin att ni känner mig för att ni läser bloggen.

Saken är den att tidigare i mitt liv fanns det två sorters relationer jag kunde visa hur jag mådde i; bland andra som mådde lika dåligt som jag, eller med en pojkvän.

När jag mått bra har jag inte velat umgås med de där som jag umgicks med när jag mådde dåligt, eftersom det då är omöjligt att må bra igen med sådana som mår dåligt själva och alltså har pojkvän varit det enda återstående stället att visa svaghet hos.

Det primära behovet hos mig och min – trots allt – hyfsat monogama läggning har alltid varit att ha en avstjälpningsplats och någonstans att hitta styrka för att gå ut i den där andra stora stygga världen som jag egentligen inte klarar av.

Men idag verkar jag skumt nog klara mig utan den där avstjälpningsplatsen. Jag har helt enkelt stressreducerat.

Så vad gjorde jag då för att stressreducera?

1. Jag fick mina boendestöd, ledsagare med flera att efter fyra år att jobba så som jag behövde för att bli trygg, dvs jag fick hjälp i stället för ett kvävande krav av att ”prestera hushållsarbete”.
2. Jag hoppade av styrelsen i Piratpartiet och slapp därmed tons av press och stress som jag inte är byggd för att hantera.
3. Jag började skriva dagbok igen.

Jag har alltså inte längre ett behov av att ha en avstjälpningsplats i form av pojkvän. Jag stjälper lite här och där och skriver mer dagbok i stället.

Nu låter det kanske som om jag skulle varit ett monster mot pojkvänner. Men det är inte det det handlat om. Det har handlat om ett behov av att få vara svag och känslosam, inte om att ge igen på någon för saker som händer utanför relationen. Men det blir alltid väldigt mycket att hantera för en person om den är den enda man faktiskt visar sitt rätta jag med.

För mitt rätta jag kräver att kunna få börja gråta av trötthet. Jag är tjejen som kan bryta ihop av förtvivlan i en slalombacke om jag ramlat och ramlat i två timmar och inte lyckats stå på benen. Och då kommer jag ligga där och lipa i en kvart innan jag orkar ta mig upp igen. Precis som vilken trött sexåring som helst. Jag är tjejen som kommer att börja gråta om människor jag tycker om gör sig illa, eller om jag hör folk ta studenten på stan.

Jag är tjejen som blivit isolerad i den kristna småstaden där jag inte har någon att umgås med för det finns inte så många som matchar mig och mina behov. Och jag är tjejen som blivit singel strax innan fyrtio och som inte ska ha barn och som är mer kräsen sexuellt och socialt än de flesta.

Men jag har helt enkelt bestämt mig för att sluta skämmas för det. Det som varit min absolut största ångest de senaste sex åren är att jag har varit socialt ensam så in i h-e. Till slut blev det bara pojkvän kvar att haka upp sig på. Och när jag blev singel skämdes jag helt enkelt ögonen ur mig för att jag var ett socialt missfoster i mina egna ögon. För jag hade just fått aspergerdiagnos och alla vet ju att autister varken har vänner eller pojkvänner enligt alla j-a böcker och artiklar om oss. Och jag var ju en av de första autismbloggarna i landet och skulle inte visa upp den vanliga tragiska bilden.

Varumärkesbyggande är jag förbannat bra på. Det jävliga är att jag är så bra på att få det att se äkta ut att alla tror att ”hon är sig själv”.

Så slöt jag mig inom mig själv i flera år. Samtidigt som jag berömdes för min öppenhet.

Men jag har helt enkelt bestämt mig för att om jag slutar skämmas för vem jag faktiskt är under masken så blir det inte så himla farligt att vara sådan. Då kan jag visa mina mindre vackra sidor och min svaghet för människor jag känner trygghet med.

För grejen är att det där whinandet som jag annars sysslar med, det där utdragna gnällandet som blir när jag inte kan vara mig själv eller känner mig otrygg, det förökas i kubik när jag inte tillåter de där spontana barnsliga känsloutbrotten som faktiskt är jag. Ju mer jag pressar bort mitt barnsliga gråtande ju jobbigare och gnälligare blir jag.

Tillåts jag att vara mitt känsliga jag blir jag helt enkelt hundra miljoner gånger mindre känslig.

