Piratpartiet – motståndets röst
Detta inlägg är riktat till alla de som tvekar inför Piratpartiet. Inlägget är en omskrivning av ett inlägg jag gjorde i höstas. Jag kände att det återigen fått sin aktualitet inför valet.
Efter valet 2006 kände jag en viss besvikelse. Jag är i själen vänstervriden och en borgerlig regering var inte vad jag önskade mig. Jag grämde mig på att jag röstat på Piratpartiet när de/vi nu visade sig ha varit så pass få. Ja, jag blev medlem i Piratpartiet redan i juni 2006, men blev inte aktiv förrän i somras och jag tvekade länge, innan jag kastade mig in. För det smärtar att ge upp allt annat.
Det smärtar mig att kanske en dag rösta in någon i riksdagen som gör det sämre för mig i egenskap av funktionshindrad. Det smärtar mig att rösta in någon som kanske kommer rösta för lägre skatter för miljonärer. Det smärtar mig att rösta för ett parti som kanske kommer privatisera mera sjukvård, sälja ut flera gemensamma tillgångar och öka de ekonomiska klyftorna i landet. För med Piratpartiets politik vet man inte riktigt vad man får ekonomiskt… Att säga något annat är att ljuga.
Men jag har gjort ett val. Ett aktivt val. Jag har valt bort allt annat för kärnan. Att ta tillbaka och bevara våra mänskliga rättigheter.
Att vara Pirat i Sverige idag det är att leva i samma tradition som Gandhi, Martin Luther King, Rosa Parks, Vanunu, Oscar Romero, Victor Jara, Anna Politkovskaja. Piratpartiets innersta väsen är motståndets.
Och det som skiljer oss från andra partier är att vi struntar i vad våra förtryckare heter. De kan heta Stalin, Putin, Pinochet eller Hitler, det spelar ingen roll. Det spelar oss faktiskt ingen som helst roll om våra förtryckare är röda eller blå.
Om din viktigaste fråga är att sjukvården ska privatiseras, eller att vi ska måste sänka arbetsgivaravgifterna för att få ett bättre företagsklimat, ja då är du troligen inte Pirat. Om din viktigaste fråga är en starkare offentlig sektor och en mer jämn fördelningspolitik, ja, då är du troligen inte heller Pirat.
Att gå till kärnan handlar om att ha en förståelse för att ovanstående frågor riskerar att inte ens få rätten att debatteras. Du är Pirat när du fattar att rättigheterna att ha de åsikter snart kan vara passé. Du är Pirat när du struntar i om det är Reinfeldt eller Sahlin som för landet mot mera diktatoriska former. Du är Pirat när du tror att demokrati är något som ständigt måste erövras och som aldrig någonsin kan tas för givet.
Rättssäkerheten, åsiktsfriheten och demokratin är inte bara hotade. De är satta under frontalattack. Så länge vi har ett parti som fokuserar på det som är viktigt har vi en reell chans att återvinna våra friheter. Vi människor har världens chans att slå tillbaka attacken om vi lägger de andra frågorna åt sidan. Om vi inser att våra demokratiska värden är större än alla andra värden.
Motståndet mot FRA-lagen, IPRED, IPRED2, ACTA och Datalagringsdirektivet, samt en reglering av internet till användarnas fördel, är mina viktigaste frågor. Är det dina?
I så fall ska du rösta på Piratpartiet i EUvalet.
Tags: EU-valet, Piratpartiet, Politik
maj 31st, 2009 at 8:08 e m
Saknas ett T i rubriken.
maj 31st, 2009 at 8:14 e m
”Detta inlägg är riktat till alla de som tvekar inför Piratpartiet.”
Okej. Toodles!
maj 31st, 2009 at 8:22 e m
Jag bugar!
maj 31st, 2009 at 8:28 e m
Oj vilket inlägg, man kan bara buga.
maj 31st, 2009 at 8:57 e m
Det var ord och inga visor. Mycket bra!
Jag själv kommer från ”det andra hållet” – en f.d. Moderat-röstande sedan lång tid. Men nu får Piratpartiet min röst pga det som du skrivit om: vår rätt till integritet och ett skyddat privatliv. Piratpartiets frågor är helt klart överordnade för mig!
Om jag hade kunnat sia in i framtiden och t ex under 70- eller 80-talet beskrivit de lagar som nu införts och håller på att införas i Sverige så skulle folk skrattat ut mig!
De hade trott att jag hade förväxlat Sverige med t ex forna Östtyskland eller Kina.
Visst fanns IB-affären och andra obehagligheter, men t ex dagens statssanktionerade massövervakning (FRA-lagen, Telekomlagringslagen) skulle ingen ha trott på om jag berättat.
