klara

Det finns säkert någon smart filosof som har kommit på det här före mig. Hänvisa mig i så fall gärna till denna. Men Ricks inlägg idag – som också är vårt nyhetsbrev – har fått mig att fundera över kunskapssamhälle och klassamhälle, om nya politiska skiljelinjer och vilka nya klasser de bygger.

Jag fick liksom en märklig känsla av att kunskap och klass hör samman (denna tanke i sig är väl ganska gammal). Och att den klass som jag skulle kalla för relativt välbeställd hela tiden blir större och större, täcker fler och fler människor. Det börjar med adeln, sen blir det småadeln, för att i början av 1800-talet gå över till borgarskapet och medelklassen. Successivt vinner arbetare rättigheter och fler studerar.

Med detta menar jag inte att klyftorna försvinner, tvärtom, de ökar. Däremot försvinner på sätt och vis fattigdom och folk får tillgång till mer och mer kunskap. Fler och fler delar kunskap och kultur med varandra. Över klassgränserna deltar man i samtalet. Jag skulle inte gå så långt som att blanda in en femåring i Uganda, för det krävs lite mer för att en femåring ska kunna delta i en svärm än en laptop. Men däremot finns det inte många ytor, förutom nätet, där jag som sjukpensionär har kontakt med det som jag skulle klassa som samhällseliten. Och det är här jag hävdar att det händer något nytt.

Det händer något nytt då Klara 36 funktionshindrad sjukpensionär kan bli länkad av en företrädare för frihetsfronten. När studenter, sjukpensionärer, arbetare, socialbidragstagare och företagare kämpar för samma sak. Det händer något då. Det skapas en ny samhällsgrupp. En ny och större medelklass.

Och det är lite detta som är min fundering. Den klass som har mat på bordet och får gå i skola expanderar hela tiden. Över hundratals år. I likhet med högadel -> lågadel -> borgare -> arbetare. Där klassen som arbetar hela tiden blir större och lyfts upp till medelklass. Fler och fler människor inkluderas hela tiden i samhället, i samtalet om samhället. Samtidigt ökar förstås gapet till de som icke inkluderas och nya skiljelinjer byggs.

För kanske är det så enkelt att arbetaren utsatt för tillräckligt hård statlig repression av arbetsmarknadsåtgärder helt enkelt inte har tid att delta i samtalet. Det är ju betydligt lättare för en förtidspensionerad funktionshindrad som kan sitta vid sin dator att delta i samtalet än för en visstidsanställd på Willys.

Är då tid en ny markör för klass? Jag tror nästan det. Den klass som har tid och kunskap att ta till sig den nya kunskapen är också de som kommer kunna påverka utvecklingen mest.

Nu menar jag inte att materialismen på något vis är död. Jag menar dock att det finns flera sätt att se på saken och jag tror att jag är ett levande bevis för just det. Utöver detta kan vi också se mig som någon som redan idag lever på medborgarlön. Jag gör det jobb andra skulle göra om inte alla tvingades att arbeta 8 timmar om dygnet. Det innebär i ärlighetens namn att jag jobbar långt över 10 timmar om dygnet (helger inkluderat), men då dessa timmar trots allt alla är frivilliga och på mina egna villkor åstadkommer jag mer än jag gjort om jag varit i reguljärt arbete.

Jag är ett typexempel på någon som jobbar gratis med kunskapsproduktion av olika slag (samma sak gällde innan jag kom till Piratpartiet då jag bloggade om mina funktionshinder och om Health at Ever Size) och jag ser medborgarlön som det självklara steget i samhällsutvecklingen. För mig är det det givna svaret på frågan om hur artisterna ska få betalt. Men tyvärr ingår det inte i vårt partiprogram, något som jag med sorg konstaterar. Det hade fyllt ett hål i svensk politik, i världspolitik, som behövdes. Det hade minimerat kostnader för sjukvården genom stressreducering. Det hade skapat en blomstrande kultur och det hade skapat aktiva människor som hade tid att ta hand om och ta vara på varandra.