Archive for August 20th, 2009

Det är nog

Thursday, August 20th, 2009

De flesta av er som läser min blogg kommer inte fatta vad det här inlägget handlar om. Men det är skrivet till de som känner mig väl och vet vad jag gått genom senaste året och som sett mig gå genom liknande saker tidigare. De som oroat frågat sig var klara tagit vägen. Det kan vara allt från gamla boendestöd, till gamla vänner till nya vänner. Here goes:

För ett år sedan gick jag genom det mest traumatiska som hänt i mitt liv hittills. Jag förlorade den jag trodde var mitt livs kärlek. Jag tror alla runt mig var lika övertygade som jag om att världen hade rasat ihop för mig.

Det hade den. Men jag vägrade erkänna det. I stället gick jag på med mitt liv som om inget hänt, vägrade bli deprimerad, vägrade gräva ner mig, vägrade bli passiv.

Jag lyckades. Nästan…

I början av denna sommaren hade saker gått för långt och det var bara att erkänna sig själv besegrad och konstatera att jag var deprimerad igen. Men det är inte förrän nu i slutet av sommaren jag ser vad det handlat om.

Nu när jag ser på mitt liv ett år bakåt i tiden ser jag att jag gått genom ett helvete. Jag har bara inte hanterat det på samma vis som jag tidigare hanterat mina helveten. Jag har i stället stängt av mina känslor, tuffat på, vägrat stanna upp och erkänna helvetet. Jag har tvingat mig själv att ha roligt och att gå vidare. Och gudarna ska veta att jag haft roligt. Det här är ett av mitt livs roligaste år. Ett år med vansinne, men helt klart med de roligaste festerna och människorna på länge, länge.

Samtidigt har jag ängsligt försökt vara alla till lags för att vara omtyckt. Under tiden har jag försummat både familj och nära vänner för att jag behövt distans. Och jag har inte ens ord för kaoset som finns i min lägenhet…

Jag har hela tiden successivt tappat mer och mer av mitt go. Till slut har jag varit lika lätt att trampa ner som jag var 1998 eller 2003, det vill säga under mina tidigare depressioner.

Och på något vis har jag letat i fel ände efter mitt försvunna jag. Jag har trott det handlat om självförtroende…

Mitt självförtroende har det nog egentligen inte varit något fel på. Det som i själva verket återigen hade börjat ta stryk var min självrespekt. Det är den jag har saknat, det är självrespektens försvinnande som gjort att jag återigen blivit något man kunnat trampa ned. Gränslösheten…

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hamna där igen. Jag trodde att det faktum att jag så gott som gav blanka fan i social status skulle rädda mig från att återigen bli gränslös. Och att det faktum att jag inte är lättimpad skulle förhindra mig att trampas ner. Där hade jag fel.

Den här gången gick det inte särskilt långt. Jag har knappt ens reflekterat över att det hänt. Jag har haft så fullt sjå med att inte bli deprimerad och att komma vidare i livet att jag inte fattat att jag höll på att gå i mitt livs mest klassiska fälla.

Gränslösheten…

Då jag försöker men inte lyckas sätta ner foten. Då jag blir utan stopp och förlorar min förmåga att säga nej. Då jag vänder ut och in på mig själv för att vara människor till lags och förlorar min egen vilja.

Till slut fick jag äntligen nog. Igen. Men en sak verkar vara annorlunda den här gången: Inga “dra-åt-helvete” verkar behöva utdelas. Inga fyra A4-sidor långa utskällningar tycks behövas. Och i själva verket spelade jag heller aldrig Thorn och dansade den här gången.

I stället verkar allt sammanfattas ganska bra av mitt alter ego Samantha Jones. Hon sa orden första gången till sin otrogna strulande man Richard i serien. Jag gillade inte alls att hon använde samma ord till Smith. Jag gillade för övrigt inte alls att det tog slut mellan dem och tyckte den historien porträtterades rätt dåligt i filmen. Men storyn lär mig också något annat: Likt förbaskat kan ens gränser passeras även av en good guy och då hjälper det inte att han är good. För det handlar egentligen inte om vilka av ens gränser andra människor är beredda att passera. Det är var man själv sätter sina gränser som i slutändan avgör hur man blir behandlad.

I love you. But I love me more.

********************************
Tyvärr lyckas jag inte göra en embed av klippet.

Tack till Thina som slutligen fick mig att förstå sambanden, till Isa som stått ut med mitt tjat i ett år och var med när poletten ramlade ner idag, Henrik som sa att det är okej att vara självupptagen ibland och till Virre som lät mig ha semester i Göteborg.