klara

Idag gästbloggar redhog hos mig på grund av de senaste dagarnas diskussioner om kön. Då hans blogg vanligtvis skrivs på engelska tyckte jag att han lika gärna kunde lägga in lägget här. So here we go:

Jag skall börja med några konstateranden, som bygger vidare på vad vissa feminister kommit fram till, nämligen att mannen är norm, och att handlingsmönster, strukturer, styr våra handlingar, skapar och återskapar könsroller, och avsluta med en önskelista.

De som ingår i normen är inte friare, har inte lättare att bryta mot normen eller sin roll, än de som inte ingår i den grupp som definierar normen. För de pojkar som försökt bryta mot sin könsroll är detta en självklarhet. Men det är inte så många. Jag skall försöka både förklara och visa på indicier för detta.

Vad innebär det att vara norm? Det innebär att det är efter den roll man förutsätts spela som värderingar byggs, som bra och dåligt definieras. Man är bra om man uppför sig manligt och till exempel kommer med praktiska lösningar på konkreta problem, i stället för att komma med tröst när någon har luddiga/oformulerade problem. Det som upprätthåller normen, såväl som könsroller i allmänhet, är grupptryck, och behovet av att vara bra i sin omgivnings ögon.

Om nu skalan från dåligt till bra definieras av normen, så innebär det att medlemmar i den grupp vars roll är norm är bra om de uppfyller sin roll, medans medlemmar av den grupp som inte är norm visserligen bryter mot sin roll om de uppfyller normen, och det brottet är i sig dåligt, men samtidigt kommer de närmare normen, vilket ju är definierad som bra. Medlemmar i den grupp vars roll är norm och som bryter mot sin roll, gör däremot dubbelt fel – de både bryter mot sin roll och kommer längre från normen, och blir därför jättedåliga.

Slutligen ett exempel som jag anser talar för detta – andelarna icke-heterosexuella män respektive kvinnor är ungefär lika stora. Av dessa icke-heterosexuella är däremot andelen bisexuella betydligt större bland kvinnor. Jag tolkar detta som att män som bryter med sin heteronormativa roll måste göra det helt och söka en annan gemenskap, gayrörelsens, medans kvinnor som bryter med sin heteronormativa roll fortfarande till viss del är accepterade, och därmed inte har samma behov att bryta helt för att hitta en annan gemenskap.

På uteställen (och andra plattser med iofs) är det alltid killar som raggar. Varför det? Det måste inte bero på samhället i stort, eller ens på killars könsroller i övrigt. Tjejer raggar nämligen _inte_ (eller iaf väldigt sällan). Varför raggar inte de? Naturligtvis för att de inte behöver. De har nog med pojkar efter sig ändå. Om de nu _måste_ ha ngn så är det bara vraka o välja. Men oftast är det bara för många jobbiga pojkar. för mycket av det goda. Så de raggar inte. Kanske raggar de heller inte för att visa lite god vilja och föregå med gott exempel om inte jag raggar på dem så måste de ju inse att jag inte heller vill bli raggad på?. Så, varför raggar killarna då? Jo, för en kille som inte raggar hela tiden, kommer att vara väldigt ensam när han faktiskt vill och behöver ha någon. Och kanske raggar killar också för att visa lite god vilja och föregå med gott exempel om jag raggar så kanske de inser att jag vill bli raggad på?. Det hela blir en cirkel. Inget utanför cirkeln behövs för att upprätthålla den. Den är som en kedjereaktion i en kärnreaktor, självuppehållande.

En flicka jag diskuterade med sa en intressant sak om ondska, om förtryck. Någon hade sagt till henne att hon var rasist. Inte för något hon sa, utan för att hon såg svensk ut. Först hade hon velat försvara sig, sedan hade hon tänkt efter. Han kanske såg henne som det för att alla andra som såg ut som hon gör hade varit det. Kollektivt ansvar.