Och hade jag berättat att vi lejt ut rättsväsendet till skiv- och filmindustrin (IPRED) så hade de trott att jag blivit tokig.
/Erik S
juni 2nd, 2009 at 4:18 f m
Tack för ett fint inlägg i debatten!
Jag förstår inte ens att detta har hänt.. Men ännu mindre förstår jag hur människor kan tycka att detta är någonting bra, eller OK!? Jag förstår det ju ur ett flertal perspektiv, människor är rädda för brottslingar och terrorister mm, men inte ur det mänskliga och känslomässiga perspektivet.
Vem av dessa människor hade inte sparkat bakut om man hade gjort liknande ingrepp vad gäller vår ”vanliga” IRL postgång t.ex? Samma människor sitter nu och säger att detta som sker är helt ok? Vart försvann logiken här igentligen? Handlar det om teknikrädda människor som inte kan se att ett mail och ett brev i grunden är samma sak?
JAG FÖRSTÅR INTE!!!
Kram! /Johan
juni 3rd, 2009 at 3:17 e m
Du har såklart rätt i att man måste se till sin egen kärna för att hitta sitt parti. Och era idéer fyller verkligen en funktion och många är de politiker och tyckare som underskattat er och fått betala för det.
Samtidigt måste man alltid minnas att gör man en enskild fråga viktigare än allt annat så kan man snart också vakna upp i en verklighet där ”allt annat” gått förbi och gjort den ”enskilda frågan” om inte irrelevant så i alla fall sekundär sett till primära behov.
Man kan nå framgångar på olika vis och jag är verkligen inte stolt över alla lagar som mitt parti medverkat till, men jag ser poängen i att en politiskt organisation har svar på mer än ett område. Även frågor som inte hör till min kärna – för alla, verkligen alla tankar måste få plats i ett samhälle.
Ett samhälle behöver en struktur (och jag menar inte att nuvarande struktur med nödvändighet måste vara för alltid rådande) och för att kunna råda över en sådan struktur måste det finnas tänk som sträcker sig över hela spektrat.
Svårigheten med ert arbetssätt är att ni sett till vårt samhällssystem snarare agerar som aktivister än som politiker. Ni kan ha hur rätt som helst gällande integritet – det saknas ändå trovärdighet.
Men. Nummer ett är att rösta. Oavsett vad eller vem man röstar på. Alla tankar måste få plats.
Lycka till.
juni 5th, 2009 at 12:15 f m
Snild: editerat. Tack för att du sa till
Hanse: tack
Strand: tack
Erik S: Vad kul! Det har blivit många moderater på sistone. Trevligt
Johan: Tack. Och jag tror teknikblindhet spelar en större roll än man tror. Men också att det håller på att skapas nya skiljelinjer.
Jakob: Rasmus Fleischer har skrivit tänkvärt om frågorna du tar upp här: http://copyriot.se/2009/05/21/angaende-det-pagaende-valet/ Kommer att utveckla resonemangen utifrån det tänket i ett senare inlägg. Det är ett för stort ämne för att besvaras i kommentarsfältet
juni 5th, 2009 at 12:47 e m
Läste länken och vill påpeka att jag inte säger att det i sig är fel att vara Pirat. Jag tycker att alla tankar ska få ta plats och jag tycker att det är viktigt att rösta. När väl beslutet att rösta är fattat kan man börja diskutera val av parti.
På så vis gör PP nytta i och med att ni mobiliserar väljare att lämna soffan. Det är toppen! Dock är det fortfarande aktivism. Och förstå mig rätt – aktivism behövs. Alltid. Problemet med aktivism är att det tenderar att lyfta sin sak till skyarna för att sedan falla platt till marken.
Det fallet blir som alla hårdare ju högre man lyckats lyfta en fråga. Det kan vidare vara resultat av två saker:
1. Belysandet av kärnfrågan medförde en förändring i rätt riktning. Rörelsen ser sig sedan splittrad och osäker på vidare färdriktning eftersom man inte har samma stora mål kvar (dock lär det fortfarande finnas hur mycket som helst att göra inom området). Det kan också visa sig att en vidare förändring kräver en typ av kompromisser och omvägar som generellt sett ofta är svårt för en aktivist att gå med på. Tron på rörelsen minskar.
2. Man når inte den framgång som man hoppats på och förväntat sig. Rörelsen försvinner.
Gemensamt för båda är att anhängare (inte specifikt Pirater alltså) tenderar att återgå till soffan vid nästa val snarare än att fortsätta arbeta för frågan (vilket i efterdyningarna är lättare i en bredare organisation). Därför kan en allt-eller-inget-insats på längre sikt söndra mer än den bygger.
Dock. Ni tar er till Bryssel. Grattis! Och det utan större problem – men jämförelsen med Junilistans uppgång och fall är svår att inte göra.
Lycka till – åter igen.