Jag har börjat fundera över hur mitt liv hade gestaltat sig om jag hade haft den hjälp jag behövde redan när jag var student.

Hur hade mitt liv sett ut?

För det första: Hur såg mitt liv ut?

Lägenheten var ett kaos. När min lampa ramlade ner och gick i kras hoppade jag över den innanför dörren i en månads tid. När jag skulle ta mig fram i lägenheten fick jag leta efter små små rester av golvyta att sätta fötterna på för att inte trampa på allt som låg på golvet. Tvättade gjorde jag ungefär någon gång i månaden. När kläderna blev smutsiga gick jag i stället och köpte nya.

Disken låg förstås i travar i köket ihop med gamla matrester, som inte sällan förvandlades till mögel. I badrummet låg gamla förpackningar till endagslinser i hög på tvättstället.

Räkningarna betalades inte, vilket ledde till att jag hotades av uppsägning två gånger, fick påminnelseavgifter och inkasson på flera tusen totalt med mera. Hade jag inte haft föräldrar som backat upp när pengarna tagit slut och jag glömt betala saker hade det kunnat sluta väldigt illa.

Plugget då?

Jo, jag hade nästan alltid antingen VG eller underkänt på tentorna. Pluggade gjorde jag oftast ungefär en vecka innan tentan och hade jag tur hade jag förmått mig att gå på alla obligatoriska seminarier. Men det var mer än en termin jag inte tog mina poäng och fick leva utan CSN.

Däremot var jag ofta älskad av mina lärare för min analytiska förmåga. Min förmåga att skapa egna teorier och dra egna slutsatser gjorde att jag ofta utmärkte mig. När jag bara hade Godkänt på en kurs sa en lärare till mig som aldrig berömde någon att jag inte fick slösa bort min begåvning. En annan uppmuntrade mig att forska.

Jag gav kort sagt ett oerhört splittrat intryck som student. Kompisar kom hem till mig för att titta på min stökiga lägenhet eftersom jag var så omtalad. Ingen deadline hölls särskilt bra. Det mesta flöt.

Jag var aktiv i nationslivet och spelade teater och pratade ofta i telefon i flera timmar om dagen (detta var innan man använde internet) och hade hutlöst höga telefonräkningar (flatrate fanns inte heller då).

Hur hade livet då sett ut om jag hade fått en hjälp jag behövde och vad för typ av hjälp hade jag behövt?

Jag hade behövt hjälp att komma iväg till föreläsningar, seminarier och eget pluggande.

Jag hade behövt hjälp med att passa tider.

Det här hade skötts ganska lätt med hjälp av den typ av hjälp jag har idag. Ledsagare eller boendestöd som hängde med dit jag skulle och höll ordning på mina tider och såg till att jag var där i tid, samt hjälpte mig att hitta när jag hade problem med det.

Det perfekta komplementet hade varit hemtjänst för att minska stressen av att behöva ta sig iväg.

I hemmet hade jag behövt den hjälp jag har idag med städ tvätt och matlagning. Samt med att betala räkningar och få in blanketter i tid med mera.

Med den hjälpen hade jag förmodligen kunnat lägga min energi där den faktiskt behövdes och gjorde nytta. Ja, jag hade troligtvis varit den forskare mina lärare då gärna ville se mig som. Kanske hade jag till och med faktiskt blivit präst, som det var tänkt från början.

Om människor hade förstått hur jag fungerade och hur mina funktionshinder såg ut… ja, mitt liv hade definitivt varit väldigt annorlunda. Och tja… jag hade inte slösat bort min begåvning.

Nyare forskning visar att de flesta autister som inte är savanter ändå har särbegåvningar utöver det normala, samtidigt som man är funktionshindrad på andra områden. Om man lät oss vara så som vi är i stället för att försöka göra om oss till en mall som passar i omvärldens ögon hade man kunnat ta tillvara på vår kompetens. Det är nämligen förmågan inom vissa områden som gör den nersatt inom andra och vice versa, något vi autister vetat om länge men som forskningen inte börjat rota i förrän nu.

Om femtio eller hundra år hoppas jag att vi kommer att se på autister som vi idag ser på homosexuella. Som en naturlig biologisk variation. Som något som berikar mänskligheten. Som för med sig vissa egenskaper och som får behandlas därefter. En värld där individen får den hjälp den behöver, samtidigt som den kan blomstra och komma till sin rätt.

Pingat på Intressant

Det var en gång en värld då tidningskonglomeraten ägde världen. Då papperstidningarna och TV stod för världens mediautbud. Det var en gång en värld då journalisterna hade hög status och ansågs vara bärare av Sanningen.