Under de gångna åren skulle jag sannerligen ha behövt en avstjälpningsplats (aka pojkvän) för att orka med styrelsearbete och annat. Men jag har varit intelligent nog att begripa att det hade varit en katastrofalt dålig idé att utsätta någon för mig själv och att det därmed inte heller hade gagnat mig själv i längden för jag vet att en destruktiv relation är en destruktiv relation är en destruktiv relationoch att den skadar båda parter. Jag har haft en sådan i mitt liv (när jag var 20-23) och jag gör det aldrig igen.

I efterhand kan jag också se mönster i hur jag väljer umgängeskrets efter hur jag mår; ju sämre jag mår ju mer ytlig är jag. Dvs ju sämre jag mår ju mer värderar jag karriär, social status, bekräftelse, att vara cool, att vara beundrad. Jag föredrar ytliga fester där jag slipper komma folk nära. Dvs ju sämre jag mår ju mer ”manlig” blir jag.

Ju bättre jag mår ju mer värderar jag tänkande för tänkandets skull i små kluster av människor där jag känner mig trygg och som värderar samma saker som jag; relationer, andlighet, omvårdnad, kärlek. Den lilla världen. Det som är så långt från karriär och högstadie det går att komma.

Där är jag nu. Jag tackar ett lugnt nyårsfirande med människor jag kände mig trygg med för detta. Även om jag även då fick hålla tillbaka en del gråt.

Den där märkliga förmågan jag har i livet, att identifiera mig med allt och alla… jag undrar varifrån den kommer.

Jag identifierar mig med samma lätthet med svinet som med offret, med karriäristen som den som inte bryr sig, den snygga som med den som ingen ser, den coola och den utanför, den konservativa kristna och den drogliberala, bdsmbruden och den pryda, den blyga och den framåt, den monogama och relationsanarkisten, den förhårdnade och den för känsliga.

Jag har haft så många roller och olika postioner i livet att hälften vore nog, drällt runt i så många subkulturer och sett så mycket konstigheter. Jag har format mitt jag på en splittring från och med strax över 25 års ålder alltid formad på kognitiv dissonans. För udda för att vara vanlig och för vanlig för att vara udda. Jag passar absolut inte in någonstans och kan samtidigt passa in lite var som helst. Jag är extremt plastisk och töjbar.

Jag är på samma gång den som påverkar andra mycket och den som påverkas. Och då menar jag inte i någon mindre grad utan i en enormt hög grad.

Jag är på en gång urusel på socialt spel samtidigt som jag är skicklig på det.

Det säger liksom sig självt att jag inte borde existera för det ska inte vara möjligt att vara allt det här på en gång, men jag är det ändå.

Jag vandrar liksom runt på jorden med all världens självmotsägelser utan åsikter och självklara svar, samtidigt som folk tror jag har massa åsikter och svar. Jag bara inte förstår det.

Jag har något slags sjätte sinne som jag knappt ens förstår är ett sjätte, det är ju bara där. Lever någonstans i gränslandet mellan dröm och verklighet.

Det sägs vara osunt att vara så här. Men om jag inte vore så här skulle jag sudda ut det som är mitt starkaste signum.

Spridda tankar på fastande mage en morgon i december 2011.

Varit hemma några timmar från den politiska konferensen nu. Kanske är jag inte tillräckligt vaken för att sammanfatta helgen, men jag ska försöka ändå.

Ung Pirat har alltså anordnat en politisk konferens om skolpolitik och rättspolitik.

Min första tanke när jag tog del av dokumenten var ”är det här något nytt? Står det inte redan i valmanifesten?”. Och tja, en del av det gjorde det, men nytt var bland annat diskussionen om författningsdomstol och nämndemannasystemet, samt frågan om en särskild utredningsmyndighet för polisens internutredningar. Den senare är något jag är för utan invändningar. Med nämndemannasystemet och konstitutionsdomstol är jag kluven. Det ska bli intressant att se vad åsiktstorgen har kommit fram till.

Min ryggärgsreflex säger nej till att ta bort nämndemannasystemet och till en konstitututionsdomstol, men jag är på intet sätt klar över mina ståndpunkter här. Inte har jag heller argument. Så jag låter frågan ligga till sig. Jag deltog mest i frågan om internutredningar, där jag var mer engagerad.

Som Marit redan har bloggat om gjorde Ung Pirat ett eget dokument om skolpolitik och rättspolitik. Vi ville vidga diskussionerna lite. Du hittar detta dokument här:

Skolpolitiskt är det bästa förslaget i mitt tycke frågan om att satsa på skolungdomars psykiska hälsa med regelbundna kallelser till psykolog och andra samtalskontakter, precis som man kallas till tandvården eller vaccineras mot mässlingen eller stelkramp. Dessa psykologer/psykiaters/kuratorer bör då ha total tystnadsplikt för att få förtroende från eleverna. Inte ens föräldrarna bör ha rätt att få veta vad som sägs under dessa samtal. Frågan är om de inte borde ställas under samma hårda tystnadsplikt som präster har. Men det kan nog vidare diskuteras.

