Detta inlägg innehåller självutlämnande element. Läs det inte om du ogillar sådant.

Jag tror jag börjar svänga ganska totalt i frågan om självutlämning på internet. De senaste dagarna när jag själv känt mig nere och vandrat runt bland självutlämnande bloggar har jag börjat känna något annat: identifikation, möjligheten att någon annan sätter ord på ens egna känslor, effekten det kan ha för någon att få läsa om det som är jobbigt. Som en slags tröst.

Det är ju paradoxalt att jag som en av de nog första svenska neuropsykiatribloggarna (idag finns tons) ändå känt en så stark aversion mot självutlämning på nätet. Det har suttit i sedan ens destruktiva dagboksskrivande på Helgon för sex-sju år sedan och sedan skrivarkurser på journalistutbildning och i Skapande Svenska.

Jag känner mig fortfarande försiktigt skeptisk. Och på samma vis som jag är skeptisk mot självutlämning är jag skeptisk mot alltför översvallande känslor. Jag deltar inte i den vildaste nätkärleken och jag ser mig lite förvirrat omkring bland alla människor som på många sätt påminner om min frikyrkouppväxt med alla översvallande kärleksuttryck och “fina du” hit i bloggkommentarer och på twitter. För mig känns det som en masspyskos, för det var så det var på frikyrkotiden (med det inte sagt att det är något det är, det handlar enbart om mina känslor krin get hela).

Men jag tror jag börjar förstå vitsen lite. Människor stöttar på så vis varandra. Människor hjälper på så vis varandra vidare genom kriser.

När jag läser ett inlägg någon har skrivit som faktiskt handlar om jobbiga tunga saker kan jag få tröst. Vetskapen om att jag inte är ensam kan styrka en.

Jag gillar egentligen inte tanken på att alla kan läsa allt. Jag är inte heller helt bekväm med hur man använder integritet som slagord för att sedan vara på ett sätt som andra kan uppfatta som alltför transparent. Men det beror ju på att jag inte vill att strävan för ett fritt samhälle inte ska underbyggas av i andras ögon ologiska argument.

Jag distanserar som sagt mig gärna lite från nätkärleken. Men jag tror att jag kanske kanske börjar se en liten glimt av det där som så många i min internetvärld vurmar för. Och framför allt börjar jag hitta tröst.

Inte tröst som i att andra tröstar mig, utan tröst som i att andra har ord jag inte haft själv. Och tröst över att inte vara ensam. Och jag ser en styrka i att själv kunna dela med mig för att hjälpa andra.

Men jag tror att det för mig fungerar bättre att smyga runt, vara den tysta som inte alltid säger något. Acceptera att jag hatar att mingla och strunta i att försöka öva på det nu. Tids nog lär jag lära mig det, men den rätta tiden att öva är sannerligen inte nu när jag flyter in i väggen av bortblåst utstrålning.

Och även den där bortblåsta utstrålningen går kanske att acceptera? På samma vis som man bara låter känslor vara där utan att nödvändigtvis försöka ändra dem kan man också låta tillstånd vara det? Att acceptera att just nu är det så här, just nu är jag en grå liten mus som flyter in i väggen. Just nu är jag tråkig, just nu är jag helt oförmögen att flirta och kommer inte få några hångel. Just nu är jag trött och orkar inte finnas där för allt och alla. Just nu orkar jag inte med partiarbete. Just nu har jag fortfarande inte kommit över honom jag trodde var mitt livs kärlek även om han nu är min vän i stället. Just nu har jag någon slags försenad form av trettioårskris. (ja jag har alltid legat efter i ålder)

Det kanske bara kan få vara så. Jag kanske bara kan få vara en stund. Det behöver kanske inte vara mer än så. Inget dramatiskt, inget som jag ens behöver fundera på om det är bestående. Inget som är en dom eller något som gör mig paralyserad.

Och när jag skriver det här inser jag att det var det här min vän försökte säga igår när han började svamla om Beatles Let it be. Där ser man.

Jobbar vidare med samma typ av blogginlägg som jag skrev igår. Det här är helt enkelt en process jag tänker dokumentera. Även detta självutlämnande så känsliga läsare varnas. Gillar du inte att läsa privata saker, läs då inte detta.

När jag var kanske sådär 27 fick jag lära mig att om man satt hemma en lördagskväll så skulle man känna sig tragisk.

