Du får inte slösa bort din begåvning

Jag har börjat fundera över hur mitt liv hade gestaltat sig om jag hade haft den hjälp jag behövde redan när jag var student.

Hur hade mitt liv sett ut?

För det första: Hur såg mitt liv ut?

Lägenheten var ett kaos. När min lampa ramlade ner och gick i kras hoppade jag över den innanför dörren i en månads tid. När jag skulle ta mig fram i lägenheten fick jag leta efter små små rester av golvyta att sätta fötterna på för att inte trampa på allt som låg på golvet. Tvättade gjorde jag ungefär någon gång i månaden. När kläderna blev smutsiga gick jag i stället och köpte nya.

Disken låg förstås i travar i köket ihop med gamla matrester, som inte sällan förvandlades till mögel. I badrummet låg gamla förpackningar till endagslinser i hög på tvättstället.

Räkningarna betalades inte, vilket ledde till att jag hotades av uppsägning två gånger, fick påminnelseavgifter och inkasson på flera tusen totalt med mera. Hade jag inte haft föräldrar som backat upp när pengarna tagit slut och jag glömt betala saker hade det kunnat sluta väldigt illa.

Plugget då?

Jo, jag hade nästan alltid antingen VG eller underkänt på tentorna. Pluggade gjorde jag oftast ungefär en vecka innan tentan och hade jag tur hade jag förmått mig att gå på alla obligatoriska seminarier. Men det var mer än en termin jag inte tog mina poäng och fick leva utan CSN.

Däremot var jag ofta älskad av mina lärare för min analytiska förmåga. Min förmåga att skapa egna teorier och dra egna slutsatser gjorde att jag ofta utmärkte mig. När jag bara hade Godkänt på en kurs sa en lärare till mig som aldrig berömde någon att jag inte fick slösa bort min begåvning. En annan uppmuntrade mig att forska.

Jag gav kort sagt ett oerhört splittrat intryck som student. Kompisar kom hem till mig för att titta på min stökiga lägenhet eftersom jag var så omtalad. Ingen deadline hölls särskilt bra. Det mesta flöt.

Jag var aktiv i nationslivet och spelade teater och pratade ofta i telefon i flera timmar om dagen (detta var innan man använde internet) och hade hutlöst höga telefonräkningar (flatrate fanns inte heller då).

Hur hade livet då sett ut om jag hade fått en hjälp jag behövde och vad för typ av hjälp hade jag behövt?

Jag hade behövt hjälp att komma iväg till föreläsningar, seminarier och eget pluggande.

Jag hade behövt hjälp med att passa tider.

Det här hade skötts ganska lätt med hjälp av den typ av hjälp jag har idag. Ledsagare eller boendestöd som hängde med dit jag skulle och höll ordning på mina tider och såg till att jag var där i tid, samt hjälpte mig att hitta när jag hade problem med det.

Det perfekta komplementet hade varit hemtjänst för att minska stressen av att behöva ta sig iväg.

I hemmet hade jag behövt den hjälp jag har idag med städ tvätt och matlagning. Samt med att betala räkningar och få in blanketter i tid med mera.

Med den hjälpen hade jag förmodligen kunnat lägga min energi där den faktiskt behövdes och gjorde nytta. Ja, jag hade troligtvis varit den forskare mina lärare då gärna ville se mig som. Kanske hade jag till och med faktiskt blivit präst, som det var tänkt från början.

Om människor hade förstått hur jag fungerade och hur mina funktionshinder såg ut… ja, mitt liv hade definitivt varit väldigt annorlunda. Och tja… jag hade inte slösat bort min begåvning.

Nyare forskning visar att de flesta autister som inte är savanter ändå har särbegåvningar utöver det normala, samtidigt som man är funktionshindrad på andra områden. Om man lät oss vara så som vi är i stället för att försöka göra om oss till en mall som passar i omvärldens ögon hade man kunnat ta tillvara på vår kompetens. Det är nämligen förmågan inom vissa områden som gör den nersatt inom andra och vice versa, något vi autister vetat om länge men som forskningen inte börjat rota i förrän nu.

Om femtio eller hundra år hoppas jag att vi kommer att se på autister som vi idag ser på homosexuella. Som en naturlig biologisk variation. Som något som berikar mänskligheten. Som för med sig vissa egenskaper och som får behandlas därefter. En värld där individen får den hjälp den behöver, samtidigt som den kan blomstra och komma till sin rätt.

Pingat på Intressant

Tags: , , , ,

10 Responses to “Du får inte slösa bort din begåvning”

  1. leili Says:

    Jag fattar verkigen allt du berättar här. Jag håller med allt och förstår verkligen. Fy fan va jobbigt det är att det var som det var.

  2. klara Says:

    lei: *kram* jo, det är lite knäppt. även om jag inte är olycklig som människa idag, vilket jag är ganska nöjd med på sätt å vis <3

  3. Leffelini Says:

    oj… det känns som du till stor del beskrev mig där… skrämmande och intressant på samma gång. kram!

