En känslomässig reflektion över idealism och förälskelse
För några veckor sedan skrev Göran Widham en väldigt bra post om att växa upp. Jag känner att jag vill fortsätta på de tankarna, om än i mer känslomässig och mindre konkret form.
När hon var tio år gjorde hon sin politiska debut. Hon hade skrivit en uppsats om fred till en tävling, vunnit denna och journalisterna avlöste varandra på tioåringens gräsmatta och i telefonen. Den tioåriga tjejen med tofsar svarade trosvisst på frågor om terrorbalans, kapprustning och gubbar med makt. För henne var svaren enkla. Det var ju egentligen inte svårare än att rusta ned och att hålla fred.
Tioåringen blev tonåring och det politiska engagemanget tog sin väg in i den kristna socialdemokratin där hon snabbt fick en plats och blev hörd. Det politiska engagemanget slarvades inte bort. Nittonåringen stod i talarstolen på Broderskapskongressen 1992 och pratade om hur miljöpoliken krävde ett Europeiskt samarbete och att vi därför borde gå med i EG. Hon åkte även på en konferens som hette För Livets Skull som handlade om den nya konfliktyta som dykt upp i världen, nämligen den mellan Nord och Syd. Öst och Väst var döda, nu gällde rika mot fattiga. Om alla levde som vi skulle jordens resurser vara förbrukade på nio månader och 20% av jordens befolkning levde på 80% av jordens resurser.
Nittonåringen blev tjugo och gled ifrån partipolitiken för att på heltid ägna sig åt konflikten om kvinnoprästmotståndet i Svenska kyrkan för att sedan som tjugofemåring bli radikalfeminist och queerfeminist som trodde att om alla bara behandlade sexualiteten på rätt sätt så skulle det bli fred på jorden.
Inte förrän tjugofemåringen blev tjugoåtta dog drömmen om fred på jorden utanför murarna kring EU-toppmötet i Göteborg. I stället blev konflikt det viktigaste redskapet och våld något som var självklart i en politisk konflikt. Fred var förkastligt då det cementerade orättvisor och ifrågasättandet av statens våldsmonopol sågs som en maktfråga. Stenkastning var en progressiv politisk metodfråga, inte en fråga om moral. Kravallfilmstittande var den nya formen av myskväll.
Tjugoåttaårengen blev trettio och gjorde revolt mot allt hon tidigare trott på. I stället för altruism var nu egoismen ledstjärnan och kollektiv egoism i sann neomarxistisk anda blev råmärket. Tills hon insåg att det inte fanns så mycket kollektiv att kämpa för, att det var var och en för sig och psykiatriska diagnoser staplade på hög. Hon flydde politiken och skulle inte återkomma på många många år.
Men den mer anarkistiska livsåskådningen hade på något vis slagit rot och då passade det nybildade Piratpartiet som handen i handsken 2006. Att frågorna om upphovsrätt var den utomparlamentariska vänsterns nästa steg var etablerat redan 2003 och för henne blev det ett naturligt steg att gå vidare till Piratpartiet. Det var tillräckligt mycket utanför det politiska etablissemanget för att hon skulle stå ut och tillräckligt lite höger för att hon skulle acceptera kompromissen. Men partiet föll och alliansen vann och tröttheten blev för stor.
Under denna period var det inte tillåtet att prata praktisk politik med henne. Varje förfrågan om politiskt engagemang mottogs med ett ”håll käften”. Det gjorde helt enkelt för ont. Det var helt enkelt för plågsamt. Idealisten hade fått för många slag i magen för att kunna stå ut. Det fanns ändå ingen väg ut ur det helvete av nedmonterande av välfärdsstaten som pågick framför hennes ögon.
Hur blev den naiva idealisten som trodde på fred i världen eller revolution så sent som upp till trettio års ålder en pragmatisk Pirat? Vad hände på vägen?
Jag tror hon växte upp. Sent omsider tvingades hon mogna i en omgivning som benhårt förfäktade samma typ av naiva idealism hon själv förfäktat. Och under Almedalsveckan konstaterade hon att hon nu befann sig på andra sidan om murarna. 2001 stod hon utanför, men 2009 minglade hon med dem hon 2001 inte ens brydde sig om om de levde eller dog.