Men det är inte rätt. Alla föds med vissa förutsättningar. En del av dem går inte att ändra. Även vita medelklassmän måste lära sig leva med att de är det, och att det medför privilegier. Men det gör dem inte onda. Det bara är. Det som gör dem onda, eller goda, är vad de gör därifrån, ovanpå den plattformen. Att säga till någon att du förtrycker kvinnor, för du är man, är meningslöst. Det gör bara någon illa, utan att göra någon något gott (tja, den som säger det kanske får lite bättre självförtroende av o trycka ner andra…). Säg i stället när du säget/gör xyz förtrycker du kvinnor/den där kvinnan. Det ger en möjlighet till förändring, till eftertanke och till en bättre värld. och ja, jag vet att jag sagt saker jag inte borde. Som jag ångrar. _Det_ är förtryck och sexism man rättmätigen får anklaga mig för. Inte att jag råkar ha en utbuktning mellan benen och för lite pigment i min hud.

Jag har alltid varit en flickpojke. Helldre lekt med flickor än med pojkar. Under högstadiet var jag utmobbad och fanns inte. När sen högstadiet var över hade något förändrats. Jag var lite utanför. Jag var inte som de andra flickorna. Jag fick inte riktigt vara med. Jag var Pojke. Speciellt har pojkar en sexualitet, gäntemot flickorna. Att vissa flickor är homo eller bi räknas inte. Jag var Pojke. Även när jag fått vara med och leka, har alltid undertonen av spänning, av oro och rädsla funnits där. Jag har flera gånger avsagt mig min sexualitet och avsiktligt sett till att gräva ner alla sådan känslor, för att få vara i någons närhet, för att få kram och känna mig omtyckt och behövd. Men vad har jag förlorat på det, kan jag tänka. Knappast något. För vad är den sexualitet vi pojkar tillerkänns värd? En brutal, ful och vild sexualitet. Så kanske har jag inte ens förlorat något. Men jag har inte vunnit det jag tycker mig ha rätt att vinna. Känslan av att få vara med. Av att vara en av alla andra. Och en vacker, söt, ofarlig och romantisk sexualitet. Det är lika bra att inse, den kommer jag inte få. Någonsin. Men jag har i alla fall mina drömmar, tankar och min musik. Att dansa kan ingen ta ifrån mig, och på dansgolvet finns inte riktigt den brutala bilden med. Jag skall visserligen föra, men det är bara konstigt, inte fult, att bli förd. Och oavsett, så är man inte ond på dansgolvet. Där bara är man. Möjligtvis är man kass på o dansa eller har dålig taktkänsla. Men vem bryr sig?

* Jag skulle vilja få förändra i det lilla, inte behöva ta i och synas så mycket, bara göra rätt, vara rätt, inte argumentera för att andra skall göra rätt, inte behöva engagera mig i stora byrokratiska organisationer med internpolitik och intriger. Så egentligen är det ren tur om du råkat få det här på din skärm…
* Jag skulle vilja ha en sexualitet. En sån där vacker det-finaste-man-har-sak. En ofarlig, fin, känslig och bra sak. Men om jag någonsin hade en sån, har jag blivit bestulen på den. I stället har jag fått en rå ta-för-dig-, bjuda-upp-, lägga-beslag-på-sexualitet, en kladdig och äcklig sexualitet, där jag förväntas ta ansvaret för både min och den andras upplevelse och där jag förväntas ta för mig och inte ens verkligen fråga om lov. Jag skulle vilja ha en fin ofarlig och söt sexualitet.
* Jag skulle vilja få vara vacker. Som det är nu kan jag till nöds få försöka vara snygg. Men det räcker inte. Jag vill få försöka bli vacker, som någon i en saga. Få vara söt. Men egentligen skall jag ju bara vara rik och duktig på jobbet…
* Jag är ledsen, men jag få inte lov att vara ledsen. Arg möjligtvis. Men jag skulle vilja få krypa in i mitt hörn, önska att allt vore annorlunda och gråta. Jag skulle vilja få vara liten och svag och bli tröstad.
* Jag skulle vilja slippa förutsättas vara ond bara för hur jag ser ut. Jag skulle vilja bli bedömd efter vad jag gör och vad jag gjort. Jag skulle vilja få lov att försöka vara god.