Tävling och obehag

Jag kommenterade just hos Vidde och kände att jaha, dags att skriva ännu en av de där känslomässiga posterna…

Vad jag anser rent taktiskt och praktiskt om styrelsens förslag om riksdagslistor har jag angett här och på Parley (en paneldebatt med mig och Björn Odlund bör dyka upp snart på nätet).

De som känner mig vet även att jag tvekat fram och tillbaka inför att kandidera själv trots att jag hela tiden verkligen velat och tror mig vara en bra politiker och ett annorlunda eller oväntat ansikte utåt för Piratpartiet.

Det är helt tävlingsmomentet som grämer mig. Som faktiskt vill få mig att krypa tillbaka in i den trygga anonymiteten igen. För jag ska stå där och tävla mot människor jag tycker om och respekterar. Det känns så fruktansvärt fel för mig. Att framhäva mig själv är förstås något jag måste göra som kandidat. Inga problem där, men när man kandiderar för olika partier är det inte vänner med samma mål man kandiderar mot.

Och jag får återigen känslan av att jag hamnat fel, att jag är för svag för hela processen. För det är väl ingen annan som känner som jag? Som går runt med en obehaglig känsla i maggropen av att riskera att bli utslagen eller slå ut sina vänner, och som inte ens kan säga vilket den skulle tycka var värst?

Alla verkar så säkra och orädda och tävlingsinriktade. Eller i vart fall obrydda.

Är det bara jag som går runt med en känsla av obehag inför det här? Som faktiskt tycker att den interna processen är tusen gånger värre än själva det eventuella kandiderandet i sig? Som ogillar hela grejen med popularitetstävlingen?

Och om man känner så, betyder det då att man nödvändigtvis är för svag för att kandidera? Jag vill ju inte tro det.

Folk har uttryckligen fått be mig om att ställa upp för att jag skulle våga ta steget. Och jag vet att jag inte är den enda som funkar på det sättet. Jag vet även att det finns killar som funkar likadant. Även om jag skulle tro att betydligt flera tjejer faktiskt fungerar så här. De flesta tjejer jag känner är inte tränade vare sig för att framhäva sig själva eller för att tävla. I synnerhet inte med sina vänner. Och jag är på så många sätt en stereotypiskt arketypisk kvinna. Även om jag kanske inte alltid verkar vara det ytligt sett.

När jag erkände att jag inte förstod vad vi röstade om kring riksdagslistorna blev det klart att många många fler inte förstått. Gäller samma sak nu, att flera än jag känner obehag inför självhävdandet och tävlingsmomentet? Inte för att det skulle förändra mina egna känslor dock. De är fortfarande likadana. Jag har helt enkelt för mycket hjärta. Det är min största tillgång, och min största svaghet.

Tags: , , ,

18 Responses to “Tävling och obehag”

  1. Björn Odlund Says:

    Jag tror du har rätt, men samtidigt att detta är något man inte kommer ifrån, man kan kompensera för det och det kan se olika ut, men trots allt så blir det någon slags “tävling” om att “sälja in sig”. De som ska bestämma (avsett hur och vilka de är), måste ju veta om de ska sätta dig på valsedeln och i sådana fall på vilken plats.

    Klart att man är ödmjuk, det är ju snarast en god egenskap, men när de går över i falsk ödmjukhet eller till och med i jantelags-resonemang, blir det negativt. Däremot tycker jag inte att det är konstigt att folk känner som du gör och jag tycker att det var bra att folk uppmanade dig att ta steget. Det är väl bara bra att man påtalar för dom man tycker passar att dom har förtroende bland vänner. Därför tycker jag detta är en jättebra insikt, jag har redan börjat skissa på en lista på folk jag ska maila och fråga om de har/ska kandidera och om inte att jag tycker de starkt bör fundera på att göra så.

    När det sen kommer till momentet efter kandatperioden när folk ska presenteras, kampanja och det slutligen ska röstas vilka och i vilken ordning folk ska stå, tänker jag som så att då kampanjar man för sig själv och inte mot någon annan (implicit blir det ju det, men det handlar om in inställning), sedan får de röstande medlemmarna avgöra vem som hade rätt/bäst argument/kompetens/whatnot.

  2. Daniel Svensson (PP) Says:

    Klara! Jag förstår nog hur du tänker och känner. Även jag tvekar och är långt ifrån säker på att jag vill ta den striden det innebär för att kandidera och slå mig fram till valbar plats. Ofta funderar jag i banor som “jag gör nog ett bättre jobb som stöd för de andra” eller “kan jag tillräckligt för att göra ett bra jobb”.

