klara

Jag har idag, som så många gånger förr fått små insikter som jag vill dela med mig av. Dagens insikt är ganska enkel och har säkerligen redan hittats av många, men det var det här inlägget som fick in mig på ämnet. I den nämns bland annat Last Christmas och nostalgin forsar över en. Där började min vandring.

Minnen av resor till fjällen och tankar på gamla kärlekar kom förstås upp i huvudet och då var det ganska naturligt att bara ta en annan låt av Wham lite längre ner i relatedlistan.

Över den ner i en annan tryckare. Aldrig hade jag anat att Stockholm var med i den videon. Men många av dessa videos hade jag aldrig sett förut, trots att jag kunde låtarna utan och innan.

En annan entusiastisk på chaten var Stefan Flod som fyllde i med Wake me up before you go-go och fortsatte spamma A-ha.

Och jag minns sedan dunderhiten från hösten 87 med Glenn Mederios. Då var jag 14 år och ordentligt besatt i skolans coolaste kristna kille. (Ja, det var faktiskt coolt att vara kristen på min högstadieskola.)

Kylie har en gång sett ut så här ihop med Jason Donovan. Låten gav en förhoppningar om andra saker än den gjorde på den tiden den var populär.

Men den smått ärkekonservativa låten från Karate Kid hade jag svårt att smälta redan när jag såg alla filmerna på 90-talet.

Nu blev jag ändå för första gången lite förförd av den. Jag antar att jag har blivit gammal.

Kanske var det här någonstans jag återkopplade till inlägget av Stefan Hallgren igen. För jag insåg att det här är en era som är försvunnen. När jag var tonåring dansade vi alla till samma låtar. Alla pratade om samma musik och samma skivor. Och jag tror att det där förmodligen skapade något som idag är försvunnet. Tiden när alla såg på samma TV-program och alla lyssnade på samma musik är helt enkelt förbi. Utbudet har successivt hela tiden ökat och konkurrensen är mycket hårdare. Och den utvecklingen började ju skivbolagen själva på sätt och vis med, när de kommersialiserade alla olika små typer av subkulturer man kunde hitta. Den stora allomfattande mainstreamkulturen finns inte längre och har egentligen varit död länge länge.

Det är dags att säga tack och adjö. Tack underbara skivbolag som gav mig min tonårstid. Tack för hits som Forever Young och I wanna know what love is. Tack.

Jag menar det från djupet av mitt hjärta. Jag är inte missnöjd med skivbolagsmusik. Jag är inte överdrivet intresserad av den långa svansen, jag klarar mig med mainstreammusik väldigt bra. Men det är dags att inse att ingenting varar för evigt och samma sak gäller skivbolagens monopol på vår musiksmak. Vi måste helt enkelt gå vidare.