Politik är som ett förhållande. Det blir förr eller senare vardag. En vardag då man måste göra kompromisser. En vardag då känslorna för den man är tillsammans med inte längre är så starka. En vardag då det blir konflikt och man har svårt att enas.
Romantikern ser på förhållandet som något som drivs av känslor. När känslorna inte längre finns lämnar romantikern förhållandet. På samma vis drivs en idealist av sina känslor och drömmen om idéerna. Om dessa drömmar dör dör engagemanget och idealisten går vidare.
Jag ser denna konflikt om och om igen i Piratpartiet. Människor med drömmar om en bättre värld. Människor som inte vill ge upp sina ideal. Är det inte drömmar om det totala öppna styrelsemötet är det drömmar om att internet ska lösa konflikten i Iran. Är det inte drömmar om att alla ska få vara precis som de är och att partiledaren ska få säga precis vad han tycker privat så är det drömmar om en ledarlös svärm där allas åsikter är lika mycket värda.
Under mitt knappa år som aktiv i Piratpartiet har jag fått mitt wake up call. Jag har lärt mig att saker inte är så enkla som jag förut trott. Att politik kräver kompromisser och ett långtgående konsekvenstänkande. Att styrelsearbete är en konstant kamp för de värden man tror på, samtidigt som man likt Annie Johansson kommer tvingas sälja sig själv för att ens uppnå minsta lilla resultat som går i ens riktning. Att det är en konstant frustration för att man aldrig kommer att få precis som man vill.
För ju högre upp du hamnar i samhällshierarkin ju fler viljor du tvingas ta hänsyn till, ju mindre kan du själv bestämma. (I alla fall om du har något som helst samvete och bryr sig om andra människors åsikter.)
Partiet står just nu inför en smärtsam process. Om partiet vore en enskild person skulle det säga ”ta inte ifrån mig mina drömmar!”. Det är den önskan jag hör i snart när varje enskild liten konflikt. Ibland skriks den i desperation, ibland viskas den, ibland är det bara som en uppgiven suck.
Men hela tiden finns den där. Och påminner oss om att det gör ont att växa upp.
Är ansvar för våra frågor något vi är beredda att ta? Eller är våra drömmar om det vi vill fortfarande det primära? Orkar vi växa upp och inse att politik kräver tålamod, kompromisser och oändligt långa diskussioner?
Jag vill påminna om att det tog sju år för Miljöpartiet att komma in i riksdagen, att de sedan åkte ur riksdagen och inte återkom förrän sex år senare, att flera av deras grundidéer idag är bortplockade och att de är ett av de största partierna hos ungdomar idag. Vad vi ska göra med den informationen är jag fortfarande inte helt säker på. Jag känner bara instinktivt att den är viktigare för oss än vi kanske anar idag.
Skrivet juli 11th, 2009 under kategori: Uncategorized.
Taggar: Idealism, Internpolitik, Piratpartiet, Politik
Kommentarer:
Comment from JörgenL
Time juli 11, 2009 at 8:26 e m
Jag tror du kommit till en viktig insikt Klara.
Om man BARA går med på att få PRECIS det man vill, om man låter det fulländade bli det godas fiende, så kommer man ingenstans alls.
Men, samtidigt, det är viktigt att inte glömma den där idealistiska förälskelsen, att inte tappa bort utopin när man sitter där med realpolitiken.
Det är det jag tycker de etablerade partierna har gjort. De har hållit på att kompromissa med sina övertygelser så länge att många där tror att kompromissen, det man från början till nöds av politisk realitet tvingats acceptera, ÄR målet.
Jag hoppas att vi i Piratpartiet har långt kvar dit. Men med nödvändighet kommer vi att kompromissa, även i de hjärtefrågor som Anonym ovan nämner. För annars så blir resultatet att vi inte får igenom något alls, och då blir vi marginaliserade och ställda utanför, och de krafter som är våra motståndare får fritt spelrum.
Det ÄR ett evigt dilemma.
