klara

I ett politiskt parti behöver man människor som är Best case scenario. Det är de som driver verksamheten framåt, de som har visionerna och de som lyckas peppa andra människor och driva på dem.

Men du behöver också människor som är worst case scenario, människor som är bra på att se problem som kan uppstå, som kritiskt granskar och som kan förhindra alltför galna ideer.

Dessa olika typer av människor kommer väldigt ofta att hamna i konflikt med varandra då deras åsikter självklart väldigt ofta går isär. Det man då behöver ha i åtanke är att båda sorterna behövs och att inte fastna i diskussioner om vilket tänkesätt som är det bästa. Sådana diskussioner kommer att leda ingen vart alls. Oftast tjänar de i stället till att tvinga ut worst case och best case i ännu starkare positioner gentemot varandra.

Men vi behövs båda. Best case för att något ska hända och Worst case för att förhindra katastrofer.

Piratpartiets organisation och arbetssätt är uppbyggt på ett Best case scenario och ett uppstartartänk. När det går bra fungerar organisationen optimalt och allting är frid och fröjd. När det blir problem finns absolut inga inbyggda mekanismer för att lösa dem. Det enda man får lita på är enskilda människors förmåga och informella personliga relationer. Detta kommer – enligt mig – aldrig att hålla i längden. Det är som gjort för att bränna ut människor och skapa intriger. Organisationen blir en intern krutdurk ju större den blir, ju fler människor som blandas in. Svärmar är underbara kortsiktigt, men vill man in i parlamentariska församlingar och framför allt sedan kunna jobba där måste man tänka om.

Hur kan man då lösa sådana problem och låta båda typerna av människor komma till sin rätt? Jo: man kan svärma i projektform, i kampanjform. Men kan svärma kortsiktigt inför en viss sak och låta människors kreativitet flöda.

Men i riksdagen och i EU gäller det faktiskt att kunna formalian. Allt annat ter sig som oppurtunistiskt och barnsligt.

Slutligen något om de olika människornas positioner. Best case scenario-människorna är självklart de som måste leda och företräda ett parti utåt. Där behövs visionärer och inspiratörer. Men dessa behöver sina rådgivare. Här kommer worst case-människorna bättre till sin rätt.

Piratpartiet har en chans att en gång bli lika framgångsrika som Miljöpartiet, att faktiskt förändra hela den politiska kartan. Men vi löper samtidigt en risk att bli ett nytt Ny Demokrati om vi inte skärper till oss och vågar börja utvecklas. Det är upp till oss själva om vi vill sluta som en lobbyorganisation eller som en långsiktig politisk förändringskraft. Jag hoppas på det senare.