18 år – en stilstudie i vad en inte säger till en 22-åring som söker jobb

September 9th, 2013

Jag var 22 år.

“Antagningskonferensen har beslutat att avråda dig från att bli präst”.

Jag som i min enfald trodde att det var antagningskonferensen som bestämde huruvida jag skulle få bli präst eller ej tyckte förvisso att detta var en något märklig formulering. Men märkligare var det som sedan kom.

Sa du “psykiskt instabil”?

Sa du att jag “verkar splittrad”?.

Jag var 22 år. Jag trodde jag hade en livsväg utstakad framför mig. Jag trodde jag hade en kallelse att följa. Jag trodde det här var min uppgift.

Var jag omogen? Ja givetvis, men säg den 22-åring som är klar över sig själv.

Ni som läser det här idag vet att jag inte är särdeles mentalt stabil. Men på den här tiden, hur var det då?

Well; det står om inlägget här.

1. Jag var slarvig. Jag hade svårt att hantera papper. Jag hade svårt att passa tider.

Vi kan anse att detta skulle vara försvårande i en gärning som präst, det håller jag helt med om. Men var detta vad de talade om? Nej.

2. Jag var mot att kvinnoprästmotståndare skulle prästvigas.

Jag skulle inte ha samma åsikt idag, men på den tiden hade jag denna väldigt välmurade feministiska åsikt som satt som berget i mig. Jämlikhet var helt enkelt en viktig fråga. De som var mot kvinnliga präster var förstås också samma män som var mot homosexualitet. Att deras kvinnosyn i övrigt var extremt patriarkal vet jag att många ville glömma, men till skillnad från min omgivning läste jag kvinnoprästmotståndarnas skrifter och visste vad de stod för. Jag satt även i personliga samtal med flera av dem. Vilket för oss in på:

3. Jag fick kvinnoprästmotstånd som specialintresse. Jag läste allt som jag kom över om ämnet. Jag talade med människor om ämnet, jag upprörde min omvärld med det ämne ingen vågade tala om. Och jag var – precis som jag alltid är när jag har ett specialintresse – jävligt jobbig.

4. Jag skrev ett fruktansvärt korkat personligt brev om varför jag ville bli präst. Vad jag gjorde:
Vi skulle skriva ett personligt brev om varför vi ville bli präster. Jag tänkte att om jag skrev i mitt personliga brev att jag blivit skadad av kvinnoprästmotståndet skulle folk vakna upp och ta det på allvar. Kort sagt; jag gjorde mig själv till ett nutcase för att göra en politisk poäng i ett forum där jag i princip skulle beskrivit vilken fantastisk människa jag är, inte försökt göra politiska poänger. Då jag förvisso var skadad av kvinnoprästmotståndet var det inte hälften så illa för mig personligen som mitt specialintresse för ämnet och min politiska aversion för kvinnoprästmotstånd kunde göra gällande.

5. Jag var en lite blyg person. Jag var inte proffs på kallprat, jag gömde mig ibland bakom mitt hår när jag var blyg. Jag gillade inte ögonkontakt.

Kort sagt; jag var autistisk och dampig. Jag var inte borderline. Jag var inte deprimerad. Jag var inte mentalt instabil. Jag var dålig på sociala koder och att hålla i ordning på saker rent praktiskt.

Allt detta skulle i sig själv räckt för att konstatera att jag skulle få problem med att bli präst. Men det är inte det samma som att vara splittrad. Det är inte det samma som att vara psykiskt instabil. Det är endast att vara annorlunda.

Den amerikanska såpafrun. How did I end up wanting perfection?

August 23rd, 2012

Det här är en sådan bloggpost jag aldrig någonsin skulle föreställa mig att jag skulle skriva. Den stämmer varken med min självbild eller med ens mina närmaste vänners bild av mig. Men de som sett henne vet precis vad jag talar om.

Det bor en amerikansk liten såpafru i mig. Nej, inte en som gillar att städa. Inte någon som tar hand om hemmet, eller kutar runt och ligger med poolskötaren. Men någon som är besatt av yta. Någon som polerar och putsar och donar och fixar för att ingen ska se vad som finns därunder. En som håller skenet uppe.

Det gäller särskilt när det kommer till relationer. Jag är fullständigt besatt av att prestera perfekta relationer därför att det alltid känts som om hela världen sagt att jag inte duger till det.

Var det inte kommentarer om hur jag såg ut så var det kommentarer om hur jag lät killar behandla mig. Var det inte snack om att jag var udda var det tjejer som sa till mig att jag var mobbad.

