klara

Jag sitter just nu och läser den SOU som var grunden för att ta fram BAS, det vill säga det integritetskränkande behovsbedömningsinstrumentet.

De slutsatser jag drar är lika självklara, som de är nedslående. Sedan assistansreformen infördes 1992 har kostnaderna för denna ökat. Syftet med utredningen (hur mycket kostade utredningen månntro?) är att ta fram sätt att skära ner på kostnaderna för personlig assistans.

Jag citerar:

Grovt sett finns det två huvudsakliga sätt att dämpa och stabilisera kostnadsutveckling inom det sociala området. Dessa sätt ställer något olika krav på det politiska beslutsfattandet och på berörda myndigheter:
• genom generella avgränsningar av tillgången till stöd, t.ex. åldersgränser samt golv eller tak för stödets omfattning
• genom åtgärder för att göra de individuella behovsbedömningarna tydligare, mer enhetliga och i vissa fall mer återhållsamma.

BAS är alltså alternativ två: De vill genom att tydliggöra linjerna dra ner på kostnaderna för insatserna. Då är det här tillvägagångssättet tyvärr logiskt. Genom att utreda folks behov grundligt kan de alltså sänka kostnaderna för den personliga assistansen.

Det här är helt logiskt om man slipper tänka på att det handlar om människor. Det är fullkomligt logiskt om man bara ser till siffror och inte till behov. Och det är vidare extremt logiskt om man tror att kontroll i sig är kostnadseffektivt.

Min slutsats är lika krass som enkel: Det här är människor som inte är i behov av hjälp, som inte kan föreställa sig hur det är att vara i behov av hjälp och som inte fattar vad konsekvenserna blir av att skära ner på den hjälpen.

Ska Sara få gå på toaletten en gång mindre om dagen för att de flesta andra som har personlig assistans gör det? Ska Pelle som vill träffa sin flickvän på andra sidan stan bara få träffa henne tre gånger i veckan för det är ungefär så ofta som andra vill träffa sina anhöriga?

Anledningen till att kostnaderna för assitansersättningen är högre än man förväntade sig kanske helt enkelt beror på att man inte insåg hjälpbehovet från början? Anledningen till att fler än man väntade sig ville ha personlig assistans är kanske helt enkelt att det faktiskt gör livet värt att leva?

Men den typen av mjuka värden får inte plats i storpolitik. Saker som livskvalité ska mätas och vägas på samma sätt som allt annat.

I egenskap av funktionshindrad kan jag bara konstatera följande: Ingen, läs ingen vill ha mer hjälp än den har behov av. Alla vill i största möjligaste mån vara självständiga. Men när det inte går, när livet inte fungerar utan hjälp, då söker man det hjälp man behöver. Tyvärr kommer ingen annan kunna göra den bedömningen åt dig. Vill vi att funktionshindrade faktiskt ska ha samma rättigheter i samhället som alla andra, ja då får man faktiskt ta deras röster på allvar. Då får man faktiskt lyssna på vad de har för behov och sluta utgå från att man själv vet bäst.

Jag är fast övertygad om att med mindre centralstyrda lösningar för hjälp till funktionshindrade skulle skulle kostnaderna inte öka, utan tvärtom minska. Så oerhört många funktionshindrade finns det inte i Sverige idag att vi kan välta hela landets ekonomi.

För det är när det ska bedömas om man har rätt till boendestöd, eller hemtjänst, eller personlig assistent, eller personligt boende, eller ska läggas in på avdelning som pengarna rinner mellan fingrarna. Det är när man inte litar på att människor själva kan uppge sina behov utan måste ha det hela centralstyrt som pengar försvinner.

Men, säger ni, vi kan ju inte låta människor själva bedöma vad de ska ha rätt till för hjälp ur våra gemensamma skattepengar? Och visst, jag kan förstå det argumentet. Men då utgår man inte från funktionshindrades faktiska behov, utan från sina egna fördomar om vad deras behov är, eller i alla fall av vad det kan få kosta att ha dem i samhället på lika villkor.

Jag är fortfarande fast övertygad om att det är den centrala apparaten som kostar. Hade funktionshindrades behov utretts helt individuellt och förutsättningslöst hade det kostat så sjukt mycket mindre i längden.

Då hade jag t ex kunnat säga: Jag vill ha hjälp med disk, handling, matlagning, tvätt och städ. Jag kräver inte ens rätten att få vara med och laga min egen mat eller handla. Jag kan tänka mig att göra en lista på ingridienser jag kan äta och sedan får ni fria händer att laga vilken mat ni vill inom den budget jag har. Visst kan jag kanske behöva kolla så ni inte slänger fel tröja i fel maskin men jag skiter fullständigt i om ni är i mitt hem när jag inte är där, ni får gärna dammsuga när jag inte är hemma, ni får gärna laga mat när jag inte är hemma. Ni kan till och med få egna nycklar, vad som helst som gör att jag slipper det förnedrande med att människor kommer hem till mig och dealar med mig om vad jag måste göra som jag egentligen inte orkar göra.

Och sen ibland, är behovet större, men var inte rädd för att då ge mig den hjälp jag behöver, jag kommer avsäga mig den så fort jag inte vill ha den längre.

Det enda det handlar om är att tänka att vi funktionshindrade faktiskt själva vet våra behov, att vi faktiskt själva kan bedöma hur vi bäst får hjälp med det vi inte klarar av.

Jag förstår att tanken är omvälvande och provocerande. Men det är inte konstigare än att din gamla mamma på hemmet ska kunna få kissa på toaletten och slippa få höra ”du har blöja på dig, kissa i den” för att personalen på hemmet ska gå ut och röka i en halvtimme. Eller att det inte ska sitta en personal och mata henne och farbrorn bredvid samtidigt för att öka effektiviteten.

För mig handlar det här om integritet. Du kan tyvärr inte bedöma en annan människas hjälpbehov om du inte går över hennes eller hans integritet. Sen finns det självklart grader i helvetet. Men grader i helvetet innebär ändå att du redan är där…

Och nej, ni behöver inte tala om för mig att det inte går. Jag är fullt medveten om att det inte går. En centralstyrd maktapparat kommer behöva agera i enlighet med de riktlinjer den har fått, men det innebär inte att jag inte då och då blir förbannat frustrerad över allt feltänk som finns kring funktionshindrade. Som kostar mer pengar än det skulle göra om vi själva fick bedöma våra behov.