klara

Jag lever mitt liv mitt emellan två världar. Dels ett liv bland typiska nördar och dels ett liv bland typiska brudar. Och sällan mötas de två. Opassande skriver ett inlägg om det här idag och det är inte utan att man känner igen sig.

Man skulle kunna tänka att jag som autist ska vara mera udda än nördarna. Bilden av en autist är ju inte sällan den av en nörd.

Men så är inte fallet. Jag lever snarare precis i mittfåran, i en fåra där man förstår båda lägren, men inte riktigt förstår någon. Där man faktiskt inte passar in någonstans. Fast så är förvisso hela mitt liv. Jag lever mitt emellan allting.

Mitt emellan att försvara folk som bränner garage och folk som får garagen brända. Mitt emellan att försvara strejkledare och folk som sköter SL. Mitt emellan folk som hatar religion och vänner som är präster eller aktiva i frikyrkan. Mitt emellan mamma som varit psykchef och vänner som hatar psykiatrin. Mitt emellan funktionshindrade och “vanliga”. Mitt emellan de som knullar runt och de som inte skulle drömma om att inleda en relation i sänghalmen. Mitt emellan de som sysslar med BDSM och de som tycker att BDSM är sjukt. Mitt emellan nykterister och drogliberaler. Mitt emellan homosexuella och folk som tycker homosexualitet är sjukt. Mellan radikalfeminister och libertarianer.

Livet består av att tolka, översätta och försvara och förklara. Hela tiden. För jag gillar alla och tycker nästan aldrig illa om någon. Jag hör till ingenstans själv, men kämpar för allas rätt att få vara som de vill och vill så gärna att mina världar ska mötas. De möts ju i mig, så det borde gå?

Jag känner ingen med erfarenhet av så många olika sorters människor som jag själv, för ingen annan lever lika mycket mitt emellan. Folk tenderar att välja sida. Själv har jag försökt och misslyckats. Jag lever mer – eller mindre konstant – med kognitiv dissonans. Alltid på mer än ett område.

Det har sagts att man inte kan leva så, att man förr eller senare alltid kommer att välja. Men ingen räknar nog med att kognitiv dissonans ska innebära att välja mellan sin familj eller sina vänner, eller att man ska välja bort vänner för andra vänner. Men för mig manifesteras den kognitiva dissonansen alltid av just människor.

Människorna ockuperar hus och människorna är politiker. Människorna knarkar och människorna tycker de är hundar. Människorna är präster och människorna föraktar religion. Människorna är nördar och människorna är “normala”. Människorna är vanliga och människorna är ovanliga. Och båda sidorna är lika säkra på att jag ändå nog skulle må bättre utan den andra.

Med tanke på att alla dessutom kommer med sina förtroenden till mig blir jag ännu mer känslomässigt låst åt båda hållen. Men det är så här jag är. Det är så här jag valt att leva. Att låta den kognitiva dissonansen vara en del av min person och mitt liv. Att vara ständig tolk för motsatta sidan.

Egentligen är det inte så konstigt. Många autister och folk med ADHD skyr varandra som pesten för att de inte förstår varandra och för att de är så olika. I mig lever en dampie och en aspie sida vid sida. De tål inte varandra, men är samtidigt delar av samma person och lyckas på något märkligt vis att få ihop den ändå relativt stabila mix som utgör min person.

Om man lärt sig att leva med inre motsättningar är det kanske inte så konstigt att man även i verkligheten står ut med det mesta i människoväg?