När jag var liten och kristen fick jag lära mig att man skulle älska sina fiender. Då skulle det bli mera fred i världen.

En sång som sjöngs överallt på 80-talet i frikyrkan var Kärleken segrar, med Charlotte Höglund.

Du kan aldrig segra
så länge du hatar
Du kan aldrig vinna
över ondska med hat

Endast kärleken segrar
kärleken segrar
Endast kärleken segrar
över ondska och hat

Hatet fräter sönder dig
och binder dig i ensamhet
Övervinn din bitterhet
med rätta vapenslag
Räck din hand till försoning
sluta tänka tillbaka
Våga tro på kärleken
och du ska segra till sist

Endast kärleken segrar…

Älska den som hatar dig
välsigna den som hånar dig
bed för den som sårar dig
och handlar kärlekslöst
Låt dig aldrig förbittras
hatet kväver din glädje
Lämna allt i herrens hand
och du ska segra till sist

Endast kärleken segrar
kärleken segrar
Endast kärleken segrar
över ondska och hat

Det där sitter djupt. Väldigt djupt. När jag gick i högstadiet och någon var elak bad jag för den i stället för att ge igen. Det kan förstås ses som destruktivt, som att jag lät folk att sätta sig på mig hur mycket som helst, men jag gjorde det i alla fall (och folk som känner mig väl vet att jag fortfarande prioriterar förståelse av människor framför nästan allt annat i livet).

Jag minns predikningar från då jag var 20 år där min klasslärare sa att den allra hårdaste domaren man kunde tänka sig var en själv. Men jag avfärdade att det där skulle gälla mig. Jag tyckte andra var onödigt hårda och elaka mot sig själva, men det där gällde ju inte mig; Jag var ju rättvis mot mig själv. Jag dömde inte alls för hårt.

Min syn var att om jag säger något taskigt mot mig själv först kan ingen säga något taskigt sen. Bättre förekomma än förekommas! Jag pratade alltid ner mig själv och bad om ursäkt för mig själv. Jag drev med mig själv konstant.

Men när jag blev 25 brast alltihop. Jag ramlade rakt ner i en djup depression. Jag tvingades att sätta livet på pausknapp och tänka efter. Det är paradoxalt nog ett av mitt livs bästa år. Även om det var rena helvetet.

Under den tiden lärde jag mig något de flesta i min ålder inte kan, något de flesta i min dubbla ålder inte kan; Jag lärde mig att älska mig själv.

Jag gjorde det aktivt med övningar. Varje kväll kunde jag ses be syndabekännelse till mig själv. Den löd så här:

Jag bekänner inför dig Klara
att jag har syndat mot dig med tankar, ord och gärningar
Tänk på mig i barmhärtighet och förlåt mig för min egen skull vad jag har brutit.

Jag gav också på bästa teologiska manér mig själv absolution.

På mitt eget uppdrag säger jag dig
Dina synder är förlåtna

Jag använde den kärlek jag tidigare alltid lagt på andra och lade den på mig själv. Nyckeln var att se på mig själv med samma ögon som jag såg på andra människor, att ge mig själv samma förståelse som jag gav andra. Jag ställde mig utanför mig själv och betraktade mig själv…

Det bodde en väldigt väldigt liten flicka i mig. En flicka som blev sårad av att konstant bli trampad på, en flicka som aldrig fick chansen för att någon hela tiden hindrade henne. En flicka som folk drev med när hon var tonåring och som nu drev med sig själv. En kille hade en gång sagt till flickan att hon inte dög, så därför hade hon gjort det till sin sanning. Så länge hon inte ifrågasatte den trodde hon nämligen att hon inte kunde bli sårad.

Det där är ett av de största självbedrägerier man kan begå. Det är det du gör mot dig själv som är det värsta.

Det var inte svårt att be sig själv om förlåtelse när man väl vågat se, när man väl öppnat dörren till det där helvete som fanns innanför. Ett helvete som inte behöver fortsätta, för tack vare att jag gjorde allting mot mig själv var jag den enda som faktiskt kunde avsluta det.

Endast kärleken segrar över ondska och självhat