Idag kämpar massmedia för sin överlevnad och journalister förlorar jobben.

Man vill gärna hitta syndabockar för detta, och det skulle förstås vara tacksamt för en bransh på tillbakagång om man kunde göra det. Men vissa saker är helt enkelt aldrig någons fel eller förtjänst, de bara händer. Som om samhället driver på sin egen förändring utan att det faktiskt måste finnas helt medvetna opinioner bakom.

Jag tror den närmast revolutionerande tid vi går genom nu kan göra nästan vem som helst fartblind, och det är inte alltid helt genomtänkta strategier företagen tar till för att ha kvar sina marknadsandelar från sina glansdagar.

Ibland tror jag att mycket av den politik som förs idag längtar just bakåt. Till en tid som är förbi, till en tid som inte längre finns. Jag tror till exempel det gäller med Sverigedemokraternas syn på samhället, liksom Kristdemokraternas. Sverige har gått förbi kärnfamiljen för längesedan och den sexual- och samlevnadsmoral som tidigare präglat oss ger sakta vika för något helt annat.

Det är naturligt att i sådana lägen önska att man kunde vrida tillbaka klockan. Och jag tror att det är i det ljuset vi ska förstå såväl hotade branscher som Sverigedemokrater och i viss mån även Kristdemokrater.

Men hur osympatisk Rupert Murdoch än är kan jag förstå paniken som stiger när ens mediakonglomerat hotas, när ens gamla maktcentra bryts ner. För att förlora makt gör ont. Att tvingas kicka anställda är inte särdeles roligt, eller att lägga ner gamla företag. Eller än värre vara en bransch vars produkter helt håller på att försvinna. Någonstans kan jag ändå förstå att människor i de lägena tar till desperata metoder. Egentligen tror jag det ska ses som ett förtvivlat sätt att vägra erkänna sig besegrad.

Nu vill Rupert Murdochs News Coroporation betala mediaföretag för att avindexera sig på google. Lyckas man inte med den ena attacken försöker man med en ny. Man vill vrida klockan tillbaka, till ett samhälle före internet.

Och någonstans tycker jag ändå att man kan < a href=http://opassande.se/index.php/2009/11/23/be-mig-inte-att-hata/">förstå det. Jag kan också känna samma sak, känna ett främlingsskap inför den värld som är på väg, känna att jag lika mycket skulle vilja värna den gamla sortens geniförklarade konstnärer, författare och journalister som jag vill värna om deltagarkulturen. För det är inte självklart att den värld som kommer alltid kommer att bli bättre.

Men någonstans måste man ockå vara realist. Kärnfamiljen är måhända än idag den stabilaste, vanligaste familjeformen, men det luckras upp mer och mer. Ett icke mångkulturellt samhälle var kanske mindre komplicerat, men vi har idag det samhälle vi har. Vi behöver bygga från den värld som finns och inte från den värld vi önskar stod still.

Jag förstår allsköns människors oro för det nya och okända, men att ängsligt hålla sig fast vid något som var och att tro att det var bättre förr är ingen väg framåt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det behövs ett parti som förstår framtidens frågor. Med det inte sagt att man själv måste driva på utvecklingen åt ett visst håll. Det räcker ganska gott att faktiskt ta ansvar för den utveckling som kommer och föra en ansvarsfull politik i den. Att hitta undantagen i upphovsrätten, att kika på möjligheter att frigöra miljöteknik i tredje världen genom att minska skadeverkningarna av patenten, att ha proportionalitet i lagarna kring internet och att låta de som idag inte har tillgång till internet få det. Ett enkelt kommunalt hack för ekonomisk politik är t ex att se till att tillgång till dator och internet ingår i socialbidragsnormen. Idag ser det väldigt olika ut i olika delar av Sverige. Ska vi anse att det är en mänsklig rättighet ska det helt enkelt också kunna vara tillgängligt för alla.

Utöver det behöver vi självklart jobba för att åtminstone de stackare som lyckas ta sig över gränserna till det hermetiskt tillslutna EU får behandlas med värdig människorespekt.

Internet och den nya tekniken känner inga nationsgränser och jag tror att nationalstaten på många sätt håller på att spela ut sin roll. Det är inte nödvändigtvis en process man måste påskynda, men jag tror att det kommer att ske oavsett och att det är något vi måste anpassa de politiska redskapen och det politiska landskapet till.

If life gives you lemons, make lemonade…

Det brinner i en lövhög utanför en flyktingförläggning för barn.

Det brinner i en lövhög utanför en flyktingförläggning för barn. Här ställs vårt engagemang i Piratpartiet på sin spets. Kan vi ens tala om att vi bryr oss om mänskliga rättigheter om vi låter detta passera utan kommentar?