Det här är något som har suttit kvar som en tagg i en och som inte riktigt vill försvinna. Varenda lördag man suttit hemma har den där taggen av att vara tragisk liksom suttit där och stuckit en. Tills idag. Ja, precis idag, vid en vandring utmed Vättern med min ledsagare insåg jag att det inte behövde vara en evig sanning!

För när man tänker efter har jag ofta trivts ganska bra med att sitta hemma. Mitt eget sällskap är relativt trevligt och jag är sällan ensam på internet. Inte minst när det varit bambusrade ircfester som man kan titta på på bild. Det är ju något av de i särklass mest softa interaktionerna man kan ha.

Och det är ju inte heller direkt så att man tycker någon annan som sitter hemma en lördagskväll är tragisk. Det sitter ju verkligen bara i ens eget huvud det där tragiska finns. Tack till Thina för den visdomen!

När man vet så här mycket blir det lättare att stå ut med till synes händelselösa helger. Som jag tidigare konstaterat är ju även ett analyserande liv också ett liv. Och att sitta hemma en lördag är inget man dör av, snarare kan det vara ganska skönt.

Nu har jag varit i Göteborg i två helger i sträck och börjar känna mig väldigt matt på händelser. Att festa med nackspärren från helvetet och gå på starka värktabletter i kombination med alkohol är ingen direkt hit.

Idag upptäckte jag till min förskräckelse att jag bör åka till Uppsala i helgen. Det är styrelsemöte. Man missar lätt sådant när man är på semester, jag trodde det var en helg ledig däremellan men hade tänkt fel.

I ärlighetens namn tycker jag det är helt uselt att stanna hemma från ett styrelsemöte. Frågan är dock om det är värt att riskera sin hälsa för att åka iväg en helg till i sträck. Det vore kanske ännu mer uselt. Jag får inte heller bära tungt, vilket gör att min rörlighet blir ganska begränsad och beroendet av andra människor blir löjligt stort rent praktiskt.

Nackspärr av och till i snart en månad har tagit på mig ganska hårt. Domnade armar och händer är inte heller helt bekvämt. Och jag kan ju säga att den smärta jag upplevde under förra fredagens festande med telecomixfolk är nog något av det värsta jag varit med om. Att dansa med den var inte att leka med. Så i ärlighetens namn kan jag inte skilja min fysiska hälsa från min psykiska just nu. Tror faktiskt att nacken dämpar mig rent psykiskt mer än vad som skulle vara om jag inte hade den att tänka på.

Ska knyta ihop säcken så skulle förstås deltagande i styrelsemötet leda till att jag inte satt hemma nästa lördagskväll. Så ironiskt livet kan vara.

Varning för självutlämnande inlägg. Finner du sådant obehagligt läs inte detta inlägg.

Jag har just haft mängder av uppslitande samtal. Alla sådana tenderar att komma i samma veva när man har ett behov av att göra sig av med saker som tynger en.

So I did. Och fick mycket smärta med mig på vägen. Den sedanliga känslan med obehaglig värme i magen och domningar i hela kroppen som spred sig var längesen jag kände. Nästan ett kärt återseende.

Men nu när jag sitter här efteråt så känns allting ganska futtigt. För vad är det egentligen jag bryr mig så mycket om? Saker verkar mest bara ha fastnat i huvudet. Egentligen har jag det ganska bra trots allt, så länge jag får vara ifred med mina tankar och drömmar och fantasier. Barnsligt kan tyckas men de skadar ju knappast mig när allt kommer ikring.

Det som gnager sönder mig är rädslan för att aldrig mer bli älskad, att aldrig mer få se sig själv genom varma ögon, aldrig ge sig hän, och älska med hela sin varelse. Att sova på någons arm eller i famnen och ha ögon som öppnat ända in i själen.

Eller ännu värre, att få dö ensam.

Men det är ångesten som är grejen, egentligen inte sakfrågan. För lyfter jag mig några meter över min ångest märker jag ju att jag trivs med att bara få vara med Chomsky och Alice, vännerna och familjen.

Det är lite som om man vore programmerad. Isobel skrev om det här för ett tag sen om hur det var som intellektuell tjej att växa upp och aldrig få vara snygg, och om hur det sätter spår. Jag kände ju igen mig inlägget så tårarna strömmade. Men kanske har jag ändå inte riktigt fattat vilken programmerande effekt de där åren när man växte upp har fått.

De senaste månaderna har jag nämligen kastats tillbaka in i tonåren med en kraft jag inte ens trodde var möjlig. I tonårens fantastiska förmåga att bli osynlig bredvid snygga kompisar, att försvinna i ett mingelhav, att bli tyst och få tunghäfta eller ännu värre kläcka ur sig nervösa grodor för att undgå pinsam tystnad eller skydda sig själv från att bli sårad.