Vill vi vara renläiga och sitta i vår kammare för oss själva och känna oss nöjda med vår renlärighet, medan utvecklingen går åt fel håll, eller ska vi vara pragmatiska och påverka där vi kan få resultat i den riktning vi vill, även om det inte blir perfekt?
Vi är varken de första eller sista som blir tvugna att ta ställning i den frågan.
Och jag tror det är att växa upp att inse att man inte alltid kan få exakt det man vill, att man ibland får gilla läget, även när det bär emot…
Comment from anonym
Time juli 11, 2009 at 9:28 e m
JörgenL, jag har inget emot att kompromissa men jag vill inte se nån göra det med Friheten som folk redan spillt blod och liv för att framställa, säkerhet är inget alternativ till frihet, massavlyssning och registrering för att göra oss säkra gör oss inte säkra det gör oss illa och skadar mer människor än det hjälper jag drar åter igen upp Kina som exempel. övervakning hjälper enbart den maktelit som driver övervakning om nått ska övervakas så är det för att garantera våra friheter. det är klart vi kommer att få kompromissa bort vissa av våra hjärter frågor för att driva fram men saken är i det hela att man ska inte behöva kompromissa om frihet för det borde vara en självklarhet, Friheten ska alltid väga tyngre en säkerheten speciellt när det leder till ett storebrors samhälle där ingen egentligen går säker från dem som driver det.
Comment from Björn Odlund
Time juli 11, 2009 at 10:24 e m
Jag tycker Jörgen är inne på rätt spår.
Frågan är mycket relevant, men den handlar inte om man ska vara idealist ELLER pragmatiker, utan NÄR man ska vara det ena respektive det andra.
Perspektivet man bör ha är enligt mig att fråga sig om den pragmatiska hållning man har på kort sikt är en väg framåt (eller åtminstone inte motarbetar) det som är målet på lång sikt.
Att vara renodlad pragmatiker får mig att undra varför man över huvud taget gav sig in i politiken, inga drömmar eller ambitioner som är värda att kämpa för i längden utan välja minsta motståndets väg. Att å andra sidan vara renodlat idealist och sitta å tänka ut vad man tycker till punkt å pricka kan ju säkert vara kul på sitt sätt. Fast det blir ju nån slags filosofi-onani, kul på sitt sätt, men det är ju inte därför vi valt att engagera oss i ett parti.
Vi vill se faktisk förändring. Vi vill se rätt förändring. Balansen är viktig!
Comment from JörgenL
Time juli 12, 2009 at 3:13 f m
Anonym, du gör det enkelt för dig. Det jag menar är att vi om vi kommer in i riksdagen mycket väl kan hamna i lägen där det ena blocket har lagt ett katastrofalt förslag och det andra en ganska dåligt, och det katastrofala kommer att gå igenom om vi inte röstar på det dåliga. Då får vi bita i det sura äpplet och rösta för det dåliga, eftersom det för oss till en punkt som ligger mindre långt från målet än det andra, och ta skiten och svekdebatten som blir resultatet.
Det vi dock INTE ska göra är att låtsas som att vi tycker att det blev nåt bra av det, så som en Federley och Johansson gjorde i FRA, vi ska vara tydliga med att vi tycker att det vi medverkade till blev skit, men att alternativet blivit ännu värre.
Det är där jag tycker många av gammelpolitikerna sviker sina ideal, när de till varje pris framhåller sina kompromisser som att det trots allt blev den ideala lösningen och att de fick sina krav tillgodosedda, när alla kan se att det inte är sant.
Där odlas politikerföraktet, när de till varje pris måste framställa sig som vinnare så tänker alla: ”Jaså, var det DIT ni ville, det var ju inte det ni sa innan.” Då är det mer rakryggat att stå för att man gjort en kompromiss, men att det var den enda som var möjlig just då.
Comment from Björn Odlund
Time juli 12, 2009 at 2:16 e m
Jag tycker ändå anonym påpekar något viktigt vid närmare eftertanke.
Vissa saker kan man kortsiktigt kompromissa med, Men vissa saker ska man vara benhård med!