När Piratpartiet talar om medborgarrätt är det nästan alltid i frågor kring våra rättigheter på och kring internet. Men i principprogrammet talar vi om människorätt. Det senare avspeglas även i styrelsens senaste beslut om vård till papperslösa.

Vad vi menar är att det blir ett glapp i vad vi säger oss stå för och vad vi i praktiken står för. Vems rättigheter är det vi värnar om vi säger oss stå för mänskliga rättigheter? Ska vi tala om mänskliga rättigheter, medborgarrätt och människorätt behöver vi ta frågor om asylsökande och deras integritet på allvar.

Vi menar att vi har stöd för detta i principprogrammet:

“Piratpartiet skall och kommer att agera för att exponera och fälla en regering som partiet anser inte lever upp till den respekt för människorätt som man ska kunna förvänta sig av en demokrati. Vi anser också att en sådan respekt aldrig ska villkoras, exempelvis baserat på härkomst, etnicitet, religion, kön, handikapp, ålder, sexuell läggning eller politisk åskådning.”

Därför ska vi tala om att det är en mänsklig rättighet att få en dräglig asylansökan och en rättssäker prövning av den. Sverige bryter enligt Amnesty med flera mot asylrätten, och om vi bryr oss om mänskliga rättigheter hoppas vi att det såväl gäller flyktingbarn som kvinnor av utländsk härkomst!

Därför ska vi tala om den mänskliga rättigheten att inte behöva känna sig hotad i det land där man sökt en fristad, om eldar som tänds utanför flyktingförläggningar med minst samma emfas som när vi talar om att människor stängs av från internet.

Därför ska vi inte vara rädda för att tala om dessa frågor utifrån ett piratperspektiv med stöd i principprogrammet!

Vi uppmanar alla pirater som håller med oss att kopiera det här inlägget till sin egen blogg.

Klara Tovhult
Jimmy Callin
Göran Widham
Rikard Fröberg
Sammy Nordström
Isak Gerson
Leif Ershag
Johnny Olsson
Marit Deldén
Olof Bjarnason
Jens Ayton
Niklas Starow
Obeveklig
Emma Ershag
Mikael Hedberg
Björn Nilsson

Anders Hedberg bloggar intressant och känslofyllt om näthat och könsroller. Jag kände själv igen en hel del av det han skrev om, men tänkte inte uppehålla mig vid den diskussionen utan i frågan om näthetet.

Anders föreslår att nätet ofta kastar oss tillbaka i gamla spår och river upp gamla sår. Jag tror det kan ligga väldigt mycket i det. I att människor får utlopp för känslor på nätet som de annars inte får utlopp för. Att det är så mycket lättare att inte censurera sig, att inte tänka efter och att inte ta konsekvenserna.

Nu är det dock inte så enkelt att det bara plockar fram människors dåliga sidor. Jag tror faktiskt även att det plockar fram våra bra. Vi kan omge oss med intensiva lovord, utrop, ömhetsbetygelser. Användandet av smileys gör dessutom att vi kan skicka <3 omkring oss.

Det är som med det mesta andra kring skiftet i samhället, något som både är bra och dåligt. Bra för att det plockar fram människors känslor. Dåligt för att det skadar människor i onödan. Det är så oerhört lätt att vara vårdslös, att inte bry sig, att ta ut sin frustration på någon okänd.

Och där kan jag förstå människor som Jonas Gardell när han pratar om pöbeln på internet och det otäcka med anonymiteten. Och som allt annat tror jag det är något man måste försöka förklara. För den stackare som går in på nätet och ser alla haters hos t ex en bloggare som Engla förstår jag faktiskt att man vänder på klacken och tänker att det där internet är åt helvete. Inte blir det bättre när folk pratar /b/ och 4chan heller.

Det handlar inte om att saker inte har sin plats på internet, det handlar om vilken språkförbistring det skapar mellan olika kulturer.

Och jag funderar över hur man ska lyckas förklara för människor som inte förstår den nya världen hur den fungerar. Och vilket problem det blir när de som försvarar den nya världen mest pratar med sig själv. För är det något nätaktivism är specialist på så är det självaffirmation.

Det behövs internauter och nätaktivister. Men det behövs också pedagoger och tolkar som kan förklara kulturerna för varandra. Att till exempel förklara näthatet med alla människors rätt till anonymitet låter sig inte riktigt göras. Det behövs andra grepp. Frågan är vilka. Jag ska försöka återkomma till detta i ett senare inlägg för jag har länge länge känt att jag skulle vilja skriva ett svar till Jonas Gardell.

