Förra året var jag aktiv i FRA-motståndet och bloggade som en galning. Den ena konspirationen efter den andra strömmade från min blogg och jag gjorde till och med ett drev mot Lage Rahm.

Det är lätt att ryckas med när man blir rädd. Det är lätt att få panik och gå med drevet. Men att hålla huvudet kallt och tänka efter är svårt. Svårt svårt svårt.

Rikard Fröberg har skrivit ett av de kanske viktigaste blogginläggen för Piratpartiet på mycket mycket länge.

Jag skulle vilja göra ett experiment med dig som läser detta blogginlägg. Grunden är kognitiv beteendeterapi och används bland annat för att dämpa panikångest. Jag kör bara en hemmasnickrad modell här, vill du kan du bygga din egen. Här är mitt förslag:

Gå och sätt dig någonstans där det är lugnt. Gör något som kan få dig att koppla av. Visualisera sedan det skräckscenario du fruktar för din inre syn. Tänk dig att du lever i det. För vissa kanske det är att tänka att de lever i en diktatur. För andra är det kanske något annat. Vad det än är så sätt dig med dina egna demoner.

Fundera nu ut strategier för hur du ska agera i ditt mardrömssamhälle. Hur skulle din vardag se ut? Förflytta dig dit och försök att se dig själv i vardagliga situationer där. Försök att ta ner det på så konkreta situationer som möjligt, som när du bråkar om disken med sambon, eller när du är på semester med barnen, eller vad du än känner för som stämmer med din livssituation och ditt skräckscenario.

Det kommer finnas odiskad disk även i en diktatur. Det kommer finnas skrikiga barn och smutsig tvätt och högklackade skor. And rest assured: det kommer även att finnas datorer och irc. Hur ser din dag ut och vad gör du?

Det är nämligen så att när lagar går genom överlever människor. Och de kommer att minnas vad vi sa och gjorde, och jämföra det med hur det faktiskt blev. Precis som Fröberg säger går vi rätt i fällan.

Jag ska berätta en hemlighet. Under den senaste månaden har jag mått mindre bra. Jag har gått i någon slags konstant panik över saker som skulle hända och inte sett att något någonsin ska förändras. Det har lätt till panik som lamslog mig bland annat i Almedalen. Panik som gjorde att jag inte fungerade som jag skulle ha gjort under andra omständigheter.

Det krävdes bara ett dygn i Tranås med mina närmaste vänner för att se att mina demoner var hjärnspöken och att livet inte alls var så hemskt som jag trodde det hade blivit och alltid skulle förbli. Det betyder inte att jag inte mådde dåligt eller att jag inte skulle ha anledning att ha haft panik. Det betyder bara att paniken förvärrade läget med sina bieffekter. Och jag har upptäckt att jag överlevt saker, även om jag kanske inte är lika glad nu som tidigare.

Och det är det råd jag skulle vilja ge till alla som nu känner panik. Distansera er, ta det kallt, tänk efter. Är verkligen Stockholmsprogrammet i sin helhet uselt? Och om så vore, kommer den reaktion partiet nu har att vara fruktbar?

Vad är det egentligen vi vill åstadkomma? Vad är våra visioner om framtiden? Vilket samhälle vill vi ha? Det är dags att snacka sakpolitik och visioner.

Hur ser vår version av upphovsrätt ut och vad har vi för argument för den? Hur är det med vår inställning till varumärkesskydd? Borde vi kanske mildra principprogrammets skrivning om patent? Vilken väg är rätt för att påverka förlikningskommitén angående telekompaketet?

Det är sådant som rent konkret är att bygga om.

Tags: Integritet, Övervakning, Piratpartiet, Scräcksamhälle, Stockholmsprogrammet, Worst case scenario

This entry was posted on söndag, juli 12th, 2009 at 4:37 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.