Ibland önskar jag att jag var så stark att jag kunde bara strunta i vad folk tycker och tänker om mig. Men jag är nu en gång en känslig person.

Till exempel gör det ont om folk ser ner på mig för att jag är förtidspensionär. Att jag trivs hjälper inte. Att jag mår bra hjälper inte. För jag bryr mig om vad folk tycker och tänker om mig.

En vän dök upp ikväll, orolig för att jag skulle bli utnyttjad och att jag inte mådde bra. Hur förklarar man att man inte mår dåligt när någon bestämt sig för att en viss typ av beteende är likvärdigt med att må dåligt? Det spelar ingen roll vad man säger. Och när den typen av ifrågasättanden kommer, för att jag har en annan typ av livsstil, då går det för nära. Det gör ont.

Just nu trivs jag som singel. Jag trivs väldigt bra som singel till och med. Jag mår bra, jag har roligt och jag får ungefär det mått av kel och bekräftelse som jag behöver. På samma vis som jag får den typ av stressrealease jag behöver när jag är pensionär får jag mina behov tillgodosedda rent fysiskt nu som singel.

Men jag är oförmögen att älska någon. Jag känner inget beständigt för någon, jag fastnar inte för någon på rikigt och jag vill inte göra det heller. Varför skulle jag kasta mig i famnen på första bästa bara för att slippa vara ensam?

Jag känner mig som ett vilset barn. Jag är mig själv och mår bra, men folk tror att jag spelar och gör mig till. Och intellektuellt kan jag förstås ha tusen förklaringar till att folk har svårt med mitt beteende nu. Men ser jag på det strikt logiskt gör jag ingen skada.

Jag leker inte med någon, jag lurar inte någon. Jag är inget skogsrå som vill locka någon in i skogen. Jag är varm och tycker jättemycket om människor och vill människor väl. Jag kan bara inte känna djupare för någon.

Jag hade den människa jag trodde var mitt livs kärlek och jag har honom inte längre. Så det finns ett tomrum. Och jag vill inte fylla det. För det finns just nu inget som kan fylla det.

Och visst skulle jag kunna gräva ner mig och vrida mig i stoft och aska. Visst skulle jag kunna gå i celibat och plåga mig själv. Men varför ska jag göra det? Det är ju det som skulle plåga mig, inte det sätt jag lever på nu.

Jag vet att det jag inte får vara så här, för jag har levt ett visst antal år på jorden och då ska jag magiskt ha vissa prioriteringar. Det är ingen som tar hänsyn till att jag inte har de prioriteringarna. I stället beslutar sig människor för att man är tragisk, en som bjuder ut sig, en som ger allt och inget får. En som blir utnyttjad. Eller den andra vinkeln, en som i stället utnyttjar andra, som lurar andra och gör dem illa.

Jag gör inget av det. Jag lever för stunden och lovar ingen något.

Däremot är jag i stort sett helt utan sexdrift. Det sista jag är ute efter är rå sex. I’ve tried that, it doesn’t work for me. Jag är en känslig person som vill ha närhet och ömhet. Jag vill få kela och bli klappad på huvudet.

Jag säger vad jag känner, tänker och tycker. Ja, jag kan säga att någon är söt utan att mena mer än att den är söt. Jag kan säga att någon är snygg för att jag tycker det. Jag kan säga att jag känner mig ensam utan att jag antyder att jag vill ha sällskap.

Jag har inga ulterior motive. What you see is what you get. Jag förställer mig inte. Jag är kanske naiv och barnslig och i folks ögon omogen. I mina egna är jag ytterst klar över mig själv. Jag vet precis vad jag gör och varför. Min situation är på intet sätt optimal, men jag mår bra och jag anser att det är det viktigaste i sammanhanget.

Det tragiska är att jag bryr mig om vad andra människor tycker. Det gör ont när människor ser ner på mig. I synnerhet när det är människor jag tycker om, respekterar och bryr mig om. Men det gör ont även när bekanta eller nya kompisar gör det. Jag önskar att folk kunde tänka utanför boxen och förstå att den här människan kanske är precis så ärlig som hon säger. För det är faktiskt precis så enkelt det är.