Jag är speachless.

Och kanske är jag mera en sådan som hjälper andra framåt än själv tar plats. Det har blivit så mer och mer i mitt liv. Kanske är jag bränd, kanske är jag bekväm, kanske bara feg. Jag vet inte, jag vet bara att jag inte går runt och drömmer om ära och berömmelse. Det står över huvud taget inte i proportion till att vara älskad.

Men tack Nostalchic, beundran är ömsesidig.