Det är inte jag. Det är inte mitt vuxna jag. Från det jag var 28 var jag coola tjejen som aldrig blev nobbad, som lekte av sig tonåren femton år för sent och som inte drog mig för att säga att jag var snygg. Och som definitivt tyckte det också. Det höll i sig även efter att det tagit slut med min pojkvän. Jag betvivlade aldrig min egen charm.

Men min förmåga att flirta och ragga är puts väck finito epic fail gone.

Kanske är det så enkelt som att man helt enkelt hade glömt hur det var att vara nobbad? Jag hade trots allt inte blivit det på sju år. Och på så vis har man kastats tillbaka till den tid då man alltid blev nobbad för att man inte kunde koden för spelet? Eller kanske är det så enkelt att jag med min ADHD har förlorat en förmåga som jag tidigare automatiserat för att jag prioriterat andra saker under året? Kanske har den försvunnit i ett parti där de sexliberala varit så högljudda att vem som helst kunnat förvandlas till kristdemokrat i pur förskräckelse? Eller för att döda alla rykten att man själv skulle vara en slampa ute efter makt med hjälp av sex? Eller kanske helt enkelt att inget strul i världen går upp mot äkta kärlek och vetskapen om hur strul kan skada en och hur de strul jag haft under året faktiskt varit mer till skada än gagn? Eller att min hy förstördes förra hösten av eksem och aldrig blivit porslin igen?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Förmodligen är det alltihop i en kombination och en hel del massa annat. Men en stor del av min vuxna identitet är som bortblåst och jag har ingen aning om hur jag ska återskapa den. Och det ger helt obeskrivlig ångest.

Så länge jag kan sitta hemma och bara fundera över saker och träffa vänner går det bra. Då saknar jag faktiskt ingenting och har det bra. Det är när jag går ut på fest och känner mig som personen Jocke Berg sjunger om i Klåparen som det blir snudd på oregerligt svårt att stå ut och man ramlar in i den där förprogrammerade deterministiska känslan av att vare evigt patetiskt ensam. Jag vet ju någonstans att det inte är så, och även om det var så skulle jag troligen stå ut med livet ändå. Det är långt ifrån meningslöst och till större delen väldigt trevligt. Men den där förprogrammerade känslan av att känna sig värdeles när man blir osedd ger ändå inte riktigt med sig.

Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus
Du var ensam när du kom
Och du är lika ensam nu
Och så släcker dom ner alla gator alla hus
Och när staden ligger tom inser du
Att det är så ditt liv ser ut
Och allting är som förut

En tanke slog mig just som jag aldrig har satt ord på tidigare. Det handlar om skillnaden mellan att leva och att tänka och analysera. Fram tills exakt denna stund har jag tänkt att båda behövs. Men vad jag aldrig någonsin har tänkt är att tanken och analysen också är liv. När jag stannar upp och analyserar upphör inte plötsligt livet, även om det ibland kan kännas så.

Jag gillar ju att analysera och tänka och vända och vrida på saker och ting. Jag gillar till och med att vända och vrida på saker som jag redan vänt och vridit på hundra gånger. För att det liksom ger mig intellektuell stimulans.

Jag har läst någonstans att man idag jobbar med teorier om autister som inte går ut på att vi gillar upprepning, utan att vi i stället kan se det minimala som skiljer sig åt, det som alla andra missar. Många av oss kan ju sitta i timmar och kolla på saker som rinnande vatten, eller – som min ny favoritsyn – kolsyrebubblor som stiger i en flaska. De kommer ju aldrig att se exakt likadana ut och det är de små detaljerna som fascinerar en, snarare än själva upprepandet. Tror jag.

När man stänger in sig och flyr från livet är det ju egentligen inte det man gör. Allt är ju livet. Det finns ju liksom inte livet och sen inte livet. Det borde finnas andra ord.

I synnerhet inte när det ibland kan vara precis tvärtom – att tänkandet är själva livet och allt det där som bara rullar på utan att tänka efter känns mest som att vara levande död, även om det är coola fester med snygga människor.

Jag tror mest jag får konstatera att jag är en sådan som analyserar och tänker på allt. Och om folk känner att det inte skulle vara ett liv för dem att leva så är det ju helt okej också, det betyder ju inte att det är mindre ett liv för mig. Och det faktum att jag själv kan känna mig mätt på ytligt festande betyder inte att det inte är liv för andra.