Jag har en känsla av att mycket av den brandkårspolitik som bedrivs kring internet har just med internet som väsen att göra. Internet som väsen är oändligt, det tar aldrig slut, det kommer hela tiden mer. När man plötsligt kan ha kontakt med hela världen samtidigt blir det lätt att bli matt. Det finns alltid nya lagar att stoppa, nya krig i världen som man måste ta ställning till, nya bloggosfärsfrågor som man måste bäva om, nya twitterraider som man måste delta i, nya svar på facebook att skriva, nya att chata med.

Internet sover aldrig och vill man hänga med kommer tempot att bli omänskligt högt. Det är bara att konstatera att internet är information overload per defalt.

Detta ställer helt nya krav på människorna i samhället. Vi blir hela tiden tvungna att välja och att välja bort. Det kan jämföras med utbudet av schampoosorter när jag var tonåring och utbudet av schampoosorter idag. Många av oss som var med när det fanns färre sorter blir idag överväldigade i butiken av alla val vi måste göra. Den typen av val ökar i och med internet. Själva förmågan att välja bort och sålla blir avgörande för hur man lever sina liv.

Detta ställer även helt nya krav på exempelvis psykiatrin. För det är nya typer av problem som människor får i det här samhället är inte alls samma som de man sett tidigare. De diagnoser där information overload är ett problem tycks faktiskt öka. Ta bara mina egna diagnoser Asperger och ADHD. Båda de diagnoserna är på sätt och vis bland annat uttryck för en svaghet inför information overload. Och jag kan inte låta bli att tro att det faktiskt kan spela in. Nya samhällsproblem ger förstås även nya psykiatriska problem. Att det däremot inte finns några studier i ämnet ännu vad jag vet är en annan sak. Jag tänker här mest högt.

Men det får mig att närma mig en fråga om internetaktivism:

I alla rus som finns inför det nya samhället och dess fantastiska möjligheter saknas enligt mig ofta en balans. Vi blir lätt argument för skiftet i sig. Vi talar om alla möjligheter som internet för med sig som entusiastiska tonåringar. Vi glömmer lätt vilka nya frågor ett sådant samhälle kommer att resa och hur vi ska ta oss an dem. Frågan om övervakning är bara en pytteliten del här. Det finns så oändligt mycket mer som vi måste ta ansvar för om vi vill ha ett politiskt förtroende.

Vi måste kunna svara på frågor som hur vi ska stoppa barnporr, på frågor som hur artisterna ska få betalt, på frågor om hur vi ska ställa oss till reklam på internet riktade till barn, på hur läkarutbildningarna kommer behöva förändras när alla kan läsa om sina diagnoser på internet.

Nej, det kanske inte är frågor vi måste svara på precis idag. Men det är frågor som kommer att ställas i framtiden. Det är frågor vi kommer behöva fundera över. Och tusen andra frågor av liknande slag. Det handlar faktiskt inte ett dugg om att bredda sig eller ej, utan om att ta ansvar för den typ av politik man vill föra.

Internet behöver absolut sina aktivister. Men att föra informationspolitik är inte nödvändigtvis att själv leva internet och jag tror kanske man behöver börja skilja dem åt lite och inte tro att det är samma sak.

Vi i Piratpartiet ska till riksdagen för att stifta lagar. Vi sitter i EU för att stifta lagar. Hur ska vi kunna göra detta när vi hela tiden måste ha koll på alla nya saker som kommer in? Hur ska vi kunna sålla?

Samtidigt som detta inlägg skrivs chatar jag med Rikard Fröberg via XMPP och han föreslog just det konstruktiva, smått geniala med att ha ett kretsloppssystem:

Rikard: ->eu-direktiv -> mep -> aktivister som undersöker och skickar problem till -> aktivister som lägger konstr. motförslag -> mep
Rikard: går att köra flera varv tills det är bra

Det tror jag är en möjlighet att få till en konstruktiv informationspolitik när det gäller brandkårspolitik. Jag får dock ofta en känsla av att det inte är samma människor som sysslar med brandkårspolitik som sysslar med framtidsklustrande.

Och jag är återigen tillbaka där jag började. För under tiden jag skrivit detta inlägg har jag sett att jag redan missat en konferens om hur internet ska kunna användas som EU-demokrati, att jag inte hunnit ta tag i frågan om ACTA, att jag inte är i Stockholm och hör på Lawrence Lessig, att jag inte svarat på min frågetråd, att jag inte är på min vanliga MSN och Skype idag, att jag missat massa bra blogginlägg och att det snart inte ens går att läsa allar partibloggar som finns. Konstant information overload.

