Jag läser följande artikel och den får mig att tänka. Får mig att fundera över hur det är att vara politiker. En vän sa till mig i början på året att jag skulle akta mig för att låta partiet bli mitt liv. För då skulle jag riskera att bli en Federley.

Det är lite det artikeln om Birgitta Ohlson handlar om. Och känslomässigt är det förstås rätt.

Men jag ser en betydligt större och farligare tendens än att folk inte är fritänkare, det är att makten isolerar sig och umgås bara med varandra. Det handlar om att inte förankra sina beslut längre ner i organisationerna.

När folk talar om gammelpartier så pratar de om partipiskor som om det i sig skulle skapa problemen. Det är oerhört ensidigt. Problemen skapas långt tidigare när politikerna försvinner från folket och sina medlemmar. Då blir de toppstyrda, och isolerade och lättpåverkade.

Inte sjutton var partiernas väljare eller ens deras medlemmar för FRA-lagen. Varför gör man då analysen att det är partipiskorna som är felet? Det är ju förankringen som är felet. Glappet mellan de som fattar besluten och de som utsätts för besluten.

Vad Birgitta skulle ha gjort är att ha tagit kontakt med sina medlemmar. Hon skulle satt sig ner och lyssnat på deras argument, vägrat den isolering hennes parti ville utsätta henne för och i stället tagit inputs från de hon är satt att representera. Då hade hon också haft deras stöd att våga stå upp och rösta nej.

Det är så här jag också försöker leva internt i Piratpartiet. För jag tror att om jag inte gör det här, så skulle jag inte heller bli en bra politiker. Och jag vill ju bli politiker. Jag vill bli politiker för att jag tror att man kan förändra saker. Men jag vill inte bli en isolerad politiker, jag vill vara en del av en helhet, inte av en topp skild från medlemmar och väljare.

För mig hör internpolitik och politik intimt ihop.

Det är därför ni sett mig kritisera beslutsprocesser i Piratpartiet under sommaren. Jag vill inte att vi ska bli ett gammelparti, ett parti som slutar prata med aktivister och medlemmar, ett parti som tappar kontakten med väljare. Jag vill att vi ska vara ett parti som lyssnar. Annars kommer precis samma saker hända Piratpartiets ledamöter i riksdagen och EU-parlamentet som hänt andra partier – att de isoleras, att de slutar föra dialog, att de slutar lyssna.

Jag vill vara en sådan som lyssnar. Annars har jag inte existensberättigande.

Med det inte sagt att jag inte kommer behöva göra avvägningar för vad jag kan bråka om och ej. (Vare sig i Piratpartiets styrelse eller om jag någon dag skulle bli politiker.) Men den dag jag tappar fotfästet och hellre minglar med eliten, då har något gått fel. Den dag jag försvinner från mitt distrikt, eller från de som jag vet röstat in mig i styrelsen, då måste ni säga till mig. För den dagen jag saknar förankring ska ni välja bort mig. Då har jag inget i styrelsen att göra.

PS. detta inlägg skrevs sent och om det är för rörigt får jag försöka rätta till bättre i morgon. DS.

************

Detta är även mitt löfte till den lokala organisationen i Jönköping. Så Alexander, Simeon, Grandt, Klas med flera, om ni läser detta, minns vad jag har sagt. Jag kanske har svårt att ta mig från internet ibland. Men ni är välkomna hem hit också. Vi kan t o m ha möte här ibland. Här finns gott om plats. Förhoppningsvis ska det inte alltid vara lika kaotiskt stökigt heller!

Tags: Demokrati, FRA-lagen, Internpolitik, Partipiskor, Piratpartiet, Politik

This entry was posted on söndag, juli 19th, 2009 at 11:57 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.