Det finns så gott om märkliga dikotomier man sätter upp för sig själv som egentligen inte behöver vara motsättningar. Nu undrar jag bara vad jag ska kalla det för, som jag tidigare kallade för att “stänga av livet”. Kanske är bara det jag menar att stänga av den sociala interaktionen? Att slippa intryck, att slippa få processa information.

Det tror jag att jag kommer behöva göra många många gånger i livet. Stänga av informationsflödet. För det är inte alltid man har ramminne nog att orka med. Men det betyder inte att alla andra program är avstängda.

Allting har sin tid, allting sin stund
Födas och dö har sin
Plantera har sin tid, rycka upp har sin
Dräpa har sin tid, och läka sin
Gråta har sin tid, och le har sin
Klaga och dansa sin
Älska har sin tid och hata sin
Hata har sin tid och älska sin

Fritt ur minnet efter en sång tonsatt från Predikaren kapitel 3: 1 – 8
Lite brutalt det där med att dräpa, men well… bibeln har sin sidor!

En dryg månad efter våldtäktsdebatten har jag av en slump ramlat på den och läst allt jag kunnat hitta. Och jag som normalt inte gillar att läsa för privata saker har för omväxlings skull känt en enorm tacksamhet inför de modiga tjejer och killar som bloggat om ämnet. Igenkänningsfaktorn har varit skrämmande hög.

Till att börja med utfärdas en varning för detta inlägg. Ogillar du att läsa om för personliga saker kommer detta inlägg att vara obehagligt. Nu är du varnad.

Jag visste inte att det fanns så många som gick runt med samma funderingar som jag själv, som upplevt liknande saker som jag själv. Jag har sett tjejer sätta ord på saker jag själv inte haft ord på och jag har lämnats med en känsla av att det finns så oerhört mycket här att utforska, så oerhört mycket som inte sagts. Det är en brännande och viktig fråga.

Elin Grelson skriver:

Så länge jag inte protesterade högljutt, utan bara med svaga kroppsliga signaler, behövde jag inte riskera att bli offret. Så länge jag inte protesterade kraftigt var jag ju ändå liksom med på det. Då var det mitt val, fast jag inte ville ha sex. Jag ville ha det valet, jag ville göra det aktiva valet att tvinga mig själv till sexet istället för att bli tvingad till det av honom.

Agnes skriver:

För följde jag inte med dit? Jo, det gjorde jag. Kände vi inte varandra? Jo, det gjorde vi. Kysste vi inte varandra? Jo, det gjorde vi. Han hade sin hårda tunga långt inne i min mun och tryckte mig mot soffan. Sedan blev jag illamående och sa att jag bara ville sova, snälla låt mig bara sova, jag mår inte bra, jag vill inte göra något annat.

Fick jag bara sova? Nej, det fick jag inte.

Lovesexmoney skriver:

Jag hade redan hånglat passionerat hela kvällen med Snubben (och Pojkvännen hade godkänt det; öppet förhållande med vetorätt) men jag ville dra en gräns vid sexual intercourse. Det ville inte Snubben. Vi visste båda det här när vi stod och “sa hejdå” mot en stenvägg klockan fyra i oktobernatten, hans hand var innanför mina byxor och min innanför hans. Så tog han tag om mig och vände mig om. Jag sa nej, men du, men jag vill inte, vi borde inte, men han sa schhhh och stack in den. Jag ska inte påstå att det inte var skönt – men jag ville inte ha den njutningen. Jag stod tyst och stilla i några minuter med ansiktet mot den kalla stenen innan jag tvingade mig själv att vända tillbaka så att jag stod ansikte mot ansikte med honom igen och han stod med byxorna vid knäna och kuken i vädret…

… Det kan knappast räknas som “a proper rape” heller.

Men jag sa faktiskt nej, hur våt jag än var. Jag insåg bara inte att han borde ha lyssnat.

Jag hade hånglat med honom hela kvällen. Han var ungefär det snyggaste jag sett och jag hade varit mera än för på. När kvällen tar slut ska jag sova med honom. Jag har inte för avsikt att göra annat än sova. Ingen på festen tror mig. Jag säger att jag har ont och inte vill, ber om en osexig tröja för att dölja min kropp. Tänker att det ska räcka…

Förmågan att säga nej finns inte alltid där, och när jag till och med försöker och det inte respekteras vad är vitsen? Efteråt skammen, minnena och känslan av att ha skadat sig själv.