Vet ni vad en sådan människa till slut gör? Hon döljer hellre när någon behandlar henne illa än söker hjälp. För de där kommentarerna hjälper inte ett dyft. Det de gör är att visa för en människa att hon är lägre i rang.

Detta har gjort att jag har en bild av mig själv som något slags misshandelsoffer när jag verkligen inte är det. Eller som någon som skulle ha lägre självrespekt när det snarare handlar om autistisk förvirring. Jag tror de flesta om gott och jag lyckas helt enkelt inte alltid pinpointa vad jag tycker om hur en människa behandlar mig förrän efter ett tag.

Men innan det hänt har ofta någon som så väldigt gärna vill knäppa en på näsan kommit talat om för en hur det ligger till. Det har nästan alltid fått effekten att jag tagit mer skit än jag skulle ha behövt, för att jag blir så mån om att inte vara den där sorgliga människan som passar så bra in i en Winnerbäcklåt.

I stället för att förändra sig själv, för man vet liksom inte hur det ska gå till, begår man självbedrägeri och döljer skavankerna.

Det är något jag är trött på. Trött på att låtsas ha bättre självförtroende än jag har, trött på att låtsas vara mer framåt än jag är (jag är ju tokblyg), trött på att leka mera eftertraktad eller whatnot.

När det viktigaste blir att prestera en lycklig fasad för att vara lyckad är det svårt att slappna av och bakom fasaden blir känslan av misslyckande självuppfyllande. “Bara ingen ser misslyckandet”. “Bara ingen ser bakom fasaden”. “Bara ingen ser hur jag egentligen är för då kommer de se ner på mig”. Själva ångesten för att bli avslöjad blir en stress som skapar den ångest man försöker dölja att man har. Ångest som antagligen inte skulle vara lika stark om man inte ställde så höga krav på sig själv.

Jag är skittrött på att låtsas tycka jag är snygg när jag inte känner mig så. Jag är skittrött på att försöka vara glad när jag inte är det. Jag är skittrött på att låtsas vara glad över internet när jag mycket hellre skulle hänga med folk i köttvärlden.

Men visa det och folk blir livrädda för eftersom jag kan bli instabil måste det helt enkelt innebära att så fort jag visar känslor är jag på väg att bli deprimerad?

Tänk om om det är rädslan för att bli bedömd som orsakar depressionerna. Tänk om allt ifrågasättande av mitt analyserande och grubblande gör att jag stänger inne mig själv i stället. För att det inte är tillåtet att vara som jag. För att statusångesten blir det allenarådande.

Jag har så mycket statusångest att de gånger jag mått som allra sämst så har det varit på grund av statusångest. De gånger jag trott att jag inte förtjänat att leva har det varit för att jag helt enkelt trott att jag är en så dålig människa att världen skulle vara mindre tyngd om jag var död. (Det är några år sedan nu, det hände i primärvalet i piratpartiet så om ni undrar varför jag var en bitch då så handlade det alltså om simpel överlevnadsinstinkt).

När det fula inte får finnas. Desperationen, dödsångesten, eller ens bara behovet att få vara svag. När hela ens omgivning dessutom bestämt sig för att man antingen är stark och stabil eller skör som ett asplöv. Stabil eller sjuk.

Nä, jag är drabbad av statusångest. Den mesta folksjukdomen som finns.

Jag värderar inte status. Jag bara tror att jag måste ha den för att få förtjäna min existens. Jag tror att jag måste prestera perfekta relationer för att inte få vara ensam. Att jag måste se perfekt ut för att vara attraktiv and whatnot.

Och jag kommer att vara exceptionellt känslig för alla budskap som säger att jag inte duger. För jag “vet” ju redan det, jag känner ju redan så.

Om jag säger till mig själv att jag ska vara snällare mot mig själv kommer även det att bli ett krav. Känn ingen skam, var inte så statustyngd. Allt kommer att låta som anklagelser i mina öron och visa att jag inte är den föredragna människotypen. Förlåtelse finns; för alla utom för mig. Att älska mig själv blir ett krav, inte en fråga om acceptans.

Tro mig, det funkar utmärkt att ha alternativa ideal och ändå känna av de ideal som är rådande. Varhelst en statusångest finns kommer den att kunna gripa tag i mig.

I almost never ever cut myself some goddamn slack.

**************************************************************************************************************************************************************
Sen jag skrev ovanstående har det gått några dagar. Och jag har så smått börjat dra mig undan för att få lugn och ro. Att få ord på allt det här gjorde att jag bättre kunde förstå vad som pågick och därför också göra just det jag behövde. Cut myself some slack.

