Behovet av Katharsis och någonstans att vara svag

Mina tonår var nog inte som dina. I alla fall skulle jag inte tro att du flängde runt på möten i kyrkorna i din hemstad varenda helg. Jag skulle inte tro att du åkte på läger med suggestiva böneringar och Lasse går i ringen.

Men så var mitt tonår. Och det har präglat mig. För de där mötena och lägren var en ventil. På de där mötena var det okej att leva ut, att vara hängiven, att vara fysisk, att gråta.

Vi kunde sitta flera stycken i en ring eller bara några i en ring. Vi turades om att be för varandra och därmed med att vara i centrum. Fick man förbön var det inget konstigt att sitta där och gråta och bli kramad och klappad av alla runtomkring. Det var nästan konstigt om man inte gjorde det. Och de som känner mig vet att jag är en ganska passionerad varelse som gärna vill ha närhet och gärna levererar starka känslor och uttryck.

Jag tror behovet kanske springer från min tonårstid. Behovet av att visa sin yttersta svaghet någonstans utan att bli dömd. För visst var det så att vi dömde varandra i frikyrkan, det tänker jag inte säga något om. Men just där, i förbönen hände något. Just där i den halvtimmen, kvarten, tio minutrarna, eller timmarna upphävdes statusgränser och osämjor och alla var kärleksfulla och extatiska.

När ni var ute och söp och strulade satt jag med någon snygg kille och grät i en hög. I efterhand förstår jag inte att jag då klagade på att jag inte fick sex. Jag skulle byta ut sexet mot gråthögar any time idag. För det var katharsis. Det var verkligen att lämpa av sig allt man hade och visa sig naken och gå därifrån med lättat hjärta. Och det hände hela tiden.

Eller lovsångerna, när vi sträckte händerna i skyn, talade på språk bara våra egna kroppar kände och i gemensam extas hängav oss. Nog för att tungotal må vara status i frikyrkan, men det är så sjukt skönt att slippa hitta egna ord men ändå få låta. Att få klaga eller jubla med hela kroppen, att få vara hängiven.

Killarna då? Jodå, det grät faktiskt de också. Kanske inte alltid lika hysteriskt som vi tjejer, men nog grät de också. Nog kramades de också. I förbönens stund var saker liksom jämlika.

Och förbön är i sig som koncept också ganska fantastiskt. Även om man inte tror att någon hör den så tänk er någon som sitter och talar för just dig i en given minut, då du slipper själv, då du själv bara kan vara svag och liten. För någon är just i det läget helt fokuserad på dig och stark för dig.

Visst kan man driva med att frikyrkorna egentligen ångade av sexuell frustration och att allt var masspsykos. Visst kan man erkänna att våra urringade tajta topar inte direkt var tillägnade Jesus även om det var honom vi sjöng om. Och visst kan man erkänna att man nog scheemade lite för att få förbön av någon het person. Men egentligen är det nog inte mer masspsykos än när berusade pirater intar ett dansgolv på en restaurang i Linköping, eller när killarna kramas och gallskriker och hoppar på en fotbollsmatch, eller en festival med favoritbandet där alla står och gungar i tajt till musiken…

När jag blev runt 20 försvann jag in i Svenska kyrkan. Där försvann mitt katharsis, där började jag dölja mina tårar när jag grät och sedan dess har knappt ens mina närmaste vänner sett mig gråta. I stället har jag sparat allt till pojkvänner och försökt vara stark utåt.

Kanske är det på grund av det här kollektiva gråtandet som jag länge länge hade svårt för att gråta ensam. Jag var ju van vid tröst, det är ju så jag levt liksom. Först när jag var deprimerad vid 25 års ålder lärde jag mig gråta ensam utan att vara rädd för det. Men jag tycker idag 12 år senare inte alls om det egentligen.

Kanske är det också därför jag idag tar ut allt sådant i parrelationer. Det finns liksom ingen annanstans där det är tillåtet att vara så där svag, hängiven och utlevande.

Det är först efter en extremt fysisk helg med pirater som jag kunnat sätta ord på det här. Först nu har jag fattat när behovet i mig uppstod och varför jag kan bli så så stissig av mig. Jag byggde upp ett behov för närhet och hängivenhet när jag var ung och det har aldrig försvunnit. Men ju starkare jag tvingas vara, ju längre jag är singel, ju mindre fysiska vänner jag har ju värre blir behovet och ju mer svaghet slipper ut när det inte ska.

