Dagens inlägg på Junkfoodscience får i alla fall mig att tänka till. När fördomarna mot feta står som spön i backen svarar feta med att internalisera dem i stället för att kämpa mot.

Sandy pratar om fördomarna mot svarta, under medborgarrättsrörelsen:

Det skulle ha varit oacceptabelt att förstärka de fördomarna, som försökte stigmatisera dem som mindre intelligenta, lata, psykologiskt instabila med kriminella tendenser och fysiskt oönskade och sjuka – genom att föreslå lösningar på “det svarta problemet” som till exempel screening av svarta barn för låg IQ och mentala problem, att skicka svarta barn på särskilda motionsläger och internatskolor; och att propagera för att svarta skulle använda blekningsmedel, plattänger och kirurgi – för att göra dem vitare och därmed accepterade i samhället.

När jag läste feminism fick jag lära mig att internalisering är ett av de största problemen i misshandel av kvinnor. När kvinnan själv tror att det är henne det är fel på och att det är därför hon blir slagen finns det sällan någon återvändo. Då finns egentligen ingen anledning för henne att lämna sin man.

Vi feta och överviktiga, som borde vara en av 2000-talets stora medborgarrättsrörelse med tanke på hur vi behandlas, köper i stället fördomarna. När feta dottern kommer hem får hon höra att hon kanske borde äta lite mindre och röra på sig lite mer.

Det här är vad föräldrar ska säga när dottern kommer hem och gråter för att hon inte fick glass på dagis när de smala barnen fick, för att hon tvingas till extragympa när de andra barnen fick gå hem, eller när skolläkaren skickar henne till dietist, trots att hon äter samma saker som de andra barnen.