Men du kan väl bara förändra dig?

May 13th, 2012

Jag är homosexuell. Jag älskar någon som ni tycker det är fel att älska. Jag blir förföljd världen över för vem jag älskar. På vissa ställen stenar de mig, på andra ställen bara dränker de mig i toastolen.

Jag kan inte hjälpa att jag är sån här.

Men du kan ju bara botas. Gå i psykoanalys, bli av med din bugg. Du behöver ju inte lida. Vi kan be för dig. Vi har inget emot att du är homosexuell, du behöver bara inte utöva din läggning. Du har bara inte träffat den rätta.

(Du förstör samhället, förstör kärnfamiljen, förstör min värld med din äckliga ologiska kärlek. Homosexualitet är äckligt! Din kärlek äcklar mig.)

Ni hatiska pirater. Ni som varje dag postar bilder på facebook om hur för ni är homosexuella äktenskap, om hur dumma i huvudet alla är som inte förstår. Ni förstockade.

Ni som samtidigt tror att vi kristna bara ska kunna “inte ta åt oss” av den där lilla saken som ju bara är kul för er andra.

Det där som är vårt innersta, kan vi inte bara ta bort det, skära av det, vårt innersta liv. Det är ju synd om oss. Det är ju inget personligt mot oss. Vi bara inte förstår.

Vi är oupplysta och förstår inte. Det är synd om oss och vi borde för vårt eget bästa förändras och ta bort den där djupaste delen av oss själva.

(Skäms för den du älskar. Göm din kärlek. Tala inte om att du är kristen för du kommer överösas med glåpord, hat och frågor om hur du kan vara så irrationell.)

DIN JÄVLA BÖG.

I am a Jew. Hath not a Jew eyes? hath not a Jew hands, organs, dimensions, senses, affections, passions? fed with the same food, hurt with the same weapons, subject to the same diseases, healed by the same means, warmed and cooled by the same winter and summer, as a Christian is? If you prick us, do we not bleed? if you tickle us, do we not laugh? if you poison us, do we not die?

Vet ni vad?

Jag är trött på den kollektiva skuld ni lägger på mig för saker som kristna gjorde för femhundra år sedan. Jag är trött på att få försvara mig från vad människor som kallar sig kristna gör i USA eller vad KD ställer till med. Men jag borde kanske stannat i kyrkan och låst in mig? Jag borde kanske fattat att jag inte var välkommen i piratpartiet bland er högtstående rationella upplysta människor?

Kul hörrni pirater. Kul att ni behandlar oss kristna i partiet på precis samma vis som ni anser att kristna inte ska behandla homosexuella. Skitkul. För en tro handlar ju om något man bara kan skaka av sig. Den börör ju inte alls djupet av ens själ, den är ju inte alls orsaken till varför man andas och lever? Eller?

Jag älskar er upplysthet, ert hat, ert förakt och att ni vill döda våra organisationer. Vi är ju trots allt en för liten grupp för att ha rätt att få hjälp. Irrationella. Sjuka. Annorlunda.

Vet ni en sak?

När jag som kristen fick höra att det var ungefär så jag tänkte om homosexuella ändrade jag mig. Jag hade skrikit ut mitt äckel mot homosexualitet öppet.

Jag ändrade mig.

Jag förstod nämligen att homosexuella var människor och deras kärlek var inte konstigare än min.

Jag förstod att jag hade haft fel.

Jag var 19 år, röstade samma år för adoption för homosexuella på en kongress för kristna socialdemokrater, Broderskapsrörelsen. Hela organisationen röstade för registrerat partnerskap. Året var 1992.

Jag skulle vilja se pirater som ställer sig upp med det modet och står för att den ändrat sig i frågan om kristna och religiösa överlag.

Jag utmanar er. Har ni lika mycket förmåga till rationellt tänkande som en nittonårig djupt kristen och dessutom frikyrklig klara hade?

För er upplysthet är inte värd ett piss om ni saknar kärlek mot de som inte är som er själva.

Men det är ju bara ett skämt. Eller?

May 12th, 2012

Efter nattens bloggpost då jag garvat åt piratpartiet har jag den där sedvanliga gnagande känslan av något. Det är inte att jag anser att jag har fel i sak, tvärtom. Det är bara något med vetskapen om att nu gör jag någon ledsen igen.

Jag vill inte stänga av den känslan. Jag vet att det finns de för vilka piratpartiet är deras liv. Människor vars personliga liv står och faller med partiets framgång. Det finns säkert även de som på riktigt bär partiet i sitt hjärta. Och så finns det sådana som helt enkelt blir ledsna av att deras vänner blir ledsna.

