Inatt var det någon som bad mig förklara hur det var att vara tjej i Piratpartiet. Och plötsligt upptäckte jag att orden bara vällde ur mig. Fullkomligt okontrollerat. Om hur strukturlösheten gör det svårare för tjejer, om hur grabbkulturen gör det svårare och om att man förväntas att vara så oerhört framåt för att få någon uppgift. Man måste ordna precis allting själv, det finns inte färdiga områden där man kan få hjälpa till med mindre saker.

Och jag hade ingen aning om att jag hade alla de där orden, men än mer hade jag inte en aning om att jag faktiskt kände mig så matt. För nu efteråt är jag som en urblåst ballong. Det här är ett väldigt öppet och utlämnande inlägg. Kanske intressant mest för mig själv?

Som kvinna i Piratpartiet stöter jag på helt andra typer av problem än jag gör som kvinna i ett annat parti. Jag ser egentligen inga direkta glastak. Jag ser egentligen ingen nedvärdering av det vi kvinnor säger. Ingen klappar mig på huvudet. I jämförelse med andra partier är det partiet där man som kvinna verkligen kan synas och ta plats. Det är partiet där det inte är svårt att som kvinna få inflytande eller uppdrag. Och ingen kommer ta dig på mindre allvar för att du är tjej.

Svårigheterna som tjej i Piratpartiet ser alltså helt annorlunda ut. Socialt inkompetenta killar som stöter på alla tjejer, porrlänkar överallt, en rå jargong och ingen som säger vad man ska göra. Är man som tjej inte van vid att säga vad man tycker utan att få utrymme tilldelat sig blir man förvirrad här. Är man van vid att be om ursäkt för sig själv blir man förvirrad av att ingen godtar ursäkten. Det går liksom inte att vara en typisk tjej. Man överlever inte en dag i den grabbiga kulturen.

Och kanske är det just det som är det svåra med att vara tjej i Piratpartiet. Det faktum att man tvingas bort från sin vanliga könsroll…

För även om det stöts friskt på oss så tjejer så är det ingen som skulle tveka att lyssna på våra politiska resonemang för det. Det är raka rör som gäller. Både politiskt och personligt. (Vill man knulla säger man det rent ut och gör det en vecka senare, vill man inte säger man nej tack.) Det är en helt annan värld och det gäller att lära sig att förhålla sig till den. Det liknar inte alls samhället i övrigt.

Borde det inte vara så här man vill ha det? Att bli tagen på allvar. Att inte förminskas.

Jag tror det är brottet mot min egen könsroll som gör mig så utmattad. Jag får inte vara liten. Jag får inte vara svag. Jag förväntas att ta lika mycket initiativ som killarna. Allt som jag lärt mig i världen runtomkring om hur jag ska uppföra mig ställs över ända. Jag är inte van vid att vara ett ickeoffer, inte van vid att tas på allvar så fort jag öppnar munnen, inte van vid att knulla med någon som inte redan efter första natten blivit tokkär för att jag är så sårbar och sen vill beskydda mig från allt ont. Jag är vilsen i en värld jag inte känner till, med mängder av ansvar och förtroende. Ingen förminskar mig.

Ingen klappar mig på huvet.