Därför blir partiarbete och politiskt arbete tungt på ett annat sätt för mig. Inte på grund av arbetet i sig, men på grund av att ventiler saknas där jag kan lasta av mig och vara svag. Där jag bara kan vara utan att vara rädd för hur jag uppfattas.

Inlägget var tvunget att skrivas som en förklaring innan jag kastar mig ut i politiken igen. För något säger mig att hittar jag inte någon ventil så vetifasen hur livet inom politiken ska fungera. Vi kan nog alla uppleva olika mått av svaghet. Det här är min. Vad är din? Sharing is caring.

Extatiska gråtcirklar med upprepande suggestiv musik efterlyses. Typ.

Tags: , , , ,

8 Responses to “Behovet av Katharsis och någonstans att vara svag”

  1. Klara Ellström Says:

    Jag tror att det här inlägget innehåller lika delar katharsis som förklaring. Lite utsläppta spindlar i textformat :)

  2. infallsvinkel Says:

    Fantastiskt inlägg!

    Vi människor har ett nedärvt behov av rörelse, socialt samspel, berusning, hänryckning och extas.

  3. Grå Says:

    Blev tvungen att slå upp ordet “katarsis” (rening). Eftersom jag är historiker förknippade jag det med Katarerna (de rena), från vars gnostiska sekt härrör ordet kättare, och som utrotades av katolska kyrkan under Albigenserkorståget och den medeltida Inkvisitionen.
    Kort sagt, jag trodde ett tag att du åsyftade någon slags utövande av deras dualistiska världssyn där materia är ont och andligt är gott. Nu vet jag att katarsis åsyftar ett känslomässigt klimax.

  4. stroll Says:

    Jag känner ett stort behov att kommentera det här inlägget men vet inte vad jag ska skriva. Jag tror inte närhetsbehovet kommer av din uppväxt egentligen. Jag har aldrig deltagit i en gråthög, men när jag läste om det lät det extremt lockande. Vi andra (i alla fall jag) slutade gråta öppet när vi var 10 istället för när vi var 25, och tror det skulle ta månader av gråthögsterapi innan jag skulle klara av att gråta öppet igen. Men nog vore det nyttigt. Är man svag och ensam på tisdag är man svag och ensam på onsdag också. Är man svag och tillsammans på tisdag kan man mycket väl vara stark igen på onsdag. Och är man en 21st century digital boy (jo jag är faktiskt man) faller man ju normalt ner i svag och ensam de gånger man faller, vilket ofta blir extremt självdestruktivt.
    … sen kan det ju vara så att jag är helt ute och cyklar när jag skriver “vi”. Kan vara så att det bara är jag som känner igen mig eftersom jag också har depression i mitt förflutna.

    Men det jag kanske framförallt borde skriva är väl tack. Det här var en blogpost som betydde något.

  5. ela83a Says:

    Som vanligt känner jag igen mig i mycket.
    Kram! (Eller skall jag säga Kramhög på dig)

  6. Tweets that mention klara » Blog Archive » Behovet av Katharsis och någonstans att vara svag -- Topsy.com Says:

    […] This post was mentioned on Twitter by Klara Tovhult, Piratbloggar. Piratbloggar said: klara: Behovet av Katharsis och någonstans att vara svag: Mina tonår var nog inte som dina. I alla fall skul… http://tinyurl.com/ykwcak2 […]

  7. Thomas Tvivlaren - Med tvivlet som insats Says:

    En Orwellsk pinne i rullstolshjulet…

    Jag skrev i det tidigare inlägget att efter massövervakning kommer masspäkning. Efter att ha tagit del av Maria Johanssons inlägg om Socialstyrelsens nya förslag så verkar jag fått rätt. Masspäkningen tycks påbörjas med handikappade. Det k……

  8. Thomas Tvivlaren Says:

    Manuell trackback istället (glöm tidigare):

    http://www.thomastvivlaren.se/2010/01/en-orwellsk-pinne-i-rullstolshjulet.html

Leave a Reply