Mer om detta dokument kommer nog att komma upp på bloggen, förhoppningsvis i form av gästbloggande.

Den största behållningen av konferensen var som vanligt att få träffas i köttvärlden och alla diskussioner som dök upp runtomkring. Jag kan ärligt säga att jag inte ser någon större skillnad på denna konferens och de parleyn jag varit på tidigare. Jag kan också tycka att man missat att informera om att det enda som arrangörerna ville se diskuteras under åsiktstorgen var det som stod i fördokumenten. Det gick alltså inte att föra fram nya tänk och diskussioner utanför de ämnen som redan hade bestämts. Här hade det behövts tydlighet. Det som är självklart för en part är inte självklart för en annan och vise versa.

Kommunikation är viktigt.

Det jag saknar mest är ändå ideologiska diskussioner. Sakpolitik i all ära men utan ideologisk kompass känner i alla fall jag mig naken. Sedan är det bara att konstatera för mig; sakpolitik och aktivism är inte riktigt min grej. Jag är ideolog. Det är därför jag de här åren tidigare alltid fastnat i internpolitik. Det är helt enkelt tusen gånger mer intressant än sakpolitik. För mig.

Med dessa avslutningsord av denna något sömniga sammanfattning har det varit en mycket bra konferens och jag ser fram emot att åka på flera.

Visstja; genusmaffian är nu officiellt bildad. Jag är humla, Carolina bi och Marit geting. Medlemmarna i avdelningen är gaddar, men jag kommer 4 teh lulz att kalla dem minions. Fördelen med att ha hoppat av styrelsen tidigare och nu även min kandidatur till valberedningen är att inget förhindrar ett obarmhärtigt lulzande.

Får jag inte lulza är det inte min revolution

Jag var en av de där som var med och drog igång humanistmotionen i våras. Motionen var ett grupparbete av flera av oss som under flera år jobbat för mjukare värden, mer sammanhållen ideologi och större politiska visioner i partiet. Nu var det dags att formulera ihop oss.

Min grej var att dra ihop chaten, andra skrev formuleringarna i padda. Jag samlade sedan namnunderskrifter från olika schatteringar i partiet för att få ett brett stöd. Det är så det går till när man förankrar. Man visar människor att Vad du tycker spelar roll, håller du med? Vill du vara med och hjälpa till?

Det krävs ganska mycket jobb för att göra ett sådant arbete och den här gången var vi inte lika på g som förra. Inte jag heller, trots att jag älskar den. Vi borde förstås ha gjort samma jobb igen, samlat underskrifter en gång till, kampanjat en gång till. Sammy skrev ändringsyrkanden och toto (Torbjörn) gästbloggade lite här och var, bland annat hos mig.

Jag dök in sent den här gången i chaten, körde lite cyberdörrknackning för att få folk att rösta igen, skällde på väl valda delar av UP-styrelsens för klåpigt utförande och föll sedan idag ihop i en hög av trötthet. Desillussionerad.

Ni kanske har hört det där ryktet om att motionen skulle ha tjänat som syfte att mota bort liberaldemokraterna? Jag håller inte med. Men bara tanken på att jag kan ha argumenterat på liknande vis i våras skrämmer mig. Så jag bestämde mig för att göra helomvändnining och blogga från hjärtat i stället.

Jag har varit med och diskuterat humanism i flera år i partiet, först skeptiskt, sedan prövande och slutligen accepterande.

Ingen kan väl ha undgått att märka att för mig är partiet lite väl hårt emellanåt. Mjuka värden får stå tillbaka under det att hårda prioriteras.

Utöver det är jag ideolog. Ideolog som driver ideologisk utveckling. Så pass hårt att jag både dragit igång en tankesmedja och är redaktör för en bok som vidgar begreppet informationspolitik och sätter den i sitt sammanhang. (ISBN på den kommer bli 978-91-7437-305-9.)

För mig handlar piratpartiet om att politisera information men också teknologi. Vem ska den vara till för och varför? Vad ska vi ha den till och vem ska bestämma över den?

