klara

Varning: Nedanstående inlägg innehåller en del äckligheter och inblick i fysisk misär inte alla vill läsa om. Är du känslig så sluta för guds skulle läsa.

Idag måste jag sticka in med ett personligt inlägg som bara förklarar följande: Jag har tappat rösten och kan knappt prata. Min mobiltelefon kan inte ta mot sms, så det är liksom bara mejl som funkar till omvärlden utanför partiet.

Samtidigt har jag fått meddelat att båda mina boendestöd är sjuka hela veckan, vilket gör att jag inte har någon aning om när jag får mat. Att gå ut och handla när man är både stum och svimfärdig av näringsbrist känns inte som ett fullt realistiskt alternativ.

Skrev just i en skypechat:

vad hade ni valt av att vara ensamma och att få hem en okänd människa som skulle försöka få igång er att städa, laga mat och borsta tänderna?
[19:38:23] klara (delfinkatt): det är liksom ett lotteri. har man tur får man en människa som faktiskt hjälper en, har man otur får man hem en människa som glömmer att hon är hemma hos en vuxen individ och behandlar vederbörande som mindre vetande med en välvillig attityd om att ”de ska lära sig att klara sig själva”
för att adda till min misär spydde alice just *i* min säng, bredvid mig
[19:42:17] klara (delfinkatt): på min webcam, en tidning, en kudde, ett par strumpor med mera

Här sitter jag i en nerspydd säng och äter turkisk youghurt med kakao och socker i, det mest ätbara jag kunde hitta som inte skulle öka på stressen med att dessutom trigga känsligt smaksinne.

Autistiska hjärnor är hjärnor med genibegåvningar på vissa plan och underbegåvningar på andra. Jag är förmögen att fungera både utan mat och sömn och kunna skriva fantastiska tänkvärda blogginlägg under tiden, men jag kan icke ta hand om en nerspydd säng där spyor kommit över mer än en sak. Har ingen aning om vilken ordning man börjar.

Varenda liten praktisk småsak jag behöver företa mig kräver hundra gånger mer energi än att skriva det här blogginlägget.

Skulle jag fokusera på de praktiska tingen skulle min begåvning på andra plan förminskas. Och eftersom jag vet att jag behövs i världen som en fungerande varelse är livet idag ganska suboptimalt.

Jag inrättar liksom mitt liv på det vis som fungerar bäst, men jag är lika beroende av min hjälp hemma som ni andra är av vatten och el. Visst hade ni kunnat gå ut i skogen och hugga ved, men det skulle kräva ganska mycket energi. Och visst skulle ni kunna gå och hämta vatten, men det skulle kräva minst lika mycket energi. Typ tvingades ni göra det skulle ni inte ha tid med partiarbete och sådant. Det är likadant för mig, men här handlar det om så centrala saker som att laga mat till sig själv, gå ut och fylla på en flaska med vatten, få bort spyor ur sängen.

Skulle man beskriva sitt liv med adhd och autism så skulle jag nog beskriva det som att jag fungerar som en kliniskt deprimerad eller utbränd person, men bara med praktiska vardagliga småsaker. För till allt jag kan och gillar är energin närmast obegränsad och jag kan uträtta stordåd.

Jag skulle gärna vilja se min föreläsning och mig själv på TV med ljud, men då krävs först att jag kommer på vad jag ska lägga på min datastol som har fått en egen päls av avfallet katthår. Och eftersom inga handdukar är rena vet jag inte riktigt hur jag ska gå tillväga.

Just nu känner jag mig lite smått modfälld och alldeles för trött för att lösa situationen.

Suboptimalt var ordet.