Kort sagt: Internet kräver helt nya saker av oss. För att inte konstant känna oss otillräckliga måste vi börja sålla och jag tror även det måste innebära att acceptera att alla inte kan vara överallt samtidigt. Att sluta skuldbelägga varandra för allting vi missar i stället för att uppskatta att vi alla gör olika saker.

För någonstans tror jag att det är vetskapen om vad man missar som skapar overloadet. När man hela tiden vet vad man missar blir man stressad. Och förmågan att kunna släppa den stressen kommer vara direkt avgörande för människors framtida hälsa.

Jag tror det har sagts några gånger att en fråga för Piratpartiet i framtiden är skolpolitiken. Utan att faktiskt ha läst den lilla ganska hastigt skrivna text om kunskapssamhället som finns på hemsidan hade jag dragit samma slutsatser.

Skolpolitiken behöver i framtiden förändras radikalt. När all kunskap kan nås med bara några knapptryck iväg är det ganska meningslöst att lära sig saker utantill. Det är lite på samma sätt som miniräknaren förändrade skolmatematiken. När man väl kan använda hjälpmedel är det viktigare att man har redskapen och tänken, snarare än utantillkunskaperna.

Det man i stället behöver lära sig är källkritik, att värdera information, att kritiskt granska och ifrågasätta. Och jag menar att det här är Piratartiets kanske största utmaning inför valet 2014.

Därför bör vi ta verkligen börja fundera över hur vi ska hantera den nya skolpolitiken och börja bygga egna politiska lösningar för detta redan nu. Kanske skulle vi rentav börja skriva Piratpartiets förslag till läroplan?

Det är ju faktiskt något som utan tvekan går att klustra fram.

Tillägg: Göran Widham har bloggat intressant om skolpolitik på kommunnivå här

Under det dryga år jag varit med och till och med suttit i styrelsen i Piratpartiet har ett tvivel grott i mig sedan jag slutade vara rädd för övervakningssamhället. I stället är det klyftan som börjat oroa mig. Klyftan mellan de som förstår och de som inte förstår och vetskapen om att vi inte tycks kunna överbrygga den. För jag förstår ju båda perspektiven.

En vetskap om att jag behövs i partiet har jag länge haft, men hur jag skulle använda den har jag inte lyckats sätta ord på. Visst har jag redan framtidsklustrat och visst har jag suttit i otaliga diskussioner om kommande ideologi och politik, om drömmar om kunskapssamhället. Men det har liksom inte lossnat. Jag måste göra saker precis på mitt eget sätt, hitta mina egna ord, inte vara en papegoja för andra. Idag när jag satt i duschen kom orden till mig som en vårflod. Detta är mitt första brandtal. Nu tog det mig inte mer än 30 minuter att skriva det, så det är allt annat än fantastiskt. Men jag tror det ger ett hum om vad som händer när man från och med idag sätter mig i en talarstol.

Det här är en bild på en tioårig flicka som talar om fred. Jag kommer även idag med ett budskap om fred. Inte ett budskap om fred mellan öst och väst, utan med ett budskap om fred mellan vårt lands generationer.

Vi står idag inför en teknisk utveckling som närmast kan betecknas som lavinartat snabb. Vi som är i min ålder eller äldre minns när telefonkort började ersätta mynt i telefonautomaterna, vi minns när mobiltelefonerna var stora som dagens datorer och när en 486a var bland den bästa dator man kunde ha. Vi minns när det var dyrare att ringa rikssamtal än lokalsamtal med och när knapptelefonerna ersatte de där man snurrade runt för att slå ett nummer med.

Och jag minns min barndoms skräck för ett tredje världskrig. Och hur jag med hjälp av forskare på TV som siade om ett tredje världskrig inom 15 år räknade ut att då skulle jag vara 27. Efter det blev 27 en magisk ålder för mig. En ålder jag inte såg fram emot, en ålder jag skydde.

Men vi växte upp och muren föll. Rädslorna för det trejde världskriget försvann i mitten av nittiotalet och den generation som växer upp idag vet knappt om hur det var då. Flera av dagens väljare är födda efter murens fall.

Nu är det 2009 och samhället ser annorlunda ut. De politiska striderna är andra. Idag står en ung generation och en gammal generation mot varandra. En ung generation som lärt sig leva med den nya tekniken. En ung generation som inte har en aning om vad ett rikssamtal är men som i stället använder sms när de pratar med varandra, som chatar, hänger på forum och skickar musik till varann.

Det ligger alltid för oss äldre att inte förstå dagens ungdom. Det hör till. Men just nu håller det på att få allvarliga politiska konsekvenser som jag inte tror vi ens kan överblicka. Klyftan mellan de som fattar beslut och de som utsätts för besluten är enorm, politikerföraktet frodas och växer, Sverigedemokraterna med sin främlingsfientlighet lurar i hörnen.

