PP tog så förfärligt lång tid på sig. Är det konstigt att det finns mycket ånga som måste ut?

Men det du skriver här är intressant, inte så stigmatiserande för grabbar som faktiskt också har rätt att få vara sig själva.

Kampmaskulinitet 1. Som Kennedys uttryck om att ”Don’t ask what your country can do for you, ask what you can do for your country”, tillsatt testosteron.

Men måste verkligen kvinnliga engagemangsformer vara organiserade och handlingar genomdiskuterade och förankrade? Måste kvinnor ha fasta arbetsfördelningar och ansvarsområden för att kunna agera? Är det samma trygghetsfråga som gör att kvinnor är överrepresenterade på trygga men lågbetalda jobb?

Kampmaskulinitet 2 – Berthold Brecht skrev någon gång att också den som har rätt och skulle kunna hålla sig lugn och saklig ändå per automatik blir högljudd och aggressiv i stridens hetta. Man kan inte urskilja vem som har rätt bara utifrån vem som verkar vara coolast.

Kampmaskulinitet 3 – Som jag skrivit i ett ganska sågat inlägg på PP:S forum i vintras tänker jag kryssa Rick till EU-valet. Jag hoppas att PP tar två mandat och att Christian tar det andra. Då är två av de huvudsakliga kulturbildarna av PP:s kampmaskulinitet i Bryssel, och restpartiet måste/kan utveckla en annan mera organiserad och social kultur.

PP betonar kamp och aktion i nuet, det som några kallar kampmaskulinitet. UP betonar stadgar, långsiktighet och systemförändringar inifrån, kampbyråkrati skulle man kanske kunna kalla det för. Som exempel är deras gedigna arbete med Ungdomsstyrelsen som chockade de andra partiernas företrädare när Ung Pirat fick statliga bidrag.

Det som saknas i min triangel är mjukiskampen som drar tjejer till Blondinbella och Miljöpartiet. En snabbkoll på Blodinbellas tre senaste inlägg nämner:
att hon ska fika med Maria kl 15. Att hon är orolig för sitt och andras shoppingberoende och länkar till en hjälpsajt. Att hon är tacksam för att ha en familj som bryr sig och har en pojkvän att vakna upp med. – Hon är ju helt underbar att läsa. Jag blir både glad och tårögd.

Den här sociala värmen finns verkligen inom Piratpartiet när man träffas på riktigt, senast igår fick jag ett mail från en kommunledare som skrev ”Ni är så snälla” och det värmde verkligen. Det kommer förmodligen från Rick, som alltid betonar de sociala banden och som när man träffar honom på riktigt nästan alltid kramar om en och är genuint glad att se en.

Helt underbara människor i PP med andra ord, hur för vi fram det?

Internt tror jag vi behöver dela upp arbetet lite bättre, mer målinriktat kanske. Jag vill inte påstå att en elit skall ”styra” grupparbetena, men det kan vara smart att fundera mer över hur det kan överföras, omvandlas så att det fungerar i det nuvarande interfacet mot folket, systemet, EU och Riksdagen.

Fokusera på de positiva saker som behöver göras så kanske de negativa får mindre utrymme per automatik.

En del av kampmentaliteten (utanför bloggvärlden, som har ganska välutvecklad kampmaskulinitet i allmänhet) är koppad till att PP mest syns i media i samband med soundbite-debatter. Där är det egentligen bara kamp och härskartekniker som gäller. (Om något så behöver PP-företrädare bli bättre på kampen där; de försöker ofta resonera, men det hinner man inte.)

Jag skulle mycket hellre se en PP-företrädare – gärna Anna – sitta i en morgonsoffa eller ett kulturprogram och presentera en vision av det fria kultursamhället, inklusive “kreatörer” som tjänar pengar och remixare som härjar fritt. Men det är ju lite svårt att få till det utan en TV-kanals medverkan; även i morgonprogram har det ju varit en till två Dick Harrisson närvarande varje gång PP är med.

Å andra sidan är ju redaktioner inte oemottagliga för yttre påverkan. Vi kanske behöver en rekryteringskampanj bland PR-proffs (typ, förra året)?

Vad vi lider av är ett pedagogiskt problem. För en sann förespråkare av frihet och yttrandefrihet är detta inget problem. Det blir ett problem när man försöker se världen som en svartvit plats där allt är antingen eller; för eller emot. Verkligheten är ju faktiskt inte så enkel. Den består av otaliga nyanser av grått. Eller lila.

Alla medlemmar har sin version av Piratpartiet i hjärtat. Detta kan vi inte komma undan. Bara ta till oss och lära oss av diversiteten. Vara otroligt ödmjuka gentemot allas yttringar. Inget är rätt eller fel. Allt är både rätt och fel – samtidigt.

Jag föreslår att vi använder allas styrkor vid rätt tillfälle. Ibland krävs det svallande känslor och krigsrop. Ibland behövs det eftertanke och sans. De kompletterar varandra, de är inte motpoler som inte kan existera samtidigt.

Visst blir vi karikatyrer. Jag har aldrig sett det där bättre uttryckt än just det. Att vi blir karikatyrer.