klara

När alla andra skrev sina kandidaturposter för flera månader sedan skrev jag halvdana poster där jag fortfarande inte hade lyckats tydliggöra min kandidatur. I grevens tid dyker nu min kandidaturpost upp. Håll till godo!

Jag är född med politiken i blodet. Den är en del av vem jag är, något jag alltid andats och levt och som alltid kommer finnas med mig. Med mammas fredsengagemang drogs jag med på demonstrationer innan jag knappt kunde gå och med pappas intresse för kärnkraftfrågan gick jag på Centerpartiets demonstrationer och när vi hade gungtävling på lekis skrek vi vilken linje vi röstade på. Jag var förstås linje 3.

Det skulle dröja några år innan jag kunde formulera egna politiska visioner men efter föräldrarnas flytt till socialdemokraterna efter besvikelsen med Fälldins svek i kärnkraftfrågan var det ändå fortfarande fredsfrågor som lockade mig.

Jag var 10 år när jag vann en uppsatstävling om fred. Mediauppbådet hemma på tomten var stort och jag utvecklade både där och i telefon med journalister analyser om kapprustning, terrorbalans, stormakter och gamla gubbar med makt.

Vid 14 års ålder skrev jag min första politiska musikal om situationen i Pinochets Chile. Jag var ganska väl insatt i frågor kring Latinamerika under tiden mina jämnåriga fokuserade på Östeuropa. Många vuxna behandlade mig redan vid den här tiden som en vuxen och likheterna mellan mig och Calandrella, Isak Gerson är nog ganska många även om vi inte alls hade samma politiska intresseområden. Båda är i mina ögon extremt begåvade väldigt unga människor vars ålder man lätt glömmer av.

Uppvuxen som jag var i Svenska Missionsförbundet och IOGT-NTO lärde jag mig tidigt folkrörelsetraditioner. Jag blev vid 12 års ålder skolans representant i skolmåltidsrådet och min styrelsekarriär började som 14 åring i Kristna skolgruppen, för att sedan hamna i interimstyrelsen för Kristna elevrörelsen.

Som nittonåring valdes jag in i Kristna Socialdemokraters Ungdomsråd (KSU) (ungdomsutskottet) under tiden Helle Klein var ordförande. Jag satt även ombud på Broderskapskongressen samma år.

Jag tröttnade dock på partipolitiken när jag började läsa teologi och gled liksom obemärkt ur.

Piratrörelsen
Genom att ha hamnat i utomparlamentariska vänstern hade jag redan tidigt koll på piratfrågor. Jag fanns med runt det kluster som bildade Piratbyrån och även om jag själv inte var aktiv där så hade jag koll på tänket. Alltså var jag redan nyårsdagen 2006 intresserad av Piratpartiet. Jag minns när hemsidan kom upp där vid årskiftet 2005/2006 och jag lurkade från dag 1 på forumet. Jag tog dock själva steget över under raiden mot TPB våren 2006.

Men det var först i FRA-frågan som jag faktiskt började aktivera mig. Jag gjorde mig ganska snabbt ett halvkänt namn i bloggosfären och plockades ganska snabbt in i den informella ledningsgruppen.

Sedan blev mitt engagemang i partiet ganska internt. Jag uttryckte ganska snabbt åsikter om image, organisation och om hur våra pressmeddelanden såg ut. Jag drog igång partiets mediagrupp med ett antal entusiaster och arrangerade mediaträning för EU-kandidaterna. Jag utvecklade vår retorik, skrev pressmeddelanden och byggde upp ett stort internt nätverk. Jag valdes in i styrelsen och sitter där än idag. Min mest banbrytande bloggpost måste ha varit den här om hur vi kan svara om områden vi egentligen inte tänker att vi har på partiprogrammet. Den håller än. Läs!

När Nätstrumporna kickades igång var jag den som tog initiativet och jag var även en av hjärnorna bakom Piratkvinnor. (Den senare kom tyvärr aldrig igång ordentligt, men idén är på intet sätt död.)

Att säga att en stor del av min energi gått åt till att utveckla partiet är ett understatement. Vid sidan av Mattias Bjärnemalm och Simon Rosenqvist är jag nog den starkast profilerade internpolitikern vi har. Så helt ärligt, jag förstår om man funderar över vad i all världen jag ska göra i riksdagen. Är jag ens intresserad av politik? Varför kandiderar jag?

Mitt internpolitiska engagemang kommer sig av en vilja att prestera bättre utåt. Internpolitiken är för mig ett sätt att utvecklas som politiker. Det är här jag lär mig det politiska spelet, att tampas med kompromisserna, hantera besvikelserna och hitta hacken. Det är så jag förfinar min retorik så jag vet vad jag ska säga den dag jag ställer mig utåt. Jag försöker att sakta sakta men säkert bygga upp mig själv till en förtroendeingivande politiker.

Jag älskar politik, jag älskar det politiska spelet. Jag älskar förhandlingar, möten och att hålla tal. Jag brinner för att lyssna och ta in andras synpunkter och jag känner med hela min varelse ständigt av min omgivning.

