Min före detta pojkvän gav mig denna länken igår, men jag hade glömt att läsa den till idag.

Nu läste jag den och blev helt golvad. Äntligen någon som säger hur det är:

…people with autism-spectrum disorders such as Asperger’s do not lack empathy—rather they feel others’ emotions too intensely to cope.

Jag sa det senast ikväll till några kompisar, innan jag läste länken att “ett av mina största svagheter är att jag känner andras känslor som mina egna”.

Jag känner andras ångest som min egen och lider med andra som om det var mitt eget lidande. På det viset bryr jag mig betydligt mindre om mig själv än om andra, för jag känner andras känslor minst lika starkt som mina egna. Om inte starkare.

Vi autister har för mycket empati…

Hur många gånger i mitt liv har jag inte sett rakt genom människor? Hur många gånger i mitt liv har jag inte fått välja på det jag ser längst inne i människor och det de själva vill visa? Hur många gånger har jag inte sagt fel sak för att jag ser det en människa själv inte vill se? Eller avslöjat människors innersta tankar för dem som de inte ens själva vet om?

Jag gör det hela tiden. Ett tonfall här, en blick där, små nyanser andra sällan uppfattar. Men det stannar inte där.

Jag ser lika lätt människors inbördes relationer, status känner jag av direkt. Jag kan nästan ögonblickligen pejla folks statusplaceringar i grupper och hur de rör sig inom dem. Jag ser om någon är förälskad i någon annan, avundsjuk på någon annan, irriterad på någon annan.

Det är som att ha mental och social röntgensyn.

Att tala om sina erfarenheter av människor med andra människor blir ofta förvirrat. Ofta uppfattar folk mig som “dramatiskt lagd”. Jag brukar försöka förklara att min värld ser ut så här. Det här är så här min värld fungerar. Det är så här jag är. Och denna artikel känns som ett bevis på något jag vetat oerhört länge, men som alltid låtit märkligt i folks öron.

Tankarna svindlar dock efter att ha läst detta inlägget. Det finns så många närliggande ämnen jag kommer att tänka på. Som ögonkontakt, som mina masker i relation till andras masker, som min öppenhet, som min iskyla när jag stänger av, som mitt vs andras sätt att flirta, eller hur kärkänslor och vänskap ofta flyter ihop för mig, som hur jag utvecklat och alltmer utvecklar min empati genom åren. Samt hur allt detta relaterar till dr Gregory House Och massa massa annat. Jag lär få återkomma till ämnet mer än en gång.

Att ett liv där man har mental och social röntgensyn blir ganska tröttande säger egentligen sig självt. Det säger sig själv att man alltid kommer att vara utsatt. Utsatt dels för att man känner människors känslor. Men också för att man alltid kommer hota människor. Inte med vilja, utan bara genom sitt sätt att vara.

Man kommer förmodligen alltid vara den där som råkar komma lite för nära människor, och som de måste distansera sig extra hårt från. Och den där som andra kan tro att de står närmre än de gör.

Det är tur att jag även har en god logisk förmåga. Hade jag inte det skulle jag levt i ett mentalt kaos. Nu har jag en förmåga utöver det vanliga att även styra upp det mentala kaos som är jag och få det att fungera.

Ibland förstår jag inte hur jag reder ut mitt liv. Men jag gör det. Om och om och om igen. Inte sällan reder jag även ut andra människors kaos. Min svaghet är min största styrka. Och min största styrka är en förbannelse.

Skulle du stå ut om du var jag?