klara

Jag förstår att du gömmer dig Fredrik. Jag hade nog gjort samma sak i ditt ställe. Att ha alla mot sig är inte lätt.

Jag förstår att du är trängd mellan dina egna och de där ovanför dig som kräver att lagen ska finnas. Jag förstår faktiskt. Fullt ut.

Jag förstår att du behöver vila för att kunna tala om något som kommer få bildliga ruttna tomater att vina över dig. Det är inte konstigt. Det är mänskligt.

Det är lätt att rusa iväg när de coola grabbarna lockar. När man får sitta vid de fina borden. Det vet vi allihop. Vi har också gått i högstadiet. Och den dag vi fick prata med skolans populära var trots allt ganska speciell. Det var ditåt de flesta av oss strävade hela tiden, efter att bli accepterade av de coola.

Så klart du gör samma sak, så klart du också sviker dina gamla kompisar, precis som vi svek de som låg under oss i högstadiehierarkin. Vi var inte mer än människor.

Så ja, jag hade också gömt mig. Gömt mig för att slipa mina tankar, gömt mig för att få sova, gömt mig för att tänka över vad du gjort.

Jag förstår om ditt samvete är dig övermäktigt och jag utgår från att du fått träffa de coola grabbarna som har talat om vad du ska säga till oss andra.

Jag förstår. Och jag är inte det minsta ironisk. Man glömmer så lätt att det är människor som sitter även på toppen.

Och det är därför det är så läskigt att du har sådan makt. För du är bara människa. Du är bara Fredrik. De coola kidsen som vill ha dig i sitt gäng är inte alltid där. Och då måste du svara mot oss andra. Som det är nu riskerar du de mobbade nördarnas revansch. Vad du än säger, som inte är ett förlåt för att du dränkt oss i toastolen är det det här du har att vänta dig.

Så nej, jag klandrar dig inte för att du gömmer dig. Men det är dags att säga förlåt.