Skelett i garderoben

Några dagar i juni för åtta år sedan förändrades mitt liv. Mitt liv kommer alltid att vara före och efter de där dagarna. Det kommer alltid att gå en absolut linje mellan det som var innan och det som kom efter.

Jag tror ganska många har den typen av upplevelser i sina liv. Upplevelser som griper tag om dem starkt och som ändrar deras livsriktning. Det kan vara saker som är positiva, som att träffa en kärlek eller att få ett barn. Och det kan vara negativa saker som att någon går bort, eller traumatiska upplevelser som våldtäkt, tsunamis eller andra traumatiska händelser.

Den utsatthet jag kände vid detta tillfället och vad som hände är än idag nästan omöjligt för mig att beskriva. Be mig att prata om nästan vad som helst och jag kan hålla en mental distans till det, men detta…

(Det kallas posttraumatisk stress och uppstår vid starka, chockerande händelser i livet. Det är vanligt inte minst hos offer vid naturkatastrofer eller vid andra typer av trauman. Krigsoffer lider nästan alltid av den här typen av symptom.

Det som förenar människor som lider av dessa trauman är flashbacks. Man återupplever vad som hänt i drömmar, när man är i situationer som påminner, eller triggas t ex av platsen i sig.)

Jag skulle egentligen ha varit på Hvitfeldtska den där morgonen och kan bara tacka min lyckliga stjärna för att jag försov mig. Annars hade även jag, i egenskap av frilansjournalist varit inspärrad där. I stället kom jag till en omringad skola, fast besluten att dokumentera allt jag såg.

Jag minns trängseln utanför Vasakyrkan vid första eller andra, eller var det tredje stenregnet? Jag minns polisen på sin höga häst, minns skrik och skällande hundar och tillbakahållet krig. Minns hur jag sprang när det eskalerade och polisen gjorde en framryckning på andra sidan skolan. Minns mina vädjanden till de omringande poliserna på kvällen.

Jag minns radioinslaget där Håkan Hjaldung varnade befolkningen för att gå ut, den tyska kocken som jag intervjuade på Shillerska, ribbstolarna i gymnastiksalen och hur jag sade till min vän att jag önskar att jag hade fått bo där med alla aktivisterna. (Tre timmar senare när vi gått därifrån invaderade Nationella Insatsstyrkan stället i jakt på en fiktiv tysk terrorist.) Och jag minns Dennis Lyxéns uppviglande konsert på Fritt Forum då han sa “Visst är det kul att de bränner stolar på avenyn?!”

Och ja, att tycka att kravallerna var kul blev väl som ett slags mentalt försvar när chocken aldrig behandlades. Som en desperat åtgärd när man upplever att ingen hör ens rop. När den demokrati man trott styrt landet plötsligt försvunnit till förmån för undantagstillstånd.

Den sommaren sov jag som högst tre timmar på ett dygn. Det enda jag läste var vänsterlitteratur, domslut med mera. Någonstans gled jag över från att studera den autonoma vänstern till att bli en del av den…

I flera år valsade jag runt inom utomparlamentarisk vänsters olika grenar. Ett villebråd utan riktning, ett vilset får som tappat sin flock, proppad med diverse antidepressiva medel men helt avstängd känslomässigt. Jag stal, jag blev anhållen, teg mig genom mina förhör, mopsade mot polisen. Det var jag mot världen. Min empati, det som alltid drivit mitt politiska engagemang, var förlorad. Det jag drevs av var hat. Hat mot det samhälle som bedragit mig, hat mot den värld som förrått mig. Hat mot alla med makt. Hat mot rättsväsendet som begick justitiemord och kom undan med det.

Kanske är det därför jag har så svårt för när jag ser aktivister i Piratpartiet idag tala om hatet som drivkraft. Jag har sett vart det kan leda…

För tre år sedan fick jag en av nycklarna som gjorde att jag kunde förstå vad som hänt. Jag hörde ett program på radion om tsunamioffren, om PTSD, om hur de som varit med om katastrofen behövt hjälp för att slippa konstant ångest från traumat.

Det var då jag insåg att jag stått helt ensam den där sommaren. Att jag kom hem från min tsunami och folk sa att ingen flodvåg någonsin hade ägt rum. Att jag i stället för att få prata om mina upplevelser bemöttes av misstro. Att jag i stället för att få dela all den ångest jag månad efter månad samlade på hög lämnades ensam att hantera allting själv.

Det var nog just därför jag hamnade inom den utomparlamentariska vänstern. Inga andra kunde så kanalisera den vrede, det hat, den sorg och den rädsla jag kände efter Göteborg 2001. Ingen annan var beredd att lyssna. Ingen annan kunde på något rimligt sätt förklara vad jag varit med om. Inga andra hade ord.

Först efter tre månader fick jag hjälp av psykiatrin. Men då var det redan för sent, då hade jag redan hunnit fästa mig vid människor i rörelsen och låtit mig själv hjärntvättas av propagandan.