Det är då det behövs ett parti som förstår det nya samhället. Som kan fatta beslut på det nya samhällets villkor. Ett parti som kan överbrygga klyftan mellan de som vuxit upp utan internet och de som lever sina liv där. Ett parti som kan överbrygga klyftan mellan de som inte bryr sig om om internet är fritt eller övervakat och de vars liv slås i spillror om inte internet får vara fritt. Ett parti som kan överbrygga klyftan mellan den generation som idag växer upp och den som fattar besluten.

För lyssnar vi inte på den generation som växer upp, kriminaliserar vi deras sätt att leva och vara, ja då kommer de vända sig mot det samhället. Då kommer de mista sin respekt för samhället och bli de laglösa individer de äldre redan beskyller dem för att vara. Säger vi att de stjäl kommer de till slut att tycka att det spelar ju ingen roll om jag stjäl en sak, de kallar mig ju tjuv även om jag bara spelar av min egen cd och lägger upp den på TPB. Då riskerar vi ett verkligt laglöst samhälle, där respekten för andras egendom suddas ut.

Och det är därför jag talar om fred. För det är just det Piratpartiet står för: fred mellan de som växer upp och de som fattar besluten, en brygga in i maktens korridorer för de som idag saknar en röst, någon som kan guida de andra partierna i hur de ska hantera den nya utveckling de inte förstår sig på. Någon som inte hotar, utan som kan samarbeta.

Det behövs ett parti som förstår utvecklingen och kan tyda den. Ett parti med visioner om hur det nya samhället ska se ut. Ett parti med en politik utformad att passa det samhälle som är och kommer och inte det som var. Ett parti som vågar se framåt och vågar ta ansvar. Som inte bara försöker stoppa en teknisk utveckling och kväsa det liv dagens unga lever genom att stoppa huvudet i sanden.

Det är därför jag är Pirat.

På forumet syns detta upprop, undertecknat av bland andra Sandra Grosse och Marit Deldén.

Vi anser att Piratpartiets primärval är en fars och kräver dess upprivning. Just nu har en situation skapats som gör att man ställt män mot kvinnor i partiet på ett högst olyckligt sätt. Vi tycker att det system som skapats är dåligt och direkt kontraproduktivt av följande anledningar:

Man har först skapat ett system som gör det svårare för kvinnor att tacka ja, då många kvinnor tenderar att vilja bli tillfrågade snarare än att framhäva sig själva. På det har man lagt en kvotering som gör att kvinnors kompetens direkt kan ifrågasättas. Ingen vill vara utfyllnad, alla vill bli värderade efter sin unika kompetens och lämplighet. De som vi nu uppmanar att ställa upp kommer inte att känna att de blir uppskattade för sin kompetens, de gör det för att kvoteringssystemet ska fungera.

Piratpartiet säger hela tiden att vi inte vill vara ett mansparti. Men vi börjar i fel ände. Istället för att låta män avgöra vad som är positivt för kvinnor borde de kvinnor som är aktiva i partiet få en mycket mer avgörande röst.

Fungerande grupper kan aldrig skapas med hjälp av en algoritm. Inom områden som personkemi, livserfarenhet och gruppdynamik finns inga ‘hårda’ fakta. Där måste man värdera människors kompetens på ett annat sätt.

Vi har potential att bli ett öppet parti med stor mångfald och olika infallsvinklar. Men då måste vi tänka långsiktigt, inte jaga varenda kvinna vi ser med blåslampa sista kandideringsdagen.

Med detta sagt tror vi att en valberedning hade tagit tillvara på människors unika kompetenser på bättre sätt. Till exempel hade en sådan kunnat se till att vi även fick in mer kompetens och intresse vad gäller patent, det hittills mest eftersatta området bland partiets hjärtefrågor.

Vi är inte för algoritmkvotering, vi tycker att en valberedning skulle ha bedömt på samma sätt som man bedömer geografisk spridning, utbildning, erfarenhet, intresseområden etc. Då hade vi kunnat få en mångfaldig lista med hög kompetens på flera olika områden.

Ellen Söderberg
Isabella Lemoine
Karin Elofsson
Klara Ellström
Klara Tovhult
Marit Deldén
Sandra Grosse
Victoria Westberg

Isabella LeMoine
Kommunledare Linköping

Jag har själv funderat kring detta fram och tillbaka den närmaste veckan då jag diskuterat frågan med mina styrelsekollegor. Jag har fått ganska mycket skit för att jag jobbar mot styrelsen i denna fråga. Jag har dock kommit på att jag faktiskt har all anledning. Jag sa klart och tydligt från början att processen borde beslutas om i en medlemsomröstning. Jag försökte även bordlägga så vi inte skulle hasta så fort som en sista utväg.