    Du är duktig på att föra fram dina åsikter. Du har ofta en syn på saker som verkar vara något avvikande från den s.k. “strömmen”. Om det är på gott eller ont kan du låta medlemmarna bestämma. Jag tycker att du ska ta steget men hur det blir med mig själv vet jag inte ännu. 😉

  3. Andreas Karlsson Says:

    Personligen förstår jag precis hur du menar, för jag känner likadant. Inte för att jag tänker kandidera, jag är på tok för dåligt engagerad. Men känslan förstår jag från andra sammanhang. En sådan enkel sak som att söka en ny tjänst på jobbet där jag vet att kollegor jag tycker mycket bra om också kommer att söka. Då kan jag tänka mig avstå för att det känns olustigt, även om jag direkt blir uppmanad av t.ex en chef att söka. Olustigheten tror jag kommer från ödmjukheten. Inte från tron att någon annan är bättre eller sämre.

    Det enda rätta tror jag är att vara ärlig mot sig själv och gå därifrån. Det låter iof lätt, men det är det inte. Hur som helst så är det du själv som måste välja och jag är övertygad om att du skulle bli en mycket bra representant för Piratpartiet. Jag tror du skulle tillföra kvalliter utöver de schabloner som finns om oss pirater.

    Vad du än beslutar dig för så önskar jag dig lycka till.

  4. Fredrik Holmbom Says:

    Jag ser det mera som om vi alla ställer upp i en löpartävling, en sån där motionsrunda för välgörenhet typ. Sen springer vi en trave människor som känner och gillar varandra i en klunga från start till mål.

    Sen exakt vem som korsar mållinjen först är inte för mig det viktigaste, utan det är att vi är många som springer och har kul tillsammans.

    Nu är det en dum liknelse för jag skulle aldrig ställa upp på nån form av löpartävling 😛

  5. klara Says:

    @Björn: Tack. Bra att du ska göra en sådan lista och peppa folk. Sådant behövs.

    @Dansve: (du heter dansve i mina öron liksom å kommer nog alltid heta det :D): Jag hade spontant gärna sett dig i riksdagen. Skulle du trivas bäst som assistent eller som kandidat? Jag vet liksom att jag aldrig klarat av att vara assistent för jag är en virrpanna. Är du ordningssam?

    Sen tycker jag att lokal förankring är tokviktigt och ser gärna ordentlig geografisk spridning på listorna 🙂

    Och tack 🙂

    @Andreas: “Olustigheten tror jag kommer från ödmjukheten. Inte från tron att någon annan är bättre eller sämre. ”

    Exakt så! För mig är det inte jante liksom, jag har nog inte ett spår av jante i mig, kan snarast uppfattas som högfärdig ibland, men jag har sjukt svårt för att framhäva mig på beställning ändå.

    Och tack 🙂

    @Humlan: Jag tycker inte det känns som ett roligt lopp, det är nog det som är problemet 🙂

  6. dansve (Daniel Svensson) Says:

    @klara Jag har inte ens funderat på att vi kommer att behöva assistenter. Det är något vi får fundera på när vi kommit in. 🙂

    Men för att svara på din fråga: Jag är ordningsam, iaf med saker som inte gäller hemmet. 😛

  7. Anaïs Says:

    Fattar till 100%. Förmodligen är tävlingsmomentet och framhävandet av den egna personen det som mer än något annat sållar bort kvinnor – oavsett begåvning och kompetens – till den grad att man sedan diskuterar kvotering för att återintroducera dem. För många är det inte bara obehagligt utan helt enkelt ogenomförbart.

  8. klara Says:

    @dansve: Jo, assistenter är ju de som kommer göra merparten av beredningen och jobbet i riksdagen. Det är lite som i EU, parlementariken minglar, håller tal, reser runt som en skottspole under det att polsek bereder.

    Dörren till riksdagen är inte stängd för att man inte kandiderar. Det verkar som om någon borde säga det högt. Simon Rosenqvist kandiderar t ex inte, men vill gärna jobba i riksdagen.

    Hade jag varit ordningsmänniska hade det definitvt varit ett val jag kunnat göra. Jag jobbar hellre i bakgrunden. Däremot vet jag sedan tidigare liv att jag har kapaciteten för motsatsen också.

    Det viktigaste för mig är typ spridning på kandidaterna, i enlighet med parametar som ålder, kön, geografisk spridning (asviktigt), yrken, etnicitet med mera.

    @Anaïs: Huvudet rakt på spiken!

  9. Rikard Says:

    Vilket tävlingsmoment tänker du främst på? Primärvalet eller riksdagsvalet? Om riksdagsvalets personvalsinlag går ut på att konkurrera inom partiet är det ju skadat. Vi borde ju konkurrera mot andra partiers representanter.

    Samma inställning kanske går att applicera på primärvalet? Att kandidaterna profilerar sig mot andra partiers kandidater (och deras politik) mer än mot varandra?

