klara

När jag skrev mitt inlägg för några dagar sen undanhöll jag de mer avancerade teorierna, jag skrev ett känslospel och visste knappt själv att alla de där känslorna faktiskt rörde sig inom mig.

Många har spekulerat om vad som egentligen var min avsikt, vad jag egentligen menade och många har kommit med teorier om hur det jag skrivit ska ses.

Får jag vara så jobbig att säga att jag inte ens vet själv? Det är sanningen. Jag vet faktiskt inte. Jag är kluven till feminism. Och då är jag inte någon liten dununge i feministiska sammanhang direkt. Jag marknadsför inte direkt mig själv med att jag läst ungefär 60 poäng feministiska kurser och att jag för 11 – 12 år sedan var en feministisk påläggskalv på Uppsala Universitet. Men så var det.

Det är bara det att många av mina teorier, som då togs emot med varm hand av de lärare jag hade, i efterhand ter sig som oerhört förenklade för mig själv. För pudelns kärna för mig som feminist låg i något helt annat än i kärnan. Den låg i att jag ännu inte hade lärt mig att spela kvinnorollen, att jag ville ha den, men inte kunde. Jag personligen vände mig mot ett patriarkat pga ett personligt misslyckande.

Nu är jag dock inte så dum så jag tror att det falsifierar alla feministiska teorier, det bara visar för mig att jag själv och det jag tyckte var oerhört mycket mer komplext. Att det inte är svart eller vitt. För mig är det ett enda gytter och här kommer mitt fruktansvärda erkännnande, det fula, äckliga, förbjudna:

Jag trivs med mitt genus. Jag trivs med att bli klappad på huvet och jo, jag trivs faktiskt med att folk räddar en med sina vita springare. Jag kräver inte att någon annan ska trivas med det men jag trivs med det. Jag värderar min och andras sårbarhet oerhört högt. Och jag har inte svårt att hantera mjukiskillar heller. Och det är det som gör det personligen svårt för mig i Piratpartiet. Jag är inte den som slår mig fram, jag är inte den som tävlar, jag är inte den som trampar ner folk mot min väg till toppen. Jag är en sådan som hellre stiger åt sidan och låter andra ta plats. En som offrar mig för vad jag tror på för att jag tror på det så starkt, men som aldrig skulle strida för mig själv och min egen rätt. Detta trots att jag ser mig som oerhört kompetent i det jag kan.

Detta inlägg kommer säkert som en chocker för många som ser mig som kaxig och hård, som den som skickar mest porrlänkar av alla och inte drar sig för att strula runt. Många skulle säkert till och med säga att jag hycklar.

Men man får tänka på att det man ser av mig sker i ett specifikt sammanhang, i en specifik situation. Det är en given roll i ett givet sammanhang där inga andra står till buds. Jag skulle inte fungera i partiet om jag inte hade den rollen. För är man inte kaxig kommer ingen se att man ens existerar.

Nu menar jag dock inte att jag är liten och svag och hjälplös. Jag ser mig inte som ett offer. Jag tar inte illa upp av att folk inte håller med mig, eller att andra väljs före mig. Jag tar inte saker personligt för jag har en osedvanligt god förmåga att skilja på sak och person. (tack gud för autism!)

I stället handlar det om vad jag värderar. Jag värderar inte konkurrens lika högt som jag värderar samarbete. Även om jag nog har rätt mycket entreprenörsanda så är jag ingen ledartyp och aspirerar inte heller på att vara det. Politiskt vill jag jobba i grupp, inte själv.

Och på det viset har mab rätt: Piratpartiet är byggt för tjejer som Anna Troberg, för tjejer som kan ta för sig. Eller kanske snarare för hårdare människor. Människor med vassa armbågar som inte drar sig för att i varje mening säga vad de tycker. Människor som ser konkurrens som något positivt som främjar arbetet, för människor som inte drar sig för konflikter.

Jag delar inte den synen, jag ser det snarare som något mycket bekymmersamt för partiet. Jag befarar kommande maktkamper då alla individualister ska slå sig fram på bekostnad av varandra. Jag ser stora risker med att vi inte skapar folk som samarbetar. Jag ser risker med att människor som inte skriker tillräckligt högt slås ut, där de människor som bara vill bidra med småsaker inte räknas och därmed tappar sugen. Och jo, många många tjejer behöver curlas fram, det är precis så det ofta går till. Varför är det så fruktansvärt fel? Varför måste alla vara likadana?

Jag står inte på någon sida i debatten. Eller rättare sagt, jag står på båda. Jag ser poänger i det mab skriver och jag ser poänger i det Anna svarar och jag kan argumentera för båda synsätten på ungefär exakt de sätt de själva argumenterar för dem. Men för mig är det inte svart eller vitt. Det är ett gytter.

Det jag dock kan säga är att jag tror att sådana som jag verkligen behövs i partiet. Jag behövs för jag talar ett annat språk om andra värden och bryter den gängse bilden av vad det är att vara pirat.

För ska man lyckas som ett parti behöver man flera olika gruppers förtroenden, och en grupp som inte ser sig själva representerade i partiet kommer heller inte söka sig dit. Själv har jag influerats väldigt mycket av emma och min förhoppning är att även jag på sikt kan vara en sådan inspirationskälla för någon annan.

Och här vill jag också passa på att lyfta fram de mjukare killarna, de som kanske inte alltid syns och hörs men som med sina mjukare sätt att vara faktiskt gör partiet till en trevligare plats. Ta till exempel partisekreterare Mårten Fjällström, kampanjledare Janne, doldisen Richie och helyllekillen Stefan Flod.