Och jag är ju då humanist. Jag anser att vår teknologiska utveckling ska användas så att den kommer människor till del. Ja ni vet; maskiner som gör att vi slipper jobba i stället för atomvapen och FRA-datasystem. Fri mjukvara framför låsta övervakningsappar. Informationsdelning framför ensamrätt.

Allt det där är värden som för mig gör att jag är pirat. Jag ser ett piratparti som har en förmåga att sätta den politiska agendan genom att våga bryta informationspolitisk mark ur ett humanistiskt perspektiv.

Tekniken är till för människan och inte människan för tekniken.

För mig räcker det inte att bara kontatera att vi är för mänsklig allmännytta framför ensamrätt på kunskap och information. Jag vill ha det ideologiska paketet under. Jag vill ha de mjuka värdena som en grundsten.

Vi är inte nördar som vill ha revansch, vi är nördar som vill skapa en bättre värld.

Med det sagt röstar jag för humanistmotionen återigen.

Y1 Bifall: Jag gillar religionsneutral humanism. Så in i bomben.

y8 Avslag: Det räcker inte för mig, jag vill ha humanismen med i grunden. Även om det är ett bra yrkande i sig och finns med i förordet till den där boken jag nämnde innan.

y14 Bifall: Yrkandet är ett hack för att få motionen att ligga i linje med proposition 02 som är en ordning för hur principprogam 4.0 ska antas. Med y14 ändrar vi ingen formulering i principprgrammet utan identifierar bara en riktlinje som svärmen som tar fram principprogram 4.0 sedan ska följa.

Som jag ser det blir det en bra blandning mellan föreningsdemokrati och svärm här. Riktlinjerna på årsmötet, svärmande om text och innehåll sen, styrelsen som putsar till formuleringarna (stavar rätt och sådant) och sedan tillbaka till medlemsmötet inbakat i ett helt nytt principprogram som vi alla varit med om att ta fram och som då återigen läggs ut för omröstning till oss.

Jag ska vara ärlig: y14 gör också så att motionen inte kräver 75% för att gå igenom (vilket alla motioner som ändrar principprgrammet kräver) utan bara 50% eftersom den inte ändrar principprogrammet.

y5: I ärlighetens namn har jag svårast med den här formuleringen. Vi hade nog inte behövt nämna socialister och liberaler alls. Själv är jag varken socialliberal eller liberal socialist. Inte heller socialist eller liberal. Inte socialdemokrat eller libertarian. Jag är eklektisk humanist. Möjligen en grön-lila sådan. Basar – katedral är min huvudskiljelinje. Jag tror inte våra frågor passar in på höger-vänsterskala och därför tycker jag inte heller vi ska bry oss om den. Jag röstade därför slutligen avslag på den. Orkar inte ta ett print screen till. Ändrat min röst här tre gånger så det räcker nu!

************************************
Detta inlägg skrevs igår fredag Varit offline ett dygn. Önskar att jag hade kunnat lägga till fler länkar och att länken till Jimmy Callin fungerade även om han inte längre är med i piratpartiet. Vet få jag haft så givande ideologiska samtal med nämligen. Mycket saknad.

I en serie gästblogginlägg behandlar jag den motion på Piratpartiets pågående medlemsmöte som är en särskild hjärtefråga för mig – Motion B02: Humanism som ideologisk grund.

Motionen, om att anta humanism som ideologisk grund, presenterades ursprungligen på Emma opassandes blogg och lades sedan fram för omröstning till Piratpartiets vårmöte 2011.

Motionen var inte någon enstaka individs verk, utan den hade arbetats fram som ett sant grupparbete – via ett för partiet typiskt kaoskluster eller svärmarbete i skypekanal och med padda. Motionen fick ett synnerligen brett stöd. Inte nog med att ett mycket stort antal pirater deklarerade att de stödde motionen, den väckte också en välbehövlig och god ideologisk debatt i partiet.

Vid omröstningen röstade hela 66 % bifall, vilket var ett enastående starkt stöd (även om det inte nådde upp till kravet på 75 % då motionen var utformad på så sätt att den kräver en ändring av principprogrammet).

Sedan vårmötet har jag upplevt att motionen diskuterats internt, t.ex. på skypekanaler men även afk. Den har ofta kommit på tal, och stödet har varit starkt. I det här läget är det en av de mest genomdiskuterade och välförankrade motioner som någonsin lagts fram på ett av Piratpartiets medlemsmöten.

I sammanhanget vill jag starkt rekommendera Sammy Nordströms blogginlägg Varför behöver man en politisk ideologi? och Piratpartiet humanisterna?

