klara

Jag som var tonåring på 80-talet minns en tid utan internet. En tid då vi fick lära oss att hårddisken, det vara själva datorn. Och sen var det skärmen då. Och man kan väl i efterhand skratta åt eländet med lärare som tvingas lära ut något de egentligen inte kan särskilt mycket om. Men datorer var nya och alla hade dem inte. Vi skaffade familjens första 1986. En Amstrad som startades med en gigantisk diskett.

Jag minns när mobiltelefonerna kom på 90-talet och hade vid 97 en stor tegelsten, som förmodligen vägde lika mycket som min laptop väger idag (en Samsung NC10). Jag minns spel som följde med min första egna dator. Thinking Things till min 486a Compac Pressario, ett Tetris som vände tillbaka nedåt när man nådde HighScore och timtals av spelande för att uppnå just den effekten. Och jag minns att jag 1998 tyckte att det där med bredband var ganska onödigt och att man inte behövde snabbare hastighet än ett modem. Först 2001 skaffade jag bredband på grund av min dåvarande pojkvän ville kunna chata med mig. ICQ körde vi då och ICQ kör jag faktiskt även än idag.

Min väg till internet har varit brokig. Jag har inte vuxit upp med den nya tekniken. Jag har i stället varit med när den utvecklats.

I kampen om kunskapen drev Ulf Bjereld och Marie Demker för ett år sedan tesen om att internet används olika av människor över och under 35. Människor över 35 (idag då 36) använde internet för envägskommunikation under det att människor under 35 använde internet för tvåvägskommunikation.

Nu råkar jag vara 36 år i år och därmed ha den magiska ålder som ligger mitt i brytningen. Och ironiskt nog märker jag det på flera sätt.

Jag märker det när jag i mångt och mycket kan hålla med Andreas Ekström i vad han säger om Piratpartiet samtidigt som jag kan hålla med unga arga Pirater. Jag märker att jag kan förstå artisternas skräck för att bli av med sin försörjning, samtidigt som jag kan förstå vikten av en kulturell allemansrätt. Jag märker att jag väldigt ofta tycker att den generation som växer upp idag tar saker för givna som jag aldrig skulle ta för givna, och jag ska ärligt erkänna att jag ofta blir provocerad.

När jag var i Almedalen i somras höll jag i mångt och mycket med Agneta Lindblom-Hultén, som ju faktiskt var där för att tala för behovet av den ideella upphovsrätten.

Jag kan förstå båda sidornas argument. Jag kan förstå varför de som skulle varit mina kollegor (journalister) idag är rädda för oss i Piratpartiet. Jag kan dock samtidigt förstå varför många unga idag ser det som förlegat och i stället vurmar för deltagarkultur.

Samma sak gälller frågan om censur och internet, vs självcensur. På många sätt ligger vi som parti i framkanten, men det ger oss också ett otroligt ansvar. Ett ansvar att förvalta det försprång vi har, ett ansvar att förmedla det nya till de som är kvar i det gamla. Och att inte envist hävda att det gamla bara är fel.

För ett år sedan skrev jag en bloggpost med argumentet ”Det är skillnad på att knulla och att bli våldtagen”. Ja, visst är det sant, men övertygar det verkligen någon som är förespråkare mot FRA? Skrämmer det inte snarare iväg dem? Och hur ser den äldre generationen på oss om vi har diskussioner om barnporr på LIVE? Hur rätt skribenterna än har, gagnar det våra syften, annat än att öka avståndet mellan de som förstår och de som inte gör det?

Rikard Fröberg hade för några månader sedan ett blogginlägg om något han kallade för dialogpirater, jag är inne lite på en liknande linje.

Jag tror vi ska vara konfrontativa, eller snarare låta de som är det vara det. Vad det i stället handlar om är att visa bredd. Jag vet att jag själv personligen står för en sådan bredd och det är ett av de största skälen till att jag vill vara riksdagskandidat.

Detta är bara ett av mina försök att nosa på detta ämnet. Jag vet att jag kommer att få återkomma till frågor om retorik och konfrontation även i framtiden.

Jag själv lever ideologiskt i det spann där Piratpartiet möter Miljöpartiet och där det faktiskt till och med finns plats för ett stänk av Feministiskt Initiativ. Jag är i allra högsta grad mer ideologisk än sakpolitisk.

Grunden för mitt engagemang ligger i att jag tror att det behövs ett parti som faktiskt verkar i det nya samhället på dess egna villkor. Som talar för den generation som idag inte har någon röst. Som överbrygger klyftan mellan makten och dagens ungdom, om man vill uttrycka det extremt klyschigt.

Om jag tror på ett levande samhälle med aktivt deltagande, om jag tror på internet som ett fredsprojekt som en väg till förståelse mellan människor världen över. Om jag tror att en kulturell allemansrätt är vägen fram, hur presenterar jag det då? Vilken grupp är den jag talar till?

Förra året talade jag för de invigda. Mötet med både Jerry Silfwer och Rikard Fröberg har fått mig på väldigt annorlunda tankar. Jag ser i Piratpartiet numera det engagemang jag hade som tioåring när jag vann en uppsatstävling om fred och fick träffa Olof Palme. Jag ser hur de frågor jag alltid slåtts för har fått ett nytt hem, i en ny skepnad. Och jag tror att att jag behövs.

Och med det sagt blev detta inlägg även som en kandidatförklaring från min sida. Det var inte tänkt från början, texten bara ändrade form efterhand.

Jag är absolut inte den mest sakpolitiskt pålästa. Jag skulle kunna bli det om jag såg det som min uppgift. Men det jag ser som min primära uppgift är att bidra med det jag kan bäst – att tala med båda sidorna, att vara advokat, att föra dialog.

Denna dubbelhet gör förstås även att jag blivit en skarp internkritiker. Jag ser förlorade generationer över 35 som jag inte bara tror man kan lämna därhän och vill själv överbrygga klyftor i det som jag ser som början till ett nytt klassamhälle – de som kan tekniken och de som inte kan den. och ett behov av demokratisering även internt.

Med detta sagt önskar jag att originalet till dialogidén kandiderade själv. För jag vet ingen som är bättre än Rikard på att sätta ord på splittringen och att komma på konstruktiva vägar. Jag vet ärligt talat ingen i partiet som kan ersätta honom när det gäller att formulera fredsstrategier. För den som inte läst hans blogg gå dit och gör det. Visare människa får man leta efter.