Jag undrar
Jag undrar hur det är att inte vara så allvarsam och ansvarsfylld. Hur det är att liksom inte ens leva med den där skuldkänslan över att man inte gör allt man kan. Att slippa känna sig otillräcklig varje gång man inte kan hjälpa någon eller lyckas lösa ett problem.
Hur det är att vara ett lulztroll eller en skandalös flirt som inte tänker på konsekvenser. Hur det skulle vara att ha lite mindre empati och lite mera fyllor. Hur är det att vara så här och att se humor i allt?
Hur det vore att inte vara så känslig, att bara kunna ta dagen som den kommer och slarva runt utan skuldkänslor. Att känna saker lite mindre starkt och ta saker på lite mindre allvar.
Jag kan vara barnsligast i världen och behöva springa av mig glädjen rätt vad det är när jag umgås med folk, älskar att leka i bollhav och gå på äventyrsbad. Skulle bli galen av lycka om jag fick med mig folk att leka på ett sommarland och mina vänner och mitt ex kallade mig vilda babyn.
Jag är på många sätt befriad från social oro och bryr mig näppeligen om konventioner. Men jag är ändå så långt ifrån lulz man kan komma.
För så fort jag har med människor att göra blir jag för medveten om deras känslor, tar de för stort utrymme i min tankevärld.
Jag undrar hur det vore att vara mera tanklös. Att vara tanklös som default i stället för att tänka på alla andra som default. Hur det vore att inte varje sekund fundera över konsekvenser av sitt eget handlande. Hur det vore att vara en mer sorgfri person.
För jag kan ju släppa loss och vara hysteriskt galen med massa lulz. Och jag kan ju flirta fullkomligt hämningslöst bara för att det är kul. Men inte utan att hela tiden ha konsekvenser i bakhuvudet.
Och det är det jag undrar hur det känns, att ta saker med en klackspark, att inte påverkas av omgivningen omkring. Att bara bounca tillbaka när man blir dumpad och kasta sig efter nästa utan att se tillbaka särskilt mycket. Att själv vara den som tycker andra överreagerar.
Jag undrar hur det vore.
Skrivet oktober 30th, 2009 under kategori: Uncategorized.
Taggar: ADHD, Allvarsam, Ansvar, Ansvarstagande, Autis, Autism, Funktionshinder, Lulz, Personligt, Relationer, Tråkig
Kommentarer:
Comment from Isak Gerson
Time oktober 30, 2009 at 11:05 f m
Oj, öh. Konsekvenstänkandet och samvetet finns där hela tiden. Det är jag inte av med. Särskilt ”Hur det är att liksom inte ens leva med den där skuldkänslan över att man inte gör allt man kan. Att slippa känna sig otillräcklig varje gång man inte kan hjälpa någon eller lyckas lösa ett problem.” känner jag också av. Hela tiden.
Iochförsig har jag lärt mig att stänga av när jag märker att det blir för mycket. Det är inte vackert, men det behövs. Det kanske är skillnaden.
Comment from klara
Time oktober 30, 2009 at 3:38 e m
Beelzebjörn: Gör testet här: http://www.9types.com/newtest/ Jag blev 2 och 4 med massa minus på 8 och 7 
Isak: hmm då kanske inte ni oplanerade är så sorglösa som jag tror, bara mer oplanerade?
Typ humor kanske inte är mer sorglöst än ansvar? Egentligen.
Verkar som om jag blandat ihop flera drag och satt ihop det tokigt. Jag är liksom ute efter de där som slipper känna ansvar för allt egentligen.
Comment from Beelzebjörn
Time oktober 30, 2009 at 5:38 e m
Du menar ‘de fattiga i anden’, som himmelriket tillhör? ^^
Säkert skönt att knalla omkring och inte bry sig, tills man hamnar i korselden mellan de som bryr sig, och reduceras till kollateral skada utan att någonsin fatta VARFÖR det hände.
Humor är inte nödvändigtvis sorglöst alls. Mer av en överlevnadsteknik… Världen är vidrig och full av smärta, girighet och ondska – att kunna garva åt det, även om det är galghumor, håller mig frisk…
Eh… Relativt frisk.
Friskare än jag skulle varit, iaf.
Å andra sidan:
”It’s not a measure of health to be well-adjusted in a fundamentally sick society”
-Jiddu Krishnamurti
Comment from klara
Time oktober 30, 2009 at 7:57 e m
@beelzebjorn: haha, det där fick mig att garva rätt ordentligt iaf Jag upptäckte för några månader sen att de enda tendenser till rynkor jag hade var skrattrynkor. Då tänkte jag att jag nog måste ha haft ett rätt bra liv ändå. Det är kanske lite samma sak 
Men ja, det är så jag tänker oxo, den som är lagom melankolisk vet liksom på nåt vis hur hon eller han ska hantera svårare sitationer. Jag vet det i alla fall, även om det långt ifrån sällan är de konventionella metoderna man använder
Jag läste spännande forskning de gjort av folk genom hela livet. Den konstaterade att ju mindre svängningar, ju bättre mental hälsa. Dvs ju tråkigare och mer vardagligt liv man hade ju bättre mådde man ofta. De med karriärer var de som tog livet av sig. Ungefär. Grunden var liksom att gilla läget och att acceptera det liv man hade. I like that
Comment from Björn Odlund
Time oktober 31, 2009 at 3:39 e m
”…inte gör allt man kan.”
men altså, man kan _inte_ göra allt. ser man alla sakerna var för sig skulle man kanske klara (pun not intended ) av dom, men ingen kan göra allt, det varken orkar eller hinner man, dygnet har bara 24 timmar etc etc.
Comment from klara
Time oktober 31, 2009 at 4:09 e m
@Björn: Japp, stämmer ju att man inte kan göra allt. Men åh vad man kan bli stressad av det.
Det är ju pga sånt jag helt hoppat av mediagruppen, bara sitter i ett fåtal chatar och inte tar på mig mer än nödvändigt. Tänkte engagemanget skulle räcka lite längre 
Comment from Björn Odlund
Time oktober 31, 2009 at 4:24 e m
Fast har inte det med vad man _vill_ göra. Rent krasst kan man ju dela in allt i vad man ”kan göra”, vad man ”vill göra” och vad man ”bör göra” (och det som faller in under alla de kategorierna är oftast de sakerna man ”ska göra”).
Handlar det inte om en inställning och insikt? Kommer att tänka på en episod i tonåren då jag hade en lång lista med böcker jag ville läsa som växte snabbare än jag kunde stryka böcker jag läst från listan. Tillslut landade jag i insikten att ”jag kommer inte kunna läsa alla böcker jag vill under min livstid”, utan att det gäller att prioritera.
Fast det är klart, jag blir ju oxå stressad på det där sättet ibland (det blir nog de allra flesta mer eller mindre ofta), så det är inte som att jag inte förstår vad du syftar på…
Comment from Beelzebjörn
Time oktober 30, 2009 at 6:08 f m
Tittade in av nyfikenhet, men känner igen mig rätt mycket i personlighetsarketypen du länkar. inte helt, och på en del punkter åt helvete fel, men tillräckligt stämmer för att jag ska känna mig lite träffad.
Kan inte besvara din fråga om hur det känns, dels för att jag inte har en annan personlighet att jämföra med (trots rykten om motsatsen), och dels eftersom jag känner igen mig i rätt många av de drag du beskriver dig själv med också. Så de kanske inte utesluter varandra…?
Jag är en Type Seven/Klara-hybrid? ^^