Nu antar jag att exemplet i Jörgens senaste kommentar utgår från att pp skulle komma in i riksdagen men inte hamna vågmästarställning, det är en annan femma i och med att man inte alls på samma sätt kan ställa ultimatum om att bryta regeringsunderlaget.
Om vi däremot skulle hamna i vågmästarställning finns det vissa saker som måste uppfyllas om vi ska kunna stödja det blocket. Vissa saker i vår politik som inte kan kompromissas bort, ens kortsiktigt. Dels för att det inte är värt det, då kan vi lika gärna sitta i opposition och få inget gjort, än att få så liten förändring. Dels för att vi skulle vara totalt döda på två sekunder politiskt. Det är ju just det vi kritiserat vänsterpartiet och miljöpartiet för, om vi som faktiskt bara tar strid i det här fokusområdet börjar sväva på det målet, vad ska man då ha oss till lixom…
Comment from E-mannen
Time juli 12, 2009 at 2:53 e m
Det var en väldigt fin omskrivning av ”Shut up and suck!”
Comment from JörgenL
Time juli 12, 2009 at 5:58 e m
Björn: Naturligtvis, man ska bara kompromissa när det är den enda möjligheten, och man ska bara kompromissa om vinsten är större än kostnaden.
Och att kompromissa så att det bara blir en tummetott i våra grundfrågorna är politiskt självmord för en rörelse som vår.
Det är ju också en av anledningarna till de som röstar på oss vara rätt trygga med att vi inte kompromissar bort något i onödan, för vi har ju till skillnad från de andra partierna inget kvar i så fall…
Comment from Tor
Time juli 12, 2009 at 6:57 e m
Det finns ett bra talesätt som lyder: det bästa får inte vara det godas fiende.
Jag tycker att det finns en viktig tidsaspekt i det hela också. Det kan vara nödvändigt att gå med på kompromisser i det korta tidsperspektivet, men samtidigt är det viktigt att inte tappa fokus på ens långsiktiga mål. Det är bara den som bemästrar balansen mellan dessa som kan uppnå någon verklig förändring – kortsiktigt pragmatisk (men utan att gå till överdrift) och långsiktigt idealistisk med tydliga mål och principer.
Comment from HugeHedon
Time juli 15, 2009 at 8:31 f m
En intressant grej med Piratpartiet som skiljer ut det från andra är ju att man har ett principprogram som tydliggör hur man vill hantera denna balans mellan idealism och pragmatism/kompromissande.
(Principprogrammet fastslår: ”För att kunna enas som rörelse tar vi inte ställning i andra politiska frågor som inte har samband med de principer vi här deklarerat.”)
(Men Klaras ursprungliga inlägg handlade kanske mer om det smärtsamma kompromissande Piratpartister står inför gällande de /parti-interna/ besluten.)
Comment from anonym
Time juli 11, 2009 at 6:45 e m
att lämna sina ideal är att lämna sig själv du talar om att växa upp som att det är att realisera sig själv du är alltid dig själv och du kommer alltid att ändras tills dagen du upphör att existera, man kan inte kompromissa bort frihet för säkerhet, säkerheten kan aldrig garanteras det finns ingen som kan säga, du är säker, du kommer inte bli skadad eller du kommer inte dö imorgon för det kan hända vemhelst när som helst men när och om det händer mig då vill jag att det händer madens jag är fri och inte övervakad och kontrollerad, Frihet är viktigare än säkerhet för med frihet är hela världen öppen med säkerhet är den stängd förutom för dom som drar i säkerhetens tyglar. kolla bara på Kina, Burma, Sovjet Ryssland, Nazityskland eller nån Anna diktatur som infört en övervaknings totalitarism. folket där är mer rädda för makteliten och att ha åsikter om nått som skiljer sig från vad makteliten säger, för att dom vet att det slutar på samma sätt som deras värsta mardröm. jag vet själv att jag aldrig kommer kunna skapa fred och frihet på jorden men att ge upp de är att sluta leva för mig och tills min frihet är berövad så tänker jag bekämpa dem som vill beröva oss våran frihet.
”People willing to trade their freedom for temporary security deserve neither and will lose both.” – Benjamin Franklin