Även vid detta möte har motionen, framförallt på skype, väckt en livaktig ideologisk debatt. Vilket är ett resultat som i sig självt är välgörande för partiet.

Därför är det en glädje för mig att få lägga fram denna motion även till höstmötet!

Sedan i våras har det dock hänt en hel del saker internt i partiet, framförallt har arbetet med principprogram 4.0 kommit igång på allvar. Till detta medlemsmöte finns en proposition om en tidsplan för arbetet med att ta fram ett nytt principprogram.

Detta innebär att några av originalmotionens yrkanden har blivit föråldrade. Sammy Nordström har dock lagt ändringsrykanden som löser detta, och bringar motionen i linje med den föreslagna processen (mer om detta kommer i söndagens blogginlägg).

Motion B02 handlar inte om att anta någon ny ideologi, utan om att identifiera den vi har. Att hitta ett samlande begrepp att enas bakom, inför arbetet med nytt principprogram och inför valåret 2014.

Det är för mig uppenbart att Piratpartiet har anammat humanismen som sin filosofi och ideologi. Det kommer jag att behandla i nästa blogginlägg i denna serie, i morgon hos Full Mental Straightjacket.

infallsvinkel (Torbjörn Wester)

Varenda tanke jag tänker, nästan varenda sak som finns i mitt inre kläs i ord.

Ord ord ord.

Allt med mig är ord, ord ord ord. Och det är aldrig tyst inne i min skalle. Det resoneras alltid. Hit och dit, fram och tillbaka. Ibland monologer, ibland diskussioner. Men det är aldrig tyst.

Alla känslor kläs i ord. Inuti mitt huvud. Ord bara jag förstår. Ord som väldigt ofta missförstås när jag säger dem högt till någon annan, men som jag likväl måste få sagda för att få rätsida på babblet därinne. För vem som helst blir ju galen om den bara talar med sig själv. Och tänk då att det aldrig är tyst därinne, så inser ni att potentialen för galenskap finns hela tiden. Om man inte älskar att höra sin egen röst och tror att man är världens klokaste person med svar på livets alla frågor.

Well, I don’t.

Jag är så hjärtinnerligt trött på min egen röst att jag kan spy på den för den håller fan aldrig käften. Och säger konstant mot sig själv.

Ibland önskar jag att jag hade varit multipel för då hade det åtminstone varit någon rim och reson i splittringen därinne, men i så fall skulle jag vara perioddynamiskt multipel med ständigt nya personligheter trots att jag på ytan alltid är samma person. Det känns inte särskilt troligt. Jag har testat teorin fram och tillbaka i några år. Och nej. Jag är inte multipel.

För multipel räcker inte för att beskriva den splittring som pågår härinne. Den är så fasansfullt mycket större än en multipel diagnos, mycket mer splittad än en scizofreni. Det är ett hyperaktivt kaos av talande kroppsdelar, viljor, tankar, känslor som alla kläs i ord.

Ord ord ord.

Ständigt pågeånde processer som vill förklaras. Ständigt pågående processer som vill ha sin förklaring. Som vill ha mindre ord för att ha någon slags begriplighet ens för mig själv.

Det hade varit tusen gånger lättare om jag faktiskt hade varit galen. Nu är jag tyvärr inte det. Jag är bara för jävla helvetes verbal!

Någon mer som har samma katastrofala processande och splittrat talande inre liv? Alternativt någon som känner sig tom inuti? Jag kan dela med mig, du kan få mitt.

Tanken på telepati skrämmer inte mig det minsta för mina tankar är så bra på att kaosa att ingen kommer förstå något av vad som pågår därinne ändå. Det förstår man först om man läst av mig i några år.

There’s no rest for the wicked. För som om inte det var nog med kaos i huvudet minns jag nästan alltid allt jag drömmer.

Vad jag själv säger minns jag sällan, vad jag tänkt minns jag nästan lika ofta som vad jag sagt. Är jag stressad kommer jag under tiden jag märker att min mun säger massa saker veta att ”vad fan säger jag nu?” men ha noll förmåga att kontrollera talet. Alternativt kommer det sluta sig så jag inte får fram ett ord. Så är det ofta om människor ber mig förklara nåt. Hur ska jag kunna förklara vad jag just sade, jag tänkte ju bara högt och nästa sekund kommer jag tänka nåt annat.

För är det någon gång jag får blackout så är det när folk frågar mig om nåt. Jag kan omöjligt formulera ord på kommando. För jag kan inte betvinga ordhysterin som pågår i mitt inre.