Jag har vänt det som ett förakt mot mig själv och alla som inte kunnat säga nej. Och det har hänt igen. Men då hos tandhygienisten.

Specifikt valt privattandläkare pga rädsla för tandläkare, får en tid för att ta bort tandsten. Kommer dit, tandsköterska säger vad bra jag har just gått en kurs och behöver min examen och då har jag fått dig att göra det här på. Aldrig tagit bort tandsten eller varit hos tandhygienisten, vet inte vad som väntar mig. Sticker hål på tandköttet överallt, trycker i fickor, blodskamen i munne är helt olidlig. Tårar i ögonen och hon ser dem, men inga protester från min sida. I stället tröstar jag henne för att hon blir ledsen av att göra mig illa. Förlamad. Får efteråt veta att jag inte behöver betala för undersökningen, tackar för mig och går. Skändad.

Rätten till min egen kropp behöver inte handla om sex. Och blodsmak i munnen från en misshandlande tandsköterska som inte alls menar illa eller en full kåt kille som inte märker att jag inte vill är på många sätt de samma för mig. Båda är misshandel och båda sker för att jag inte öppnar min mun eller reser mig upp och går därifrån. Båda är något jag gör mot mig själv.

Nu är det längesedan båda dessa händelser ägde rum. Men det har gjort mig smärtsamt medveten om att jag faktiskt inte alltid är kapabel att säga nej. Mina gränser kommer kunna passeras.

Och det är där jag inte alls tycker att tanken på att sex ska kräva samtycke är så himla dålig. Om inte annat för att det faktiskt kan öppna debatten om vad ett ja och ett nej faktiskt är.

Jag försöker att vara fullkomligt öppen de här sakerna. För jag vet att leken med klichéerna bara har skadat mig. Sedan är mitt fall extra speciellt också, jag lever med – mer eller mindre – konstant smärta i underlivet på grund av en hudsjukdom (nej, inte könssjukdom, hudsjukdom). Sex gör alltså för mig alltid rent fysiskt ont. Det är något jag lärt mig leva med och något jag alltid kommer att få leva med. Men det är klart att jag då också behöver vara selektiv synnerligen selektiv med vem som kommer i närheten av mitt underliv.

För mig har en del av lösningen sexuellt blivit att vara övertydlig med vad jag vill, att aldrig låtsas inte vilja om jag faktiskt vill, att inte spela med i spelet. För det är det där förbaskade spelet som gjorde att jag hade sex med den där killen för så längesedan. Ingen trodde på mig när jag sa att jag inte ville ha sex med honom. Varför skulle de? Tusentals tjejer och killar säger sådant för att sedan ha det ändå. Och för de som har svårt med gränser, som inte kan tolka signaler, eller som helt enkelt är för berusade är det helt enkelt inte särskilt lätt att förstå vad det handlar om.

I bloggosfären pratas då och då om skamlösheten som någon slags universallösning kring sex. Jag har svårt att se det som en lösning. Snarare förvärrar den problemet ännu mer, för jag tror inte det är skammen som nödvändigtvis är boven i dramat. Jag tror lika gärna det är bristen på samtal, opersonligheten, ickekommunikationen. Och det brukar inte bli bättre med en så kallad “frigjord” norm, snarare motsatsen.

Skamlösheten är bara skammens antites och lever av densamma. Jag tror nog ändå att det största problemet faktiskt är kommunikation.

Med risk för att låta som en pingstpastor: när sex inte handlar om intimitet utan mest är en gemensam runk och ett spännande spel, som mest handlar om att tillfredsställa våra sköra egon, är det då konstigt om vi missar varandras signaler? Om vi inte ser ser varandra i ögonen under tiden, hur ska vi märka när den andra plötsligt tröttnat och inte längre vill?

Därför talar jag inte sälllan om att respektera kroppens gränser. Så väl sexuella som asexuella. Och tja, jag tycker att Trollhare har en poäng. Den som tiger samtycker inte. Det handlar om kommunikation.

Det är vanligt med annorlunda perception för beröring bland autister och många upplever obehag av olika typer av beröring. Bland mina autistiska vänner frågar jag därför först innan jag rör någon över huvud taget. Jag talar nu om all slags beröring, inte bara sexuell. Alla vill inte kramas, vissa tycker det är obehagligt att få en hand på sin axel, eller ta i hand osv. Egentligen tycker jag det är ganska sympatiskt. Vore det så himla hemskt att ha det som princip både för sexuell och asexuell beröring? Fråga först, ta sen. Det handlar ju trots allt om integritet.

jag tror du är lite ovanlig med de där insikterna du har ibland. att du går å grubblar på något som om det vore liv å död, sen plötsligt hittar en lösning å hela världen kommer i nytt ljus! de flesta går nog mest runt utan att komma fram till nåt å bara trampar på liksom, varken i depression eller lycka, utan nånstans där halvt otillfredsställd i mitten..

