klara

I början av året såg jag en film som har präglat en del av mitt tänkande sedan dess.

Filmen handlar om vad som händer med människor i ett så kallat jämlikt samhälle.

Vad händer med människor när vi har tesen att alla som vill kan lyckas? Vad skapar det för bieffekter?

Alain de Botton som ligger bakom både en bok och en film med namnet menar att det jämlika samhället gör dels att vi aldrig kan nöja oss och att vi hela tiden jämför oss med varandra. Vi vill hela tiden ha lite finare bil än grannen, en lite mer välläst blogg än bloggkollegan, lite högre lön än jobbarkompisen och snyggare kläder än de andra på festen.

Detta jämförande skapar ångest hos folk. Alain de Botton, författare till både boken och filmen har valt att kalla denna ångest för Status Anxiety. En ångest över status helt enkelt. Vilken status vi har i förhållande till andra människor avgör hur andra människor kommer att behandla oss.

Egentligen är det väldigt enkelt: Om man tror att alla kan lyckas blir det förstås också alla människors val om de lyckas eller ej. Och eftersom vi värderar folk utifrån om de lyckas eller ej kommer vi vara snällare mot den som lyckas, samtidigt som vi ser ner på den som misslyckats. Är du uteliggare anses detta vara ditt eget val och du behandlas därefter.

I detta ljus ska motstånd mot bidrag ses. Det handlar inte bara om att man som bidragstagare får skylla sig själv, det handlar också om att man anser att människor inte får chansen att leva upp till sin fulla potential om de inte tvingas att själva styra upp sin situation.

Många människor går genom hela livet med denna ångest. Den är inbyggd i samhället överallt, på alla plan. I arbetslivet, i klädval, i inredning av huset, i köp av TV, i val av umgänge, ja till och med av partner styrs ofta av saker som vad ens vänner ska tycka om hon eller henne.

Ofta finns det därför bara en verklig antagonist till statustänkandet – döden. Så fort vi står inför döden förändras våra prioriteter. För ingen platt-TV i världen kan rädda dig från döden. Inte den senaste datorn, inte ens den snyggaste flickvännen.

Status Anxiety är egentligen något som inte skulle behöva finnas. Det är vi själva som skapar den. Kanske är den ett sätt att uppväga dödsångesten, att försöka bygga bort döden ur våra liv? Allt detta är hypoteser Botton arbetar med i filmen.

Vad är det egentligen vi värdererar i våra liv och varför gör vi det? För vems skull gör vi det och vad är vi ute efter? Skulle vi handla likadant om vi visste att vi skulle dö om en vecka? Och om så inte är fallet, varför fortsätter vi?

Mitt mål när jag var ung var inte direkt att bli förtidspensionär. Det var ju att bli något stort, välbetalt och samtidigt viktigt. Eller helt enkelt artist så jag kunde ge igen på alla klasskompisar som aldrig såg hur bra jag var.

Allt det där är saker jag har lagt av mig själv. Det är ok jag identifierat och bestämt att jag själv kan lägga av mig.

En sådan sak var att acceptera sina funktionshinder, att inse att man faktiskt inte kan göra allt det där man vill och att vila i det. En andra var att acceptera min kropp och hur jag ser ut. Jag passar inte in i rådande ideal och jag vet om det. Jag vet att många ser ner på mig för att jag är fet, men jag väljer själv om jag vill ta det till mig eller ej.

Och nog känner jag av föraktet. Föraktet mot mig som svagare, som den som inte lyckats, som den som lever på andras skattepengar, som den som inte har karaktär nog att hålla sig smal och smärt. Men jag värderar inte det där. Jag föredrar att vara föraktad och slippa konstant ångest framför att vara uppskattad och konstant ha ångest över att inte räcka till. Jag mår bättre på samhällets botten än jag någonsin gjorde när jag hade högre status. Jag mår bättre utan krav jag ändå inte kan uppfylla.

De gånger i mitt liv när jag haft hög status har jag inte trivts med mig själv som människa. Jag har inte varit god, jag har inte varit till nytta, jag har inte varit älskad.

I min värld är det så mycket viktigare än all status i världen. Därmed inte sagt att jag ser ner på den som lever på ett annat sätt.

Hur detta är kopplat till mitt engagemang i Piratpartiet kommer jag återkomma till.