Now:

Partiet har samtidigt ett väldigt oattraktivt hat mot religioner. Nästan dagligen ser jag olika tramsiga uppdateringar om kristendom på facebook av människor som tror sig vara roliga eller smarta och tror de vet mera än de dumma korkade kristna. Märkligt nog är flera av dem människor jag har respekt för annars.

Det finns ju massa känslor bakom. Kanske en del av dem som postar de där fotona har en bakgrund i en kyrka med traumatiska upplevelser därifrån. Det skulle förklara en del. Men en hel del är nog också omedvetet.

Stämningen som når den kristna blir dock något annat, för i mörkret är alla katter grå. Det där som kanske var en smart reflektion från någon ingår plötsligt i en inte alls lika attraktiv helhet som mest ser ut som förakt.

Vad kommer det ifrån? Kristna som tar sig själva för mycket på allvar? Kristna som varit elaka mot den som postar uppdateringen? Något finns ju där liksom. Men vad är det? Varför tror folk att kristendomen har makt? Och vad skulle kristendomens makt ha med Jesus eller mina vänners personliga kristna tro att göra?

Men!

Vad är då skillnaden mellan mitt eget raljerande av piratpartiet med andras raljerande av kristna? Finns den ens?

Nä, det gör den inte. För vad jag säger ingår också i en skur av hat och hån som alltid nått pirater från alla som tyckt de förstått bättre än piraterna. Att jag faktiskt genuint tycker det hela är komiskt och har den där känslan av att inte veta om jag ska skratta eller gråta, framgår inte i bloggposten. Jag framstår bara som distanserat häcklande. Någon tror att jag inte jobbar något för partiets breddning själv, en annan att jag är rädd för det okända. Ytterligare någon att jag inte gör tillräckligt.

Jag tycker det är charmigt med det här galna partiet. Jag kan bara inte ta det på särskilt stort allvar. Jag har för längesedan slutat leva andas och skita piratpartiet. Däremot bryr jag mig enormt mycket mer om politik än när jag var som mest aktiv i partiet. Jag hånskrattar inte egentligen.

Jag tycker ju massa om Torbjörn som lagt yrkandet om sjuksköterskors förenklande att bli läkare. Han är inte på något vis dum, tvärtom väldigt reflekterande. Det blev bara lite för mycket vilja och lite för lite eftertanke. Men det finns inget ont i det. Jag får bara lust att förklara att sjuksköterskor och läkare har helt olika yrken och att vi just nu av misstag råkar se ut som om vi undervärderar alla sjuksköterskor. När intentionen var motsatsen.

Den där viljan för alla att göra allt är helt enkelt inte helt optimal.

För flera år sedan försökte Egil förklara för mig att det fanns alternativa sätt att bygga röstningssystem. Jag orkade inte höra på honom då. Jag var väl för fast i mitt för stora ego antar jag. För faktum är att det finns ganska vettiga tekniska lösningar för att förenkla processer med röstningar och framtagande av material på internet. Och ett piratparti som vill hävda att internet är ett fantastiskt demokratiredskap måste kunna använda internet för att skapa demokrati, annars har vi ingen trovärdighet. Kan vi inte lära oss att använda internet till vår egen fördel så är vi ihåliga. Det var det jag också sa i höstas när jag sa att vi inte förstod internet. Som svar på ett brev på posten kom en motion om att ha kongress i köttvärlden i stället.

Som om Ung Pirats kongress skulle ha varit bättre. Jag skrattade mig flera gånger fördärvad över hanteringen av den också.

Piratpartiet och Ung Pirat är polsk riksdag. Vi måste på något vis lära oss att ta det onda med det goda.

Jag tror jag skulle ha lättare att hantera allt om vi inte hade så grandiosa självbilder. För det är de där bilderna som väcker löjet. Att vi tror att vi är mer fantastiska att vi är. Att kejsare liksom är naken.

Jag tror vi behöver börja skratta åt oss själva, konstatera att oj, det här blev lite fel och så sätter vi oss på hästen igen och försöker på nytt. En öppen lekfullhet. Dvs precis det som jag en gång ville motarbeta i partiet. Det fanns ju där. Bodström skulle ju sälja korv utanför riksdagshuset.

Ärligt talat. Jag hade fel. Det var inte tid för piratpartiet att mogna på det sätt som klara tyckte det var tid för piratpartiet att mogna. För den mognad jag talade om handlade bara om yta. Och det är inte mognad, det är att vara lillgammal.