Ja, jag ser det som hjärntvätt idag, Anarkism handlar om att dra teorier om samhällelig ojämlikhet för långt och att förlora perspektiven på vägen.

Jag har en dom för stöld på mig från denna tid. Närmare bestämt från en raid i Solnagallerian. Jag ansåg mig själv på den tiden ha rätten att ta det jag ville ha från de rika och ge till mig själv som jag då såg som fattig. Det är ett trasigt tänkande från en trasig människa som mådde mycket mycket dåligt och var väldigt fel ute.

En vän har använt orden “demokratisk bortskämdhet” och det känns som ett ganska talande begrepp. Egentligen ville jag bestämma mer över världen än andra, men det såg jag inte då. Jag såg bara min egen politiska analys och den överskuggade allting annat. Men det är så lätt att falla för svartvita enkla teorier, att acceptera en världsbild där ont och gott är binärt. Och att missa helhetsperspektivet för att man själv anser sig ha rätt att stå över andra.

För när allt kommer omkring är det inte så enkelt som att staten är en kapitalistisk konspiration. När allt kommer omkring är det inte ens så enkelt som att kapitalismen är alltigenom ond. För när allt kommer omkring är inte världen svartvit.

Update: Olofb länkade den kanske mest träffande texten jag läst om Göteborg 2001 och dess givna koppling till våra frågor här.

Tags: , , , , , , , , ,

10 Responses to “Skelett i garderoben”

  1. Isak Gerson Says:

    “När allt kommer omkring är det inte ens så enkelt som att kapitalismen är alltigenom ond.”

    De andra ekonomiska systemen däremot, de är alltigenom onda.
    Jag är seriös.

  2. maloki Says:

    Vågat skrivet Klara 🙂 stark du är 🙂

  3. obeveklig Says:

    Jag håller med om att världen i allt väsentlighet är nyanserad. Men någon stans måste man dra en gräns, om inte för sig själv. Annars får man acceptera vad som helst med förevändnigen att det är en nyans.

    Vart gränsen går i fråga om t.ex. FRA, IPRED och upphovsrättsfrågor etc. är något som Piratpartiet tydligt deklarerat.

    Kapitalismen är ett område som partiet – med rätta – inte berör, men finns det inte anledning att fundera på om den gräns vi lärt oss acceptera som självklar är så fundamentalt orättvis att det egentligen saknar gränser?

  4. Grå Says:

    Det är sant att man ibland hör pirat-aktivister tala om hat. Men betydligt mer hör man dem tala om hur de älskar frihet, information, demokrati, kultur och vill att fler ska får möjlighet att ta del av detta (om de vill).

  5. Jens-Jasper Gyllengahm Says:

    Starkt skrivet!

    Jag skulle bara vilja tillägga mitt perspektiv på kapitalism. Vilket är att den är varken god eller ond utan amoralisk, och att resultatet av de olika aktörernas handlingar tycks ha ett direkt samband med storleken på företagen, eller kanske snarare systemet med aktiebolag. Dvs när det inte finns en lokal koppling, ingen ägare som identifierar sig med företaget och dess rykte övergår de allt mer till att strunta i vad de ställer till med så länge de kan komma undan med det.

  6. Kristofer Pettersson Says:

    Personliga och läsvärda reflektioner! Det är bra att du försöker göra upp med PPs foliehattar.

  7. Jesper Says:

    Bra text! Håller med om att man skall vara försiktig med hat som drivkraft. Det gäller förresten starka känslor över huvud taget, de har en tendens att störa ut ens kritiska tänkande, och utan kritiskt tänkande är det går åt pipan.

    Samtidigt är ju starka känslor nödvändiga för att man skall orka med allt jobb som krävs för att driva en förändring, typ “om inte min farfar hade HATAT statarsystemet så hade du plockat potatis åt greve von Rööv nu istället för att spela i ditt skitband” (twiggy pop?). Svårt att säga något om vad som är en bra balans. För mycket känslor -> totalitaritet, för lite känslor -> ingen förändring.

  8. OlofB Says:

    Klara; med mig kan du tala om GBG-händelserna. Även jag var en utifrån-observatör. Men jag möttes också av skepsis när jag talade om saker som övervåld, medias roll i beskrivningar, och över huvud taget ifrågasatte polisens agerande. Det var kuslig stämning på något sätt; väldigt svart- eller vitt. Världen är mera nyanserad än så. Tror Anders Mildner skrev en bra text om detta för ett tag sedan, ska se om jag kan rota fram den. Ja, här är den:

    http://anders.mmmalmo.se/2009/05/14/1968-kanske-snarare-2001/

    kram,

  9. Daniel Svensson Says:

    Snyggt att rensa ut ett gammalt dammigt skelett. *kram*

  10. Polisen och alla vi andra « Full Mental Straightjacket Says:

    […] hyser fortfarande agg mot polisen som organisation och det finns tom exempel på personer som blev kriminella som ett resultat av att deras förtroende för rättsväsendet är helt raserat. I flera år […]

Leave a Reply