I efterhand har jag insett att jag faktiskt har varit minst lika konstruktiv som mina styrelsekollegor i denna fråga. Mitt konkreta förslag ser ut som följer:

1. Avbryt primärvalet.

2. Låt styrelsen ta fram 3 – 4 olika fullständiga processer för hur riksdagslistorna ska tas fram. Detta kan vi göra på styrelsemötet i december (eller på ett extrainkallat styrelsemöte om vi så vill.)

3: Medlemsomröstning. Vi röstar i en medlemsomröstning om processen. Detta bör ske tidigast i December.

4. Omstart: Detta sker i januari efter den process medlemmarna har valt.

Jag kan ta på mig att bereda detta ärende och vara färdig med det inom en vecka om folk tycker det är bråttom. Personligen skulle jag dock föredra att vi tog ett steg tillbaka och hade medlemsomröstningen i mitten av eller i slutet av december.

Vi borde ha gjort så här i augusti redan och det var det jag ville då och det jag velat sen. Om styrelsen anser mitt agerande vara illojalt i denna fråga har vi interndemokratiska problem liknande de vi ser i de partier vi så hett älskar att kritisera: gammelpartierna.

Vi har all tid i världen att ta ett steg tillbaka och förankra beslutet. Låt oss göra det.

Detta är en bloggpost om en osynlig person i Piratpartiet. Den handlar om någon som sliter som ett djur men som nästan aldrig får ett tack. Det handlar om någon som vänder ut och in på sig själv för att vi inte ska tappa medlemmar, som är med nästan bakom varenda konflikt och försöker räta ut.

Och om en überdiplomat som lyckas hålla ihop ett spretigt parti.

Det var först idag jag insåg hur värdefull personen var. Hur oerhört viktig personen är för att partiet ska flyta. Hur personen vid alla affärer och konflikter varit spindeln som rett ut allt. Och det var då jag insåg att han skulle vara helt ovärderlig i riksdagen och kanske utvecklas till vår i särklass skickligaste förhandlare.

Han framhäver inte sig själv, han räddar skinnet på alla andra som klantar sig gång på gång. Och får skit för det som tack.

Jag tror de flesta vet vem han är. Och jag tror de flesta har en helt annan bild av honom än den han faktiskt är. Jag tror inte folk har den minsta aning om vilket jobb han lägger ner.

Med detta sagt: Just nu klär personen skott för ett crappy beslut fattat av partiledningen om att förlänga valet. Personen klär skott för det tillsammans med inte minst Björn Odlund. För båda ingår i partiledningen.

Vad de försökte göra igår var att tala om att det är lika stor brist på kandidater i Öst, samt i Norra Norr och Norra mitt. I stället gick ett uselt förankrat mejl ut och nu sitter större delen av partiledningen med skägget i brevlådan och undrade varför de inte fick vara med och fatta beslutet. Ett beslut ett flertal verkar missnöjda med.

Och vad gör personen? Går personen ut och kritiserar den som fattade beslutet? Nope. Går personen ut och säger att personen inte själv står bakom det fattade beslutet? Nope.

I stället sitter personen och försöker vända ut och in på sig själv för att komma på en lösning för att återigen rädda organisationen. Den tysta, som jobbar häcken av sig. Vars arbete ingen ser.

Jag kommer att rösta på valberedningen Syds förslag i primärvalet (om inget fruktansvärt oförutsett inträffar. Men jag uppmanar er som har röster över: Vi behöver Jan Lindgren i riksdagen. Vi behöver någon som står pall när alla bråkar och som själv lyckas hålla sig lugn, som kan ena gruppen när den inte håller.

Han är kanske inte mannen med de tuffaste sakkunskaperna, eller den som syns mest. Inte heller är han den med ideologisk utveckling på agendan. Men han är en fullständigt ovärderlig diplomat.

I Syddistriktet som troligen är Piratpartiets mest samordnade på distriktsnivå har vi en liknande profil – Anders Hedberg. Men till skillnad från Janne får han i alla fall uppskattning. Jag läste senast igår i Sydchaten att om det inte vore för Hedberg så hade Syd rasat för längesen. Och det är fullständigt sant. Han gör ett ovärderligt arbete.

Vad jag insåg idag är att om Janne inte fanns skulle partiet rasat för längesen. Han bullrar, och mullrar och ses ofta i pirattröja. Utåt sett kan han nog till och med uppfattas som lite burdus. Men det är i skymundan när ingen ser han jobbar. Om han lär sig stå på sig kan han han lätt bli en i Piratpartiets förhandlingsdelegation i riksdagsgruppen.