Det är tid för oss att mogna. Inifrån. Man växer genom att testa sig fram. Men man växer inte av att bara kopiera och remixa. Man växer även av att reflektera.

Behöver just jag hjälpa till med allting? Kan jag lita på att någon annan kan göra en viss typ av arbete bättre än jag? Kan jag sluta sitta fast i en tanke om att allt ska vara rättvist och i stället försöka lita på mina medmänniskor?

Är kanske datanördarna faktiskt bättre på det här med internet och internetideologi? Fri programvarurörelsen kanske redan har den ideologi piratpartiet saknar? De kanske bara uttrycker den lite klumpigt för oss andra som inte förstår?

Ödmjukhet. Hjärta. Eftertanke.

Det står inte för mig i motsats till att garva röven av sig. Egentligen. Tonen är rå men hjärtlig.

Piratpartiet har breddats åt alla håll

May 12th, 2012

Efter vårmötet konstaterar jag följande.

Piratpartiet har sjukt mycket ny politik från och med nu. Vi är tydligen: för forskning om bosättningar på månen, för avskaffande av sommartid, för avskaffande av kungahusets religiösa tillhörighet och vi vill avskaffa bidragen till religiösa organisationer.

Utöver det har vi en vårdpolitik där vi bland annat babblar om att sjuksköterskor ska få lättare att ubilda sig till läkare.

Vi är även för personval, borttagande av 4%-spärren, vill ha kritiskt tänkande som en röd tråd i all undervisning och vill ha obligatoriska kallelser till kurator för skolelever.

Det löper ingen direkt röd tråd någonstans för mig. Mer än att det finns ett förakt mot religion och ett slags säljartänk i partiet som tyvärr gått överstyr och närmast verkar desperat.

Som vilket annat politiskt parti som helst alltså.

Förr gick inte en enda politisk motion genom på årsmötena. Göta Kanal, vem drog ur proppen?

Vi har massa ny bra politik. Och massa heltokig politik. En del är onödig, en del är dumdristig, en del är skrupellös, en del är pinsam. Och en del completely awsome.

Det nya principprogrammet är <3

Vi har breddat oss. Men överlag har vi sprungit som yra höns utan någon direkt överblick och helhetssyn. För vi har ingen. Vårt enda mål är att vinna val och komma in i riksdagen.

Hade jag sett på partiet som jag gjorde 2008-2010 hade jag varit förfärad inatt. Nu kan jag garva röven av mig. Det är bara för mycket lulz.

Trolltyg i tomteskogen goes Star Trek.

Att släppa människor nära

April 23rd, 2012

Det är konstigt med mig. Människor tror så ofta de känner mig för att jag är öppen om mig själv och kan tala om känslor. De tror jag är stark.

Jag verkar kanske extrovert och utåtriktad. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en sådan när jag var yngre. Men jag var ju aldrig det. Egentligen.

Det är en enorm skillnad i utstrålning på den som är introvert och den som är extrovert. Bara kolla här:

Hennes utstrålning är sanslös. Och jag slår vad om att hon älskar att stå på scenen. Numera. Men kolla den flickaktiga blygheten bakom. Det är den som gör hela utstrålningen.

Jag var alltid en sån flicka som älskade scenen när jag var yngre. När jag blev äldre lärde jag mig att jag hade drag som liknade ståuppare. Dråplig och charmig och kunde med lätthet underhålla ett långbord på en tråkig fest så folk blev glada. Men…

När festen fick lite mindre grupper och man skulle mingla satt jag där tyst, visste inte vad jag skulle säga. Och jag tänkte alltid att nu tycker de säkert jag är otrevlig och odräglig för jag var ju så självsäker nyss.

Det dröjde så oändligt många år innan jag insåg att jag var introvert, inte extrovert. Att jag faktiskt var blyg. Att jag faktiskt är blyg. Och att jag så ofta missförstås.

Utstrålningen. Jag har den så fort jag känner mig trygg. Men är jag otrygg så funkar det inte.

Så jag är introvert i grunden. Väldigt introvert till och med.

Att släppa människor nära för mig tar tid. Att lära känna mig tar tid. Flera år. Och dom som kommer nära mig till slut är få.

Jag har ett enormt behov av integritet och jag vill ha det så.

Är jag förälskad tar jag ännu längre tid på mig än vid vänskap. Mina känslor vaknar långsamt och dör lika långsamt. Ju äldre jag blivit ju tydligare är det där.