Jag är inte en medlartyp som Anders Hedberg eller Janne Lindgren, men jag drivs av en genuin vilja att förstå allt och alla och innehar oftast förmågan att förklara för en människa hur en annan människa tänker. I en riksdagsgrupp skulle jag vara den som tog hand om allt och alla, som band mäniskor samman och såg till att de mådde bra. Men jag skulle även vara den som på ett begripligt sätt skulle kunna förklara vad jag sysslade med utåt. För jag har förmågan att förenkla det svåra och göra det krångliga lättbegripligt.

Vill man få höra vad man vill höra då går man inte till mig. Det uttrycks ganska tydligt både av emma:

Sen finns det såklart ett antal trassliga människor, ni vet, de där som sätter sig på tvären och inte alls är ja-sägare nånstans på en enda fläck (okej, lite överdrivet kanske, men ni fattar). Vars input därför alltid är viktig för den är ärlig: Klara Tovhult har flera gånger påpekat brister inom organisationen och därmed hjälpt till att förbättra densamma.

Göran Widham:

Om min bloggbroder Marcus var den som fick mig att bli medlem i Piratpartiet, så är mina samtal med Klara det som fick mig att bli piratpartist, d v s att inse att om jag är medlem i det här partiet så har jag inget annat val än att ge det hela min själ. Det var en en både hemsk och härlig insikt. Just den förmågan hos Klara, att se vad folk behöver höra och säga det till dem, den tror jag blir viktig i en riksdagsgrupp.

och Rick:

Sist men inte minst vill jag lyfta fram Klara själv. Hon kommer ofta med ganska hård kritik från nya vinklar om saker som partiet inte har råd, kapacitet eller tid att ta tag i just då, så den kritiken kommer ganska krypande in under skinnet. Det vore mycket enklare att hantera känslomässigt om jag inte samtidigt insåg att hon nästan alltid har rätt i sak.

Med den bakgrunden är det ganska paradoxalt att tänka sig att jag egentligen inte direkt är tjejen som gillar konflikter. Jag är faktiskt genuint konflikträdd och försöker så långt det är möjligt alltid att förstå andra människor. Jag drivs av en vilja att hjälpa och vara till nytta och mycket av det jobb jag utför sker därför underground. Någon som är ledsen som ska tröstas, någon som behöver hjälp att läsa genom ett blogginlägg, någon som behöver råd inför mediaframträdande eller bara någon som behöver en kram.

Jag är den som bygger nätverk men gör mig själv överflödig, den som stöttar och får människor att växa, men som låter dem växa om mig. Jag trivs inte riktigt i rampljuset och är genuint obekväm med att framhäva mig själv eller att ta plats.

Men faktum är att jag faktiskt tror vi behöver mer av det där. Inte bara i en riksdagsgrupp utan även i en valkampanj. Jag tror nämligen att jag har något att tillföra där som kanske inte vid första anblicken syns.

Jag är förmodligen inte tjejen som kommer att dra mest röster, men jag tror att jag kan hjälpa till att nå nya grupper med vår politik och öka vårt förtroende bland människor som idag är skeptiska mot oss. Jag ser det som min uppgift att få människor som idag inte ser Piratpartiet som ett seriöst alternativ att faktiskt åtminstone se oss som valida, även om de sedan inte ens lägger sin röst på oss. Jag tänker i termer av att bygga långsiktigt förtroende.

När Gustav Nipe och Sandra Grosse förklarar att politikerna måste börja lyssna på ungdomarna kan jag på ett enkelt sätt förklara varför. När andra talar i skarpa ordalag och eskalerar samhällskonflikten mellan unga och gamla kan jag förklara skiftet. Det handlar inte om att någon är bättre och sämre utan om att ha olika röster som talar till olika grupper med olika språk och ser vår politik från olika vinklar. Vi behöver inte bara det i en riksdagsgrupp utan även i en valkampanj.

Jag står med en fot i en vuxengeneration som inte förstår internet och med den andra i en ungdomsgeneration som lever sitt liv där. Mina prioriteringar är inte lika självklara som en ung människas och det gör att jag kan förstå båda sidorna. Och det är så jag ser mig själv. Jag vill tolka, förmedla och förklara snarare än att föra fram mina egna åsikter. Jag vill vara pedagog och få generationerna att förstå varandra i stället för att som idag stå mot varandra.

Enligt mig är det skifte vi går genom idag inget vi egentligen kan påverka. Som jag ser det är det vår uppgift att föra en politik i skiftet, att vara de som vet vad det handlar om. Men någon förespråkare för skiftet i sig kommer jag kanske aldrig bli på det sättet. Jag tycker det är alldeles för mångfacetterat för det.

För mig vore det fruktansvärt om man lämnade alla i min ålder och äldre utanför och inte gav dem en chans att ta del av den utveckling den nya informationstekniken kan ge oss. Jag vill verkligen att internet och dess möjligheter ska vara till för alla.

Därför skulle jag gärna vara riksdagskandidat för Piratpartiet. Och om du håller med mig kan du rösta på mig här.