    Är det som Anaïs säger, ett större problem för kvinnor generellt än för män med tävlingsmomentet, så är det ett skäl att kvotera. Frågan är hur man mäter om så är fallet. Kan inte fler inom partiet (eller i dess närhet) ge sin syn på detta?

    Har PK någon åsikt i frågan?

  10. Daniel Nyström i Norr Says:

    Det låter väldigt vettigt det du och Anaïs skriver. En intressant diskussion hade varit om hur ett alternativ skulle kunna se ut.

  11. Hanna Dönsberg Says:

    Klara, du vet att vi tänker & tycker likadant i den här frågan – vill också berätta att vi känner likadant. När Mattias Bjärnemalm i protest valde att inte kandidera (angående algoritmen, inte kvoteringen), började jag tänka mycket på hur scenariot skulle bli.

    Jag har redan tänkt tanken om att låta ngn annan presentera mig, det känns mer rättvist. Bilden är klar, tagen av Projo, hon är duktig!

    En sak till också Klara: Om du är övertygad om att du passar bättre än en annan kandidat på listan – då ska du konkurrera. Tänk på att den människan antagligen mår bättre av att vara på rätt plats i livet än vad du mår dåligt av att konkurrera!

    *kram*

  12. klara Says:

    @Rikard: Primärvalet. Det är det enda jag har problem med. Att konkurrera med andra partier råkar tyvärr vara så som representativ demokrati är utformad.

    @Daniel speakman: Jag tror det som råder bäst bot på sådana problem är valberedningar. Tyvärr. Direktdemokrati är ofta demokrati för de starka på de svagas bekostnad, hur snurrigt det än låter. Jag var benhårt mot kvotering och allt innan jag hamnade pp förra året för att jag fått nog av extrema feminister. Nu har jag fått nog av extrema libertarianer 😉 Någonstans däremellan tror jag lösningen ligger 🙂

    @Hanna: Det där sista du säger… har inte ens tänkt tanken. Det låter inte helt galet. Ska försöka tänka så…

    Foto är inte taget än, jag måste färga håret ordentligt först.

    *kram*

  13. Hans J Says:

    ÅHÅ,

    Det kanske var EXAKT DET som var avsikten med införandet av personkryss. Kandidaterna skulle tävla mot varandra i respektive parti mer än emot kandidater i andra partier? På så sätt får medborgarna ett intryck av inflytande medan det mer är partiledningarnas beslut om vilka som överhuvudtaget ska finnas med på listorna som är den avgörande makten. Då utslätas ju personvalet istället för att försäkra mångfald.

    Partiernas “ideologier” styrs ju nu mer av ett oroligt följande av opinionsundersökningar och att “väljarna” ska “besluta” om godkända kandidater än att partikongresser och ideprogram ska vara avgörande. Har inte partiprogrammet redan då raserats så följer “kompromisser” för att slutgiltigt krossa idéerna.

    Så har centerpartiet beslutat om vilka som ska finnas med på listorna, “väljarna” personkryssat, integritetsmanifest skrivits – för att sedan Federley ska kunna rösta ja för FRA-lagen… Kan det bli mycket sjukare?

    Personvalssystemet (plus alla opinionsundersökningar) har förstört mycket!

  14. Beelzebjörn Says:

    Vad gäller paneldebatten på Parley bör den ena halvan finnas på Bambuser, medan den första halvan enligt uppgift under gårdagen torde dyka upp snart.

  15. klara Says:

    @beelzebjörnet: var? jag letar 😀

  16. klara Says:

    @Hans J: Jag funderar fortfarande på din analys. Jag är rädd att det ligger mycket i den tyvärr. Även om jag inte tror det är en konspiration utan snarare en rad saker som råkar samverka ;/

  17. Hans J Says:

    Jag tror inte att det finns så väldigt mycket av individuell konspiration utan mer att också “konspiration”, i den mån det ska kallas för det, är ett “svärmmedvetande”. Det känns som att det finns en “tendens” till att utsläta det kantiga, de “hårda skrivningarna” och att denna “tendens” sedan kommer till uttryck i “svärmmedvetande”. Avarten här är “partipiska” och “mobbing” i partigrupper.

    Kanske skulle vad vi ser rätteligen kallas för “svärmarnas kamp”…

    Personkryssen (som experiment) verkar ju hursomhelst ha spelat ut sin roll eller ha misslyckats. Kanske skulle du betrakta en “personvalskampanj” mer som form och mindre som innehåll. Det är ju ändå arbete för Piratpartiet och dess ideal. Se det som det och mindre som personligt.

    Ställ upp!

  18. Piratpartiets primärval – min toppfem | Sagor från livbåten Says:

    […] min bloggbroder Marcus var den som fick mig att bli medlem i Piratpartiet, så är mina samtal med Klara det som fick mig att bli piratpartist, d v s att inse att om jag är medlem i det här partiet så […]

Leave a Reply