Är inte hela begreppet ‘konspirationsteoretiker’ en term man använder sig av för att förlöjliga en grupp, snarare än att bemöta den med information?

Det finns inga dumma frågor.

”Even if you are a minority of one, the truth is still the truth.” M. Gandhi.

Vad som präglar den allmäna opponionen är oftast dessa citat

”Most people are other people. Their thoughts are someone else’s opinions, their lives a mimicry, their passions a quotation.”
– Oscar Wilde

samt

In religion and politics people’s beliefs and convictions are in almost every case gotten at second-hand, and without examination, from authorities who have not themselves examined the questions at issue but have taken them at second-hand from other non-examiners, whose opinions about them were not worth a brass farthing.

- Autobiography of Mark Twain

Så kontentan är att man skall aldrig lita på de som den storra massan anser och tycker är rätt, man skall alltid våga ifrågasätta och undersöka själv, kritiskt, och inte köpa den allmäna sanningen.

Saker som ACTA, Bilderberg Group och andra icke-demokratiska mellanstatliga organ förstärker problematiken. En del agerande faller helt enkelt så nära begreppet ‘konspiration’ att det inte finns någon praktisk skillnad; de inblandade parternas bild av sig själva är inte nödvändigtvis relevant för en objektiv bedömning.

Jag tror i slutändan enda sättet att undvika allt starkare motsättningar och en kraftig expansion av konspirationsteoretiska grupper är en fullständig öppenhet inom politiken. Då pratar jag inte ‘offentlighetsprincipen’, utan på nivån kameror på varenda politiker och tjänsteman i alla situationer där någonting relaterat till politik och policy dryftas (det vill säga, även in i sådant som middagar med bekanta och/eller lobbyister i den mån politiskt material dryftas). Om det anses vara ett intrång i integriteten (blabla, inget att dölja, blabla hot mot rikets säkerhet bla) så kan vi ju tillsätta en domare som klipper bort eventuella irrelevanta delar.