Därför: Skicka
Jan Lindgren till riksdagen.

#klaratovhult #36åring #jönköping
#intensiv #kreativ #idespruta
#klänningsbärande #tidsoptimisktisk #föreningsmänniska
#delfinkatt #kontaktytsintensifierar #framtidsklustret
#nytänkande #personligt #kvinnoperspektiv
#dampig #autistisk #sjukpensionär
#rödhårig #hashtagspoet #verbaliserar

Jag läste i somras följande artikel och den får mig fortfarande att tänka. Får mig att fundera över hur det är att vara politiker. En vän sa till mig i början på året att jag skulle akta mig för att låta partiet bli mitt liv. För då skulle jag riskera att bli en Federley.

Det är lite det artikeln om Birgitta Ohlson handlar om. Och känslomässigt är det förstås rätt.

Men jag ser en betydligt större och farligare tendens än att folk inte är fritänkare, det är att makten isolerar sig och umgås bara med varandra. Det handlar om att inte förankra sina beslut längre ner i organisationerna.

När folk talar om gammelpartier så pratar de om partipiskor som om det i sig skulle skapa problemen. Det är oerhört ensidigt. Problemen skapas långt tidigare när politikerna försvinner från folket och sina medlemmar. Då blir de toppstyrda, och isolerade och lättpåverkade.

Inte sjutton var partiernas väljare eller ens deras medlemmar för FRA-lagen eller ens IPRED. Varför gör man då analysen att det är partipiskorna som är felet? Det handlar ju om en brist på föranking längre ner i leden. Glappet mellan de som fattar besluten och de som utsätts för besluten.

Vad Birgitta skulle ha gjort är att ha tagit kontakt med de som röstat in henne och med sitt partis gräsrötter. Hon skulle satt sig ner och lyssnat på deras argument, vägrat den isolering hennes parti ville utsätta henne för och i stället tagit inputs från de hon är satt att representera. Då hade hon också haft deras stöd att våga stå upp och rösta nej. Isoleringen på toppen bryts genom kontakt med lagren på botten. Tyvärr tappar många toppar den.

För mig hör internpolitik och politik ihop. Jag vill jobba internpolitiskt på samma sätt som jag skulle jobba som politiker. Jag försöker att som styrelseledamot i Piratpartiet handla så som jag skulle vilja handla som politiker för Piratpartiet. För jag tror att om jag inte gör det här, så skulle jag inte heller bli en bra politiker. Och jag vill ju bli politiker. Jag vill bli politiker för att jag tror att man kan förändra saker. Men jag vill inte bli en isolerad politiker, jag vill vara en del av en helhet, inte av en topp skild från aktiva, medlemmar och väljare.

Det är därför ni sett mig kritisera beslutsprocesser i Piratpartiet under sommaren. Jag vill inte att vi ska bli ett gammelparti, ett parti som slutar prata med aktivister och medlemmar, ett parti som tappar kontakten med väljare. Jag vill att vi ska vara ett parti som lyssnar. Annars kommer precis samma saker hända Piratpartiets ledamöter i riksdagen och EU-parlamentet som hänt andra partier – att de isoleras, att de slutar föra dialog, att de slutar lyssna.

Med det inte sagt att jag inte kommer behöva göra avvägningar. Ingen får någonsin helt som den vill. Men den dag jag tappar fotfästet och hellre minglar med eliten, då har något gått fel.

Min bas i Piratpartiet ligger i södra distriktet, inte minst i Sydchaten. Jag försöker ta inputs och vara lyssnande. Jag deltar även aktivt i framtidsklustret och försöker bidra till vår framtida ideologi och politik. Vill helt klart se mig själv som en visionär. Men en med fötterna i myllan.

För den dagen jag saknar förankring ska ni välja bort mig. Det är så det ska fungera. Det är så demokrati ska fungera.

Jag är uppvuxen bland politiker i socialdemokraterna. Kvinnor som min mamma och hennes väninnor i fredsrörelsen har inspirerat mig redan från barnsben. Jag gick i fredsdemonstrationer redan när jag var 6 år och var ett kort tag även politisk barnkändis, då jag vann en uppsatstävling om fred och fick läsa upp den för bland annat Olof Palme på ett allkristet fredsmöte i Jönköping.

Den kloka lugna tjejen på bilden återkom när jag hittade ett politiskt hem i Piratpartiet. När jag återser mina fredsfrågor, mitt engagemang för tredje världen, och Amelia som påmminer så mycket om min mammas vänninor.