klara

Att ha hemligheter är något djupt mänskligt. Det är något av det som gör oss till människor. Vi människor är inte gjorda för att vara som öppna böcker. Vi mår bra av att få ha något för oss själva.

Visst kan hemligheter skada och visst kan för mycket hemlighetsmakeri bygga murar, men det binder också människor till varandra. Om jag berättar en hemlighet för dig kommer du och jag ha fått ett band. Vi vet något som ingen annan vet. Vi har något gemensamt, vi binds till varandra.

När jag var yngre saknade jag mycket av integritet. Jag delade med mig av mig själv till alltför många människor, utan att förstå att det skulle kunna skada mig. Och jag blev gång på gång skadad. Det är inte alltid klokt att tala om sina innersta begär för andra människor. Att ha integritet handlar också om en förmåga att ta tillvara på sig själv.

Och jag börjar så smått ana att bilderna lätt blir dubbla när man å ena sidan vräker ut sitt privatliv på internet och å andra sidan hävdar att man ska få ha det för sig själv. Hur konsekvent det än är är det kanske inte alltid så lättförståeligt.

Att tänka utanför lådan och att försöka lära folk att tänka utanför lådan är något väldigt vackert. Och jag är den sista som vill tysta alternativa röster. Men kanske är ett politiskt parti inte den bästa plattformen för sådan aktivitet? Och hur ska man då skilja ut politiken från övriga frågor och privata åsikter? Hur hittar man en balans då man tillåter politiker att vara människor, utan att samtidigt ha skapat sig ytterligare ett politiskt område?

Har vi i Piratpartiet osynliga frågor som bara syns för dem utifrån? Är vår vilja att vara annorlunda så stor att den faktiskt blir en fråga i sig själv? Är vår syn på integritet så fjärran andra människors att vi fjärmar oss av ren rädsla för att bli som alla andra?

Människor utan hemligheter får det att krypa i mig. Människor som vräker ut sitt privatliv på bloggar eller facebook eller twitter får mig att känna obehag. Och de gånger jag är alltför öppen på bloggen här vet jag själv med mig att jag inte mådde riktigt bra, eller var för snabb med att trycka Publicera.

När jag ser det hos andra ryggar jag. När jag ser människor som öppnar sig som böcker utan pärm tycker jag det är obehagligt. Det handlar inte om att jag är rädd för tabun (fråga de som känner mig hur bra jag är på att överträda tabu efter tabu) utan om att det känns vårdslöst. Det inger mig inte förtroende, utan får mig i stället att tycka lite synd om personen och i värsta fall att ta avstånd. Och det är inte sällan personen ångrar sig efteråt och då riskerar att känna sig trängd. För det påminner om tonåringens ambivalens och distanslöshet.

Och jag tänker att om jag känner så, hur ska då någon som är ännu mera försiktig, men som kanske älskar internet och fri kultur och fri kunskap kunna känna sig hemma hos Piratpartiet? Alienarar vi människor som faktiskt tycker som vi? Och i så fall varför?