Människor brukar ofta fråga mig hur jag kan lägga sådan energi på känslor utan att “få ut något av det”. Ju äldre jag blivit ju mindre förstår jag det resonemanget. Saker måste få ta den tid de tar.

Some things a girl should never rush
Cause If you do you hurt yourself

Förr i tiden har jag rusat. Rusat när killar haft mer bråttom än jag, rusat fast jag inte varit redo. Med resultatet att det blivit kortvarigt.

Jag har börjat inse att om en människa inte kan vänta på mig den tid det tar för mig ska den inte ha mig. Det gäller förälskelser, det gäller vänskap. Och att de vänner som tagit tid för mig att lära känna är de jag värderar högst i efterhand. Detta med att släppa människor under huden är inget man ska ta lätt på.

När saker funkar som de ska fungerar jag så här:

Och när man får vara sådär på riktigt riktigt, då är det häftigt. För den där rädslan som infinner sig när någon kryper under huden och man inte ens vågar möta människans blick, wow vad häftigt det är. Jag kommer nog aldrig växa ifrån småflicksbeteendet. Det blir tvärtom starkare och starkare ju äldre jag blir.

Och jag gillar när killar är likadana, även om jag har svårt att hantera det rent könsstereotypt.

Att vara svårfångad och att vara hal. Vissa spelar det, andra är det. Jag börjar tycka att det är fina egenskaper. Det handlar om att man inte vill ge sig själv innan man faktiskt vet om man vill ge sig själv.

Jag har aldrig sett mig som en människa som har svårt att släppa andra nära. Men ser jag tillbaka på mitt liv har jag alltid varit sådan. Ända sen de dagar då min vän märkte att jag blir generad när man talar om Gud.

Det man gömmer längst därinne i sig själv, det ger man helt enkelt inte till vem som helst. För den som får det behöver kunna ta emot det.

Att leka med andras känslor?

April 2nd, 2012

Jag har funderat på ett koncept de senaste dagarna. Nämligen det som kallas för att “leka med andras känslor”. Vad går det egentligen ut på?

Själva lekandet med andras känslor kan inte finnas om man inte förväntar sig att ett visst beteende ska leda till en viss sak?

Men är det verkligen så?

Om jag kysser någon, måste jag då automatiskt göra mer? Är det inte en ganska märklig syn på lust? Att den liksom skulle vara kontraktsbaserad. För börjar jag kyssa någon, inte vet jag då om jag kommer vilja ligga med den. Varför skulle jag veta det? Jag vill ju få ut något av det som händer när det händer?

Jag har kommit att landa i att allt jag gör behöver vara kärlek, just där och just då. Men det är inte detsamma som att ge löften om vad som kommer sen. För hur skulle jag kunna villkora min förälskelse, eller min lust?

Hur skulle jag kunna veta en dag vad jag kommer känna nästa? Hur ska jag veta ena dagen vad jag har lust med om två veckor? Lust är ju lust. Det krävs lust för att känna lust och finns inte lust så finns inte lust.

Nu menar jag inte att players inte finns, det är klart de finns, men i de allra flesta fall handlar playande om helt andra saker. Som rädsla för att komma andra nära, som oförmåga att connecta till de man är med. Som att vara lite för impulsiv och ångra sig och inte kunna stå för att det man gjorde var just en impuls.

Playande är liksom ett för stort koncept som innefattar så otroligt mycket olika saker. Precis som romantisk kärlek innebär det massa antaganden i stället för att bygga på individuell kommunikation mellan parterna.

Så fort jag gjort något med någon kommer jag alltid med feedback. Inte sällan under tiden, men alltid efteråt. Säger alltid något om något, kommer med konstruktiv kritik, säger om jag vill göra om något.

Det har aldrig slagit mig att det skulle vara ett udda beteende.

Det är ju så man får det bra?

Att “leka med andras känslor” är alltså något väldigt annorlunda än att faktiskt leka med andras känslor. För det är inte känslorna man leker med. Man bryter bara mot osynliga kontrakt, kontrakt man inte byggt upp tillsammans utan som tas för givna för att det är så “alla andra gör“.

Det ligger farligt nära att neka människor rätten att säga nej.

Would you push that button?

March 21st, 2012

Idag när datalagringsdirektivet kommer röstas genom har jag bara en tanke i huvudet. Vem trycker på den där knappen? Vem skriver under beslutet? Varför sker det?

Nu är du där. Du är gift med någon i partiet, du har legat med ett antal till efter dina år i ungdomsförbundet, troligtvis någon som är högre upp i hierarkin än du. Din bästa vän har övertygats att rösta ja.

