klara

Idag lägger jag upp Steelnecks kommentar hos mig igår som ett gästboksinlägg. Steelneck är en av de där ”proffskommentatorerna” som ofta har långa utläggningar och väl egentligen borde ha en egen blogg också kan man tycka. Det här var en intressant kommentar om inställsamhet som kändes relevant. Läs och förfäras.

Det handlar inte bara om mediakoncentrationen, det handlar precis lika mycket om enskilda journalister utan varken ansvar eller yrkesstolthet. För att ta ett flagrant exempel, försök hitta tidningar som undersökt hur många som dog av vaccinet under av media frammanade hysterin i höstas. Troligtvis dog fler av vaccinet än de som dog av flunsan. I de fall av annars till synes friska människor som dog efter vaccineringen, så var media antingen tyst eller rapporterade något i stil med att ”dog av döden”. I vaccinations-cirkusen så hade media helt abdikerat sin roll som maktens granskare.

Anledningen ligger i ansvarslös lydighet, i likhet med att den klassiska ursäkten för att slippa ansvar är: Jamen jag lydde ju bara order.. Vi lever idag i ett samhälle där det upplevs farligt att ta ansvar, ett samhälle där inställsamhet premieras, ett samhälle där chefer redan på allra lägsta nivå omger sig med ja-sägare. Det har skett en krypande utveckling under de senaste 25 åren där denna utveckling fått fortgå och genomsyrar idag hela samhället. Det kan låta som om jag tar i, men se er omkring. Den ansvarslösa inställsamheten hittas idag från ICA-affären till myndigheter och riksdag.

Vi har alla erfarenheter om kassörskan som kräver legitimation av en gråhårig pensionär när denne köpt några folköl tillsammans med basvarorna. Hon skäms när hon gör det, för hon inser ju hur korkat det är, men att använda sitt förnuft och ta bedömningsansvaret gör hon inte, det värsta av allt är att hon anser att hon gör rätt. Detta trots att hon skäms för att hon inser hur korkat det är.

Ett annat lysande exempel såg vi under tsunamikatastrofen, i sveriges handfallenhet. När en organisation väl blivit genomsyrad av denna ”sjuka”, så blir den både maximalt toppstyrd och handligsförlamad inför det oväntade. Beslutsfattare som är tillsatta för att ta ansvar gör ingenting om de inte redan har protokoll att följa, men för det oväntade finns inga protokoll, ingen kryssruta för ”tsunami”. Därför väntar de på order.. I öst kallade vi dem för ”apparatniks” för 25 år sedan. Alla i ansvarig ställning som insett vad som hände och förstod tsunamins omfattning, visste vilka resurser de hade osv., gjorde ingenting, de väntade på order.. Knappast några hjältar där inte, även om det värsta som hade kunnat hända var att de skickat iväg iväg ett flygplan som fått vända tillbaks och ödslat lite bränsle i onödan. Så såg precis hela hierarkin ut ända upp till ”de facto diktatorn” som var på teater.. och inget hände. Ett tag såg Fritidsresors Lottie Knutsson ut som mer handlingskraftig än hela sverige sammataget. Sjukan som genomsyrat organisationen gjorde Göran till en diktator.

Alla som jobbar på en lite större arbetsplats, vilken som, ser också vad som hänt runt i kring sig. Ändlösa möten med tjänstemän som inte kan ta beslut, möten som används för att ingen enskild skall behöva ta ansvar. Möten som får effekten att varje enskild person som på papperet skall ta ansvar, alltid kan säga att det var ”de” som beslöt. Vilka ”de” frågar någon – ”De” på mötet.. – Så perverteras mötets demokrati och förakring till ett sätt att slippa ta ansvar, så att ingen enskild kan pekas ut.

Tänk också på detta varje gång en person i ansvarig ställning ropar efter regler, protokoll att följa. Vad personen ber om är att slippa ansvar, att inte behöva ta det ansvar personen har betalt för. Faktiskt till och med ynkligare än den där kassörskan, hon hade ju redan prokoll att följa och hade därmed redan blivit ifråntagen ansvaret och hon har ju inte heller direkt någon roll som ansvarig och inte heller betalt för ansvaret. Fast hur hennes chef överhuvudtaget kan förvänta sig något ansvar i någon form är logiskt obegripligt, när han inte ens litar på henne att kunna bedöma om en gråhårig pensionär är över 18.

Det jag har beskrivit ovan är något som folk ibland har mycket svårt att greppa rent mentalt, annat var det för en generation sedan, då när det fanns färskare i minnet vad det leder till. Redan Platon beskrev det för över 2000 år sedan, hur tyrannen stiger upp ur demokratin som en beskyddare. Han kallade denna typ av lydiga och inställsamma människor för den tyranniske naturen, inte för att de önskar tyranneri utan för att deras inställsamhet ofrånkomligen leder till det genom att en organisation blir maximalt toppstyrd när ingen tar eget ansvar och bara lyder order. De som premieras i en sån här miljö är dem vi alla känner igen, de som slickar röv uppåt och sparkar nedåt. Diktaturens kreatur är inga mördare initialt, de är bara smilfinkar som vill slippa ansvar. Som herr Platon skrev:

”Är det nu inte så, att dylika människor som enskilda personer – innan de kommo till makten – ha följande karaktär: antingen vilja de vara tillsammans med smickrare, som äro beredda att lyda dem i allt, eller också, om de själva ha behov av något, ödmjuka de sig och tveka ej att spela vilken roll som helst för att markera sin förtrolighet, men när de väl ha fått, vad de ville, stå de där som främlingar?