  4. anonym fegis Says:

    Oj, det här kände jag igen mig i (inte helt och hållet, men grundproblematiken), samtidigt gjorde det ont att erkänna att jag gjorde det. Jag vill inte, liksom, känner jag, tror jag…

  5. xorbot Says:

    =)

  6. klara Says:

    Marit: Vi får prata om det vid tillfälle

    anonym fegis: jag vet inte vem du är men *kram*

    xorbot 🙂

  7. Rebecka Says:

    Hej Klara. Det var längesedan jag läste din blogg, måste jag erkänna.
    Jag har inte läst bloggar på ett tag överhuvudtaget faktiskt. Men nu
    gick jag in på din i alla fall och läste ditt inlägg här(givetvis). Måste bara
    säga att det där som du berättar om lampan och om städning och allt det
    i skolan låter exakt som hur jag hade/har det.
    Jag bor tillsammans med min kompis, vilket gör att jag har en ganska så
    liten yta att vara på. Mitt golv är täckt av kläder, jag har inte ens en liten
    yta av golv som jag kan gå på. Varje gång jag skall ha någonting så måste
    jag leta under kläder och saker på golvet. Mitt skrivbord är fyllt av disk jag
    inte plockat undan utan bara lagt lager på lager. Vi diskade inte förrän igår
    när precis ALLT var smutsigt…

    Jag har fått en tid hos en psykolog som eventuellt kan göra en utredning,
    men efter första mötet sa hon att hon inte ser att jag har aspergers direkt.
    Visst har jag autistiska drag, men för att veta säkert måste vi göra en utredning
    och vi pratade om fördelar och nackdelar med en sådan diagnos.
    Jag vet inte om jag behöver den egentligen. Visst har jag det jobbigt ibland,
    glömmer saker som räkningar, städar inte, tvättar inte ofta utan gör som du
    gjorde att jag köper nya kläder, äter ingen mat eller äter dålig mat eftersom
    jag inte kan planera inköp och hatar att handla.

    Jag går ju i skolan nu men kommer ofta försent förstås och hatar att behöva
    be om ursäkt och förklara att jag är sjukligt tidsoptimistisk, så för det mesta
    stannar jag hemma en hel dag för att slippa vara försenad. Tror inte att någon
    kan hjälpa mig med det här direkt. Eller jag vet inte.

    I alla fall; intressant inlägg. Uppskattar din blogg Klara!
    Kram
    Rebecka

  8. Marco Baxemyr Says:

    Jag gillar dig bara mer och mer. 🙂

    Visst känner jag igen mig en del också! Jag har dock inte provat på att flytta hemifrån ännu.

    Sista stycket tror jag och hoppas på starkt! Mångfald is the greatest shit.

  9. klara Says:

    @Rebecka: *kram* Att stanna hemma en hel dag blir ju typiskt destruktivt, men jag kan känna igen beteendet när folk inte förstår hur man fungerar å tror man bara är lat typ ;/

    @Marco: Det är ofta när man flyttar hemifrån som det börjar köra ihop sig rejält för då blir det massa nya moment att sköta. Du får hojta till om det går illa å om du skulle behöva några råd. Och ja mångfald är najs 🙂

  10. En annan pirat... Says:

    Jag är på alla sätt likadan gällande allt du skrev i detta blogginlägg. Vilket var lite lustigt att märka. Dock har jag aldrig hört talats om förut att detta skulle kunna vara tecken på autism, utan det enda folk säger till mig är att det måste bero på dystymi (http://en.wikipedia.org/wiki/Dysthymia) – alltså en form av en mild depression som gör att det blir svårare att ta itu med vardagliga saker och hitta motivationen till att t.ex ta sig iväg till föreläsningar varje dag.

    Själv har jag ingen egentlig uppfattning om det där, men jag förbryllar mig själv genom att aldrig städa och konstant anpassa mig efter stöket (hoppa emellan saker på golvet), lämna glassplitter på golvet i månader, alltid vara sen till saker samt att behöva kämpa för att få i mig näring tillräckligt många gånger per dag.

    Det fungerar bättre när jag delar lägenhet med andra – då är det mitt rum som är ogenomträngligt medans jag lyckas uppehålla resten av lägenheten i bra skick, av respekt för andra. Nu har jag haft egen lägenhet ett tag, så alla rutiner är borta.

    Min syster var och besökte mig under hösten, och hon gjorde precis du sakerna du beskrev att du borde fått hjälp med. Hon fixade frukost på morgonen och höll koll på tiden så att jag inte blev sen, och så städade hon, lagade mat och diskade. Det var en konstig känsla att ha en ren lägenhet varje dag och inte bara en dag (för att sedan se det gå snabbt utför igen) som jag är van vid, och det var fantastiskt hur mitt mående förändrades av detta – all vardagsångest försvann och jag fick otrolig energi till mina studier och fick väldigt mycket gjort.

Leave a Reply