klara

En debattartikel i Aftonbladet av författarna till boken Piraterna får mig att fundera över min egen roll som Pirat. Eftersom tiden är knapp kommer länkkärleken spridas när jag kommer hem inatt i stället. Det bör nog även tilläggas att denna bloggpost är skapad under affekt.

Det är inte en analys som delas av alla. En orsak till att ”kod som lag” sällan tas upp är den tekniska determinism som råder inom delar av piratrörelsen, kanske allra tydligast inom Piratpartiet.

Har jag förvandlats till en teknisk determinist? Måste man verkligen vara positivist för att greppa dessa frågor? Det handlar ju om så erhört mycket mer.

Jag oroas av den arroganta attityd som kommer från vissa delar av datakulturen. Retoriken liknar en hel del den attityd vi hade inom delar av den utomparlamentariska vänstern där snatteri var en del av vår politiska praxis. Där alla bryter mot lagen lite som de vill för egen vinning bara för att de kan. Hyperindividualism dragen till sin spets där den neomarxistiska retoriken dåligt döljer en läskig elitisktisk människosyn.

Nej, jag jämför inte fildelning med stöld eller fildelare med anarkister. Jag jämför retorik med retorik. Arrogans med arrogans. Jag jämför en syn där ändamålet helgar medlen och där medmänniskor inte får plats. Där cynism är legio och människor mest ses som ett problem.

Då har man enligt mig glömt vad man kämpar för. Om det bara är min egen frihet som står på spel motiveras inte jag en sekund. Det är helt irrelevant för mig.

Kanske är det så att människor har andra åsikter? Att inte alla vill se ett fritt internet, och att det inte är så enkelt som att de som står i vägen är betalda lobbyister. Kanske är det så att vår arrogans inte direkt gör att de känner sig inbjudna till det ”där internet” som vi själva gillar så mycket?

Kanske är hur vi kommunicerar minst lika viktigt som vad vi kommunicerar. För annars kommer vi ju fortsätta dra till oss samma typ av medlemmar med samma retorik som vi själva har med samma meritokratiska grundsyn som de flesta aktiva i partiet har. Då kommer vi sluta sluta som en klubb för inbördes beundran. Det vore om något att slösa bort budskapet.

Människor är inga öar, de har språk som gör att de kan dela med sig till varandra. Att dela med sig är att bry sig. Pirater delar till och med med sig av sitt blod. I det finns inte särskilt mycket hyperindividualism.

Fri kunskap innebär att vi även vill låta fattiga människor få mediciner, att vi vill att medicinforskningen ska fokusera på att bota folk i stället för att bli ett cyniskt sätt för läkemdelsbolag för att tjäna pengar. Även detta handlar i hög grad om att dela med sig. Om solidaritet.

Skyddat privatliv handlar om att låta människor få träffas och prata utan att någon övervakar, att låta dem få tycka och tänka och utvecklas tillsammans. För utan dessa samtal dör demokratin.

Därför blir jag så rädd när man säger ”fildelningen kan inte stoppas”. Klart den kan det. Men inte med mindre än att man dödar hela internet. Inte med mindre än att man tar ifrån en hel generation dess sätt att dejta, snacka med polare och hålla kontakten med sin familj, ja till och med att festa!

För hade det inte varit för internet hade varken jag eller mina närmaste vänner någonsin hittat någon att älska. Hade det inte varit för internet hade jag varit ensam på nyårsafton. Det nya informationssamhället för inte människor från varandra. Det för oss närmre varandra.

Med dessa avslutande ord ska jag gå och duscha för att ikväll gå på fest med människor vars äktenskap inte funnits om det inte varit för internet. Vars barn aldrig hade blivit till om deras föräldrar inte haft internet.

Och det är dessa barn och mina brorsbarn jag vill ska få växa upp i ett samhälle med Delad Kultur. Fri Kunskap och Skyddat Privatliv!