klara

Jag har en känsla av att mycket av den brandkårspolitik som bedrivs kring internet har just med internet som väsen att göra. Internet som väsen är oändligt, det tar aldrig slut, det kommer hela tiden mer. När man plötsligt kan ha kontakt med hela världen samtidigt blir det lätt att bli matt. Det finns alltid nya lagar att stoppa, nya krig i världen som man måste ta ställning till, nya bloggosfärsfrågor som man måste bäva om, nya twitterraider som man måste delta i, nya svar på facebook att skriva, nya att chata med.

Internet sover aldrig och vill man hänga med kommer tempot att bli omänskligt högt. Det är bara att konstatera att internet är information overload per defalt.

Detta ställer helt nya krav på människorna i samhället. Vi blir hela tiden tvungna att välja och att välja bort. Det kan jämföras med utbudet av schampoosorter när jag var tonåring och utbudet av schampoosorter idag. Många av oss som var med när det fanns färre sorter blir idag överväldigade i butiken av alla val vi måste göra. Den typen av val ökar i och med internet. Själva förmågan att välja bort och sålla blir avgörande för hur man lever sina liv.

Detta ställer även helt nya krav på exempelvis psykiatrin. För det är nya typer av problem som människor får i det här samhället är inte alls samma som de man sett tidigare. De diagnoser där information overload är ett problem tycks faktiskt öka. Ta bara mina egna diagnoser Asperger och ADHD. Båda de diagnoserna är på sätt och vis bland annat uttryck för en svaghet inför information overload. Och jag kan inte låta bli att tro att det faktiskt kan spela in. Nya samhällsproblem ger förstås även nya psykiatriska problem. Att det däremot inte finns några studier i ämnet ännu vad jag vet är en annan sak. Jag tänker här mest högt.

Men det får mig att närma mig en fråga om internetaktivism:

I alla rus som finns inför det nya samhället och dess fantastiska möjligheter saknas enligt mig ofta en balans. Vi blir lätt argument för skiftet i sig. Vi talar om alla möjligheter som internet för med sig som entusiastiska tonåringar. Vi glömmer lätt vilka nya frågor ett sådant samhälle kommer att resa och hur vi ska ta oss an dem. Frågan om övervakning är bara en pytteliten del här. Det finns så oändligt mycket mer som vi måste ta ansvar för om vi vill ha ett politiskt förtroende.

Vi måste kunna svara på frågor som hur vi ska stoppa barnporr, på frågor som hur artisterna ska få betalt, på frågor om hur vi ska ställa oss till reklam på internet riktade till barn, på hur läkarutbildningarna kommer behöva förändras när alla kan läsa om sina diagnoser på internet.

Nej, det kanske inte är frågor vi måste svara på precis idag. Men det är frågor som kommer att ställas i framtiden. Det är frågor vi kommer behöva fundera över. Och tusen andra frågor av liknande slag. Det handlar faktiskt inte ett dugg om att bredda sig eller ej, utan om att ta ansvar för den typ av politik man vill föra.

Internet behöver absolut sina aktivister. Men att föra informationspolitik är inte nödvändigtvis att själv leva internet och jag tror kanske man behöver börja skilja dem åt lite och inte tro att det är samma sak.

Vi i Piratpartiet ska till riksdagen för att stifta lagar. Vi sitter i EU för att stifta lagar. Hur ska vi kunna göra detta när vi hela tiden måste ha koll på alla nya saker som kommer in? Hur ska vi kunna sålla?

Samtidigt som detta inlägg skrivs chatar jag med Rikard Fröberg via XMPP och han föreslog just det konstruktiva, smått geniala med att ha ett kretsloppssystem:

Rikard: ->eu-direktiv -> mep -> aktivister som undersöker och skickar problem till -> aktivister som lägger konstr. motförslag -> mep
Rikard: går att köra flera varv tills det är bra

Det tror jag är en möjlighet att få till en konstruktiv informationspolitik när det gäller brandkårspolitik. Jag får dock ofta en känsla av att det inte är samma människor som sysslar med brandkårspolitik som sysslar med framtidsklustrande.

Och jag är återigen tillbaka där jag började. För under tiden jag skrivit detta inlägg har jag sett att jag redan missat en konferens om hur internet ska kunna användas som EU-demokrati, att jag inte hunnit ta tag i frågan om ACTA, att jag inte är i Stockholm och hör på Lawrence Lessig, att jag inte svarat på min frågetråd, att jag inte är på min vanliga MSN och Skype idag, att jag missat massa bra blogginlägg och att det snart inte ens går att läsa allar partibloggar som finns. Konstant information overload.

Kort sagt: Internet kräver helt nya saker av oss. För att inte konstant känna oss otillräckliga måste vi börja sålla och jag tror även det måste innebära att acceptera att alla inte kan vara överallt samtidigt. Att sluta skuldbelägga varandra för allting vi missar i stället för att uppskatta att vi alla gör olika saker.

För någonstans tror jag att det är vetskapen om vad man missar som skapar overloadet. När man hela tiden vet vad man missar blir man stressad. Och förmågan att kunna släppa den stressen kommer vara direkt avgörande för människors framtida hälsa.