Ovanstående är sagt av en vän som känner mig hutlöst väl och det där stämmer. Just nu är mitt liv helt proppfullt av knutar som jag måste nysta upp. Jag använder semestern till det och ju mer jag nystar ju mer skit hittar jag. Jag hade ett break-through där för några veckor sen då jag skrev att det var nog. Sedan dess har självinsikterna haglat över mig, för att upphöra i en vecka och nu återigen börja hagla.

Men jag reder inte ensam i dem längre. Flera vänner är med på resan, och även om jag inte lyckas sova mer än fyra timmar per natt i snart en veckas tid är jag förvånansvärt stabil, med tanke på vilken skärseld jag befinner mig i.

Den knut jag löste upp under dagen var riktigt känslomässigt tung och min tanke om att skriva om det på bloggen fick jag ge upp. Det går helt enkelt inte att skriva om allt.

När det kommer till det kan jag ju passa på att tala om att jag har som någon slags regel att inte skriva om känsliga saker på bloggen. Nu är inte känsliga saker för mig saker som är känsligt för andra utan känsliga saker för mig definieras av att jag inte kan distansera mig från dem känslomässigt. Och eftersom jag har en så infernaliskt god förmåga till försvarsmekanismen intellektualisering (thank good!) så blir det spektrat ganska vitt. Men för mig är min egen integritet viktig och det handlar om att ha kontroll över vad jag ger ut till vem, när och varför.

När jag gör Myers-Briggs test den här veckan har jag förvandlats från ENFP (den mest utåtriktade av dem alla) till INFP (den tysta poeten) och det känns ganska typiskt för hur jag agerat under sommaren. Jag har börjat acceptera ett blygare och försiktigare jag. Om det är en permanent förändring vet jag inte, men jag betvivlar det. Inget hos mig brukar vara särskilt permanent. Till och med en lång period av sömnlöshet kommer att gå över.

Mindre än fem timmar innan boendestöd kommer hit. Jag önskar mig sömn i en vecka.

Bland internauter är det ganska allmänt känt att deltagarkulturen utmanar vissa yrken. Man brukar nämna artister, journalister, författare som exempel.

Jag skulle vilja påstå att det går mycket längre än så. Hela den gamla kulturen med professionalism och auktoriteter är ifrågasatt. Ta till exempel läkarvetenskapen. Hur många av oss har inte själva hittat våra diagnoser på internet? Hur många läser sig inte själva till behandlingsformer och frågar om hjälp på forum för sina sjukdomar. Ta floran av psykiatribloggar till exempel: Plötsligt har patienterna flyttat ut från psyket och har egna röster (ja det är min gamla blogg och ja, jag var nog en av de första att blogga om neuropsykiatriska funktionshinder.

När en vän 2002 misstänkte att jag hade ADHD uppmanade t o m min nuvarande samtalskontakt mig att läsa på internet för att se om jag tyckte att det verkade stämma. Och självklart hade jag min diagnos klar för mig själv långt innan psykiatrin. Jag var som påläst patient mer kompetent än min allmänpsykiatriker. Och dettta är inget ovanligt. Jag är på intet vis ett specialfall.

Patienterna utmanar inte bara läkarkåren vad gäller sin diagnoser. Nej, vi läser även läkarfass, byter mediciner med varandra och läser kliniska studier.

Det närmast magiska som tidigare omgärdat en profession är satt i gungning när patienter utmanar läkarkåren, när remixkulturen gör bättre versioner än de betalda artisterna, när en amatörfotograf tar lika bra bilder som en fotograf och nästan vem som helst kan bli författare.

Jag förstår faktiskt hur de som tidigare försörjt sig på sina skrån och varit vana vid auktoritet har svårt för det nya samhället. Jag tänker inte heller säga att det vi är på väg mot är bättre. Vad det däremot är är ett faktum. Det är en realitet vi måste förhålla oss till. Vi behöver bygga ett samhälle som faktiskt fungerar i det nya skifte som sker. Och vi behöver själva vara medvetna om vad vi förlorar och vad vi vinner. Och ja, vi behöver förstås en politik som fungerar med det skiftet. Men det visste ni väl redan.

Kommentarsfältet är öppet.