Du har levt ditt liv i partiet i femton år. Flera av dina vänner utanför partiet har försvunnit ut ur ditt liv för du har så mycket att göra att du har fått prioritera dem i Stockholm som du ändå jobbar med hela veckorna.

Du trodde du skulle få hjälpa till att förändra världen men har upptäckt att utskottsarbete mest är massa papper till ingen nytta och att de förändringar du kan få genom är så få att de ändå känns marginella.

Din familj klagar på att du aldrig är hemma. Du jobbar hela tiden.

Du läser i tidningarna att folk är upprörda över din lön och dina förmåner, men om de bara visste hur hårt du jobbar. De förstår ju inte, eller hur? De vet inte hur det är att sitta här i riksdagen, skulle säkert inte klara en dag i dina skor.

Du får aldrig höra något beröm, allt du gör anses vara fel, du får inget tack.

Den semester du har är egentligen en enda vecka om året – Almedalsveckan. Det är enda gången du verkligen släpper loss och har roligt, flippar med dina partikamrater, flirtar med dina motståndare och hånglar i hemlighet med en snygg journalist du flirtat med i flera år men som du bara träffar i Visby. Du vet att din respektive hånglade med en PR-konsult förra året så nu är ni kvitt.

Om partiet misslyckas är du ingen, hela din karriär, allt du byggt upp bara rasar. Din värld är partiet, för världen utanför har sakta men säkert bleknat bort utan att du märkt det. Det skedde i takt med att dina ideal försvann men du förstår inte att kopplingen. Du förstår inte att det är därför du fått magsår.

Det skär sig i din relation, ni ses nästan aldrig och det är svårt att inte ta med sig jobbet hem. Det är ju så mycket att göra. Telefonen och chatprotokollen går varma, inboxen svämmar över, “älskling bara tio minuter till”.

Om du röstar nej är du förlorad. Du älskar trots allt din bästa vän, du tycker trots allt synd om gruppledaren, det här gör verkligen ont i magen.

Du måste välja. Din karriär, dina vänner och det du lärt dig att se som ditt liv, eller dina ideal.

Vad skulle du välja? Vore valet så självklart? Kan du verkligen bara trycka på nejknappen när du kämpat så hårt för partiet i så många år? Vill du vara den som sänker regeringen, den som det blir knäpptyst när du går genom fikarummet, den ingen pratar med. Eller som blir utskälld med den där mobbingmetoden ni använde mot de udda i ungdomsförbundet. Det var kul en gång i tiden, men nu? Vill du vara den som får känna på det?

Utfryst. Ensam. Övergiven. Av de du trodde var dina vänner. Vill du bli det?

Kanske är det ändå bäst att du röstar ja. Din polare fick ändå till en hyfsad kompromiss eller hur? “Fan vad ont jag har i magen!”.

Vinna eller förlora, principen eller vännerna. Dina ideal eller femton års investeringar.

Omröstningen är om några timmar. Gruppledaren kallar.

“Vi måste hålla ihop gruppen”. “Man måste knäcka några ägg för att få en omelett”.

Jag målar

March 12th, 2012

Jag har skrivit några bloggposter om piratpartiet. Måleri, perspektiv, tendenser. Jag plockar upp en pensel, målar den känsla jag ser med det enda jag kan måla med – orden.

Jag målar upp en bild. En bild från en vinkel. Nästa sekund tar jag upp min pensel och målar från ett annat håll. Perspektivet förskjuts, en annan vinkel träder fram.

Jag försöker inte säga “det här är sant, det här är vad alla ska tro på”. Jag säger “det här är vad jag ser, från den här vinkeln”.

En organisation, liksom en person är inte ensidig. Det finns många sidor, många perspektiv.

Vi har alla ljusa och mörka sidor. Den sida jag målade upp var mörk. Betyder det att piratpartiet bara är mörkt? Nej. Men det här är en av de mörkare sidorna, förmodligen den mörkaste.

Pirater talar ofta om ett övervakningssamhälle och ett kontrollsamhälle och tror att människor ska förstå. De förmedlar sin bild av vart de tror samhället är på väg. Jag plockade upp en pensel som sa “vi är likadana, de där tendenserna sitter i människors hjärtan”.

Vi människor är snabba att definiera motståndare som “de andra”, peka på dem och säga “vi är inte som dom, vi är bättre, när vi kommer till makten ska allt bli annorlunda”.

Men övervakningssamhället börjar med dig och mig. Det byggs inte av “de andra”. Det byggs av oss. Det finns ingen quick fix. Det finns inget samhälle som förstörs att “bevara”. Vad som händer är att samhället förändras och människor blir rädda då.

