klara

Jag kommer ofta på mig själv med att internt i Piratpartiet fungera lite som en förälder. Och eftersom jag inte har några egna barn är det inte så konstigt att jag adopterat ett gäng kids att ta hand om.

Ganske ofta kan jag känna att jag vill skydda folk från att göra mina egna misstag, att jag vill rädda partiet från att vara för kontroversiellt, att jag vill ta ansvar för saker jag kanske egentligen inte har ansvar för.

Det mesta arbete jag lagt ner i partiet är saker som aldrig har synts utåt och som många inte har en aning om. Plåstrat om folk som mått dåligt, hjälpt någon med en text, curlat och hanterat konflikter, och löst interna kriser.

Det finns en tro hos många i partiet att allting går bara man vill tillräckligt mycket, att alla kan bli precis vad de vill och att världen ligger framför oss alla att bara sluka.

Det är en tro jag tror kan skada. Inte partiet i sin helhet men individer i det. Egon som blåses upp, andra som trycks ner, interna relationer som brister. Allt sådant som finns i en organisation.

Kunde jag så skulle jag vilja skydda allt och alla från allt ont som väntar dem i världen. Men det går ju inte. Människor måste ju få lära sig att göra sina egna misstag. Människor måste ju få växa själva, människor måste ju få vara unga och vilda och naiva. De måste få tro att allt går och märka att det inte var så enkelt.

Men det knyter sig i mig när jag ser hur kulturen med ”be all you can be” och ”alla kan bli delfinskötare” får starkare och starkare fäste i en yngre generation. Och det knyter sig i mig när jag vet att de flesta i livet aldrig skulle kunna palla det utanförskap jag själv lever under. Och trots att mitt eget beteende kan vara impulsivt som en femårings är min livserfarenhet och acceptans inför livet större än min dubbla ålder.

Jag bloggade för ett år sedan om en film som heter Status Anxiety. Den handlar om hur meritokratin i ett samhälle skapar ett klimat som inte bara ser upp till dem som lyckas, utan framför allt ser ner på den som misslyckas. Den handlar om hur alla måste jämföra sig med varandra och att det viktigaste alltid är att vara lite bättre än någon annan.

I en organisation som Piratpartiet där de fasta mandaten är få blir målet att behålla sin egen informella position livsviktig. Därför positionerar vi oss mot varandra som kritiker av varandra. Därför har alla konflikter eskalerat under primärvalet utav helvete. Därför har gruppmentaliteter förstärkts. Därför har blogglänkandet tystnat.

Igår sa Isak Gerson att Piratpartiet är som de hemmaboende knarklangarna i Freakonomics. i. Jag blev tvungen att ladda ner och läsa hela kapitlet. Läs själva om varför knarklangarna stannar trots att ytterst få någonsin tjänar några bra pengar på det hela:

Well, for the same reason that a pretty Wisconsin farm girl moves to Hollywood. For the same reason that a high-school quarterback wakes up at 5 a.m. to lift weights. They all want to succeed in an extremely competitive field in which, if you reach the top, you are paid a fortune (to say nothing of the attendant glory and power).

200 kandidater 15 platser…

So why did he start the war? As a matter of fact, he didn’t. It was his foot soldiers who started it. It turns out that a crack boss didn’t have as much control over his subordinates as he would have liked. That’s because they had different incentives.

Vår instabila organisation ger Rick mycket makt men gör honom samtidigt helt maktlös när inga konflikthanterande instanser existerar.

One of the few ways that a foot soldier could distinguish himself—and advance in the tournament—was by proving his mettle for violence. A killer was respected, feared, talked about. A foot soldier’s incentive was to make a name for himself,

Starta en konflikt, skapa dig ett namn, tryck ner någon annan…

J. T.’s incentive was, in effect, to keep the foot soldiers from doing so. ”We try to tell these shorties that they belong to a serious organization,” he once told Venkatesh. ”It ain’t all about lolling. They see these movies and shit, they think it’s all about runningaround tearing shit up. But it’s not. You’ve got to learn to be part of an organization; you can’t be fighting all the time. It’s bad for business.”

Vissa – inklusive jag själv – har tolkat Ricks och styrelsens försök att hålla samman organisationen som maktspel. Visst kan det användas så. Men om vi ser det ur Ricks perspeketiv det helt enkelt är så att det bad for business? Det är dåligt för partiet. Vi mår inte bra. Vi måste tagga ner och det gäller oss alla.

Det handlar inte om att man inte får kritisera. Det handlar om att ingen längre kan ta in någon kritik för vi alla är så granatskadade att vi fullkomligt förlamats.

Jag skulle kanske inte direkt uttryckt mig som Rick gjorde i sitt funktionärsbrev igår. Men jag delar hans analys av att saker har gått för långt. Jag vet att jag har varit en del av problemet.

Jag vill att vi alla ska sätta oss ner och ta oss en funderare över vad som egentligen betyder något och som är våra mål? Vad vill vi egentligen uppnå, och uppnår vi de målen genom att fortsätta slåss?

Jag tror inte det.

PS: Om något i den här inlägget uppfattas som kritik av någon enskild så fråga mig. Det är på intet sätt min avsikt någonstans och jag hoppas innerligt att jag inte kastar fler granater med detta inlägg. Jag vill bara försöka lysa lite ljus över situationen så som jag ser den. DS.