- I högsta grad.

I hela sitt liv äro de således aldrig vänner till någon, utan äro alltid antingen en annans herrar eller en annans slavar. Men sann frihet och sann vänskap får den tyranniska naturen aldrig smaka.

- Förvisso.

Kunna vi ej ha rätt att kalla dylika personer för opålitliga?

- Jovisst.”

Vi ser det också gång på gång i politiken, hur de perverterar sin vilja att påverka till rent medlöperi där de ibland går emot precis allt vad de står för, allt för den där platsen vid bordet. Deras begär av den där platsen vid bordet överstiger vad de vill göra med positionen flera gånger om, precis som kassörskan som tror tycker sig värna sitt jobb genom att inte våga ta det uppenbara bedömningsansvaret. Den gamle Platon skrev ett annat tänkvärt citat:

”Pengar eller ära förmår inte goda människor att regera. De vill inte öppet kräva lön för det och därigenom bli legohjon, ej heller vill de i hemlighet skaffa sig vinning av sitt ämbete och därigenom bli tjuvar. De är inte heller ärelystna. De måste alltså tvingas till det genom hotelse om straff. Detta tycks vara anledningen varför det anses som en skam att villigt åtaga sig regeringen i stället för att tvingas till det. Det svåraste straff som kan drabba dem är att de annars kommer att själva regeras av sämre folk, om de inte vill ta regeringen i egen hand. Det är av fruktan för detta, som de goda åtaga sig regeringen.”

Kort sagt, de som vill leda, är ofta de minst lämpade att göra det. – I synnerhet när de kan köpas för en plats vid bordet, de behöver ju inte ens mutas och väl vid bordet sitter denna människotyp mycket still i båten. Ja, en ond spiral där de ansvarfulla över tid fasas ut, minsta obekvämhet där någon står på sig och de åker ut, bara för att ersättas av de som ”äro beredda att lyda dem i allt”. Integriteslöst röstboskap.

Detta förklarar också övervakningsivern och den onda spiral där människor abdikerar ansvar, såsom media abdikerat sitt anvar att granska makten och istället mest skriver bekväma nyheter som ofarligt skvaller, olyckor, väder och sportresultat (det har sagts mig att så var pressen under mellankrigsåren också). Folk är sig själv närmast och opålitligheten, för att använda Platons ord, har givetvis relevans i detta.

I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar. Den personlighetstyp som tillåtits göra karriär de senaste 25 åren föder självklart misstro, den misstrodde visar givetvis inte respekt och den som inte visar respekt blir givetvis aldrig betrodd. I en sådan miljö är det närmast naturligt att alla apparatniks får det allt svårare med hela konceptet kring oskyldighetspresumtionen, en miljö som agerar preventivt på mardrömmar, alltså rena fantasier eftersom farhågor om något ont inte är mer sant än goda drömmar. Men handlngarna som baseras på de två skiljer sig starkt åt. En ond spiral där allt fungerar allt sämre, där folk satta att ansvara ropar efter protokoll, där kontrollen ökas när saker inte fungerar ledande till ännu mindre mod att våga ta ansvar när kontrollen ökar. Den som är övervakad är icke fri, och agerar därefter. Detta i smått och stort, drabbandes hela samhällets entreprenörsanda.

Jag skule vilja gå så långt och säga att anledningen till att länderna bakom järnridån blev såpass på efterkälken inte primärt berodde på dess politiska system, utan att det berodde på den paranoida övervakningen och den effektiva brottsbekämpningen. Att preventivt, alltså på förhand, prioritera effektiv brottsbekämpning över andra värden, är att vara paranoid och då har man fivetvis också en förkärlek till övervakning. Hela folk slutade att ta ansvar i öst, ingen ville utmärka sig med risk att rödflaggas i systemen och riskera besvärliga frågor. Folks mål i livet blev att leva sitt liv under radarn, allt vad uppfinningsrikedom och entreprenörsanda ströps redan i sin linda bara för att livet blev obehagligt om man utmärkte sig på minsta sätt. När folk prövar sig fram lite på känn, vilket utveckling ofta handlar om, så är det inte alla gånger man ens kan förklara exakt alla tankegångar och handlingar. Därför lydde de bara order och handlade aldrig officiellt på egen hand efter eget huvud. Därför kunde de ha åkt till månen, kunde behandla ögonsjukdomar med laser redan på 70-talet, bygga kärnkraftverk och vapen av yppersta världsklass, detta samtidigt som de hade stora problem att ordna drägliga förhållanden i vardagen. Det är denna utveckling man slår in på när man kastar ut babyn med badvattnet och förutsätter att folk har något fuffens för sig när de bara vill hålla vissa saker privat. Då börjar folk huka sig och gör vad de kan för att inte sticka ut från mängden.

Nåja, för att göra en lång historia kort, tror du att journalister skulle vara någon annan sorts folk, ha organisationer som inte infekterats av samma sjuka? Nä just det, de har också abdikerat ansvar precis som resten av samhället. Händer inget radikalt så kommer vi inte att ha en demkroti värd namnet så länge till, bara demokrati på papperet som med Deutsche Demokratische Republik. Den fria åsiktsbildningen stryps i sin linda, på samma sätt som folk abdikerar ansvar under alltför kontrollerade förhållanden.