I destabiliserade kulturer och samhällen ökar självmorden. I sönderfallande kulturer ökar kvinnomisshandeln. När det går utför ökar rädslan, paranoian och främlingsfientligheten.

Så jag tog en paus, målade det mörka. Vissa förstod och andra blev förbannade. Vissa blev inte förbannade men missförstod ändå. Vissa förstod och blev förbannade. Vissa ville inte se.

Samhället är i total förändring. Varenda norm, varenda liten del skakar i sin grundvalar. Vi känner det i våra kroppar, men vi vägrar att inse. Diagnoserna, paranoian, den ökande misstänksamheten, arbetslösheten, occupyrörelserna, fri programvarurörelsen, miljöförstöringen, den accelererade tekniska utvecklingen, allt hör det ihop. Det är inte enskilda delar, det är en helhet.

Vi försöker med våra kortsiktiga, machiavelliska hjärnor begripa detta, men det går inte. För vi applicerar fel sorts tänkande.

Vad jag vill göra är att få folk att tänka till. “Shit, kan man se det så där?!”. Jag vill ge människor en känsla av “ouch”, skaka om, vidga perspektiven.

Kanske måste jag hitta ett sätt att flagga för när en post är måleri och när det är en politisk handlingsplan. Ge människor som läser en möjlighet att begripa vad som pågår. I synnerhet som jag förr i tiden var väldigt internpolitiskt argumentativ förstår jag att det blir kaos i hjärnona när jag plötsligt bara målar. När jag plötsligt ställt mig utanför som betraktare och säger “det här är vad jag ser” utan någon som helst ambition att tvinga på folk min “sanning”.

Om min förra bloggpost var allt jag såg av piratpartiet, om den var hela bilden av partiet, om det inte fanns andra vinklar, andra pespektivt; då hade jag aldrig stannat kvar. Brydde jag mig inte om de trasiga människorna hade jag aldrig skrivit bloggposten. Led jag inte av hur vi behandlade och behandlar varandra hade jag aldrig brytt mig. Hade inte mitt hjärta gått sönder av vad jag själv utsatt andra för hade jag aldrig haft orden för posten.

Hade jag bara sett mörker i trasighet hade jag aldrig brytt mig om sådana människor, hade jag bara sett ondska i paranoia hade jag inte kunnat skriva min post.

För varje känslomässig uppfattning jag fått på posten har jag suttit timmar och tänkt “vad finns i den människans hjärta nu?”.

Tro inte att jag säger att ni är kalla, att ni är hårda, att ni är trasiga. Tro inte att jag säger att ni inte är mjuka, att ni inte är varma.

(Vad jag sa är: Vi är rädda. Det är “de andra” också. Är vi det begår vi även “deras” misstag.)

Jag ville mest måla en tavla. Den fick ganska mörka färger. Vill jag syssla med politik föredrar jag egentligen att vara optimistisk, visionär och nytänkande :)

Det är en immateriell revolution på gång. Det är scary och många av oss vill gärna krypa tillbaka dit där vi var förut, liksom jordbrukarn längtade hem till den trygga åkern. Men någon har byggt en fabrik där den låg…

Motion: Regelbundna kuratorskallelser i grundskolan

March 10th, 2012

Stigmat kring psykisk ohälsa i vårt samhälle är starkt. Många vågar inte söka hjälp av rädsla för att utpekas som annorlunda eller vara defekta. Människor går och mår dåligt i stället för att söka hjälp, ibland med dödlig utgång.

Det är något vi behöver ändra på. Och vi börjar när barnen är små; i grundskolan. Regelbundna kallelser till kurator för alla elever. Det har funkat med tandvården, vi har idag en tandvård i världsklass tack vare att barn kallas löpande till tandvården. Vi kan skapa en liknande modell för kuratorskallelser.

Förslaget hittades av Simeon på Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandes Stöd och antogs direkt av UP Jönköping. Det är en del av vårt manifest som vi antog inför polkon.

För mig är förslaget självklart för de positiva bieffekterna är så många. Det skulle rusta upp ungdomars hälsa på bred front. Och det skulle med största sannolikhet sprida sig så även äldre blev av med en del av sitt stigma kring psykisk ohälsa. Vi är nog många som känner någon som inte orkade leva längre, eller som bara skäms för hur den mår så den inte vågar söka hjälp. Det vill vi ändra på.

När stigmat att vara annorlunda minskar kan vi också få se en större mångfald av människor och personligheter. Och det är både en förutsättning och en tillgång för kunskapssamhället.