klara

Innan 2008 tog slut skrev jag en natt ett slags personlig bokslut. Då det blev så rörigt i slutet publicerade jag det aldrig. Nu kortade jag det i stället och publicerar det i början av 2009.

2008 har varit ett turbulent år. Under våren försvann min bästa vän från världen in i ett förhållande, samtidigt som min pojkvän försvann från mig. Två av mitt livs största klippor var bara borta och vilsen stod jag utan att ha en aning om var jag skulle ta vägen. Förlusten var inte bara plågsam, den var närmast existensiell. De försvunna stod för så mycket av min identitet, de var en så stor del av det som blivit mitt vuxna jag.

Jag har historiskt sett varit en väldigt skör individ med återkommande depressioner och ångest. När det tog slut med pojkvännen var det fler än en som trodde att det skulle gå åt helvete för mig. Och ärligt talat; det trodde jag själv också. Är man van vid depressioner är det naturliga att ramla ner i en ny när livet rasar. Jag var så övertygad om att jag aldrig skulle klara en till kris, att det här skulle bli min sista.

Det blev inte det. Det blev något helt annat. Det blev en av mitt livs mest händelserika sommar och en lika spännande höst. Och i stället för desperat depression blev det en stillsam sorg. Men parallellt med allt detta hade redan innan maj något annat börjat gro – jag hade börjat sova.

2008 är det första året i mitt liv som jag kan säga att jag har sovit bra. Jag minns inte tidigare att jag någonsin har haft så få mardrömmar och vaknat så få gånger. Default har så länge jag kunnat minnas varit okej sömn två veckor och mardrömmar/vakenhet en vecka. Jag har alltså aldrig i hela mitt liv sovit ordentligt vad jag kan minnas. Förrän i år. I år har jag sovit flera hela nätter än jag har haft mardrömmar och under sista halvåret har jag knappt haft en enda. Min inre oro är som bortblåst. Jag fattar inte varför.

Folk säger ”du har nog blivit mer harmonisk”. Och jag har skakat på huvudet och sagt att det omöjligt kan stämma. Jag har ju i ett nafs blivit fråntagen större delen av det som var mitt liv. Hur skulle jag rimlig kunna vara harmonisk i det läget?!

Det undrar jag faktiskt. Men faktum är att det är sant, att det blivit sant. Jag tror det är obevekligheten som gjort det. Vetskapen om att jag inte kan påverka verkligheten utan bara hur jag uppfattar den. Jag lärde mig det redan förra sommaren då Chomsky försvann. När jag var på väg på tåget fullständigt förstörd av tanken på att han mycket väl kunde vara död insåg jag något fundamentalt, nämligen att jag fortfarande andades. Jag visste då och där i det ögonblicket att även om Chomsky skulle vara död så skulle jag överleva. Chomsky var välbehållen, men vetskapen att jag överlever döden har stannat kvar i mitt undermedvetna på något vis och när det väl var slut med pojkvännen tog jag fram den där erfarenheten på ett sätt jag fortfarande inte riktigt kan beskriva.

Samtidigt hade jag den där vetskapen om att jag inte skulle klara en tredje depression. Så jag bestämde mig helt sonika för att vägra. Jag vägrade depression, jag kastade mig in i nya sammanhang, jag hittade nya vägar i livet och jag slet och kämpade som ett djur. Och kämpade parallellt med acceptans. Acceptans om att livet nu var förändrat och att jag behövde ett annat liv.

Kanske är det det där som gör att jag kunnat sova bättre. Det finns liksom inget kvar att vara rädd för. Det värsta som kunde hända har hänt. Jag kan ändå skratta, jag kan ändå leva och jag kan ändå åstadkomma minst lika mycket som jag åstadkom med de försvunnas hjälp. Jag har en kapacitet inom mig som jag fortfarande bara anar.

Att ha sett avgrunden öppna sig under mig har gett mig perspektiv.