Jag tänker att rädsla är något som bland annat kommer med social status. Folk blir alltså rädda för dig pga din sociala status. Det är en del av baksidan med att ha hög social status.

Det andra är att man kanske inte vågar säga emot dig för att du kan mosa en verbalt.

Det tredje är det uppstår otrygghet när människor inte riktigt vet var de har dig och tror du kanske schemar bakom folks ryggar, alltså upplever dig som manipulativ.

De två senare är ofta det som också används just för att hålla upp social status. Oftast byggs den ju på just andra människors rädsla. Det vet man kanske inte lika väl om man faktiskt har hög social status som om man inte har det.

Hoppas det förklarade i alla fall lite mer?

Du skriver (om, mig): ”I alla händelser är jag övertygad om att han själv inte sett hur han gjort andra människor rädda.”

Och det har du ju helt rätt i. Så hur har jag gjort andra människor rädda? och för vad?

Lars H: Du har rätt. Men också fel. Ingen är så enkel och schematisk. Vi är mer komplexa än så. Och PP om något består till större delen av den här typen av människor. Tro mig, jag är en västanfläkt i det här partiet

Men framför allt är jag varken så ond eller så god eller så korkad eller så smart som jag beskrivs i någon kommentar. Däremot erkänner jag gärna att jag inte alltid vet hur jag uppfattas

Enligt min erfarenhet är det många av dem som anser sig vara raka och uppriktiga som absolut inte kan tåla att bli behandlade som de själva uppträder mot andra och då främst meningsmotståndare.
Tyvärr får jag lite av känslan att du Klara är just den sortens person.
Det är bra med sanning, men driften att säga sanningen (som jag själv uppfattar den) kan också såra andra, och då har det dessvärre blivit för mycket raka puckar.

Det som vi nog lite till mans/kvinns borde lära oss är inte bara att vi alla är skröpliga människor utan att även försöka skilja på sak och person.

Det kan vara en nog så svår läxa att lära.

En del människor kan man tycka genuint illa om – även om man i undantagsfall kan sympatisera med dennes åsikter. En mycket svår sits.

Andra kan man gilla som människor, men ha både större och mindre svårigheter för deras åsikter. Som regel är det ändå lättare att diskutera då… om man vill diskutera och inte diktera.

Janne: Stort ickepälsbärande djur på dig!

J-O: hehe jag slår nog ganska vilt omkring mig jag också, men mest internt då

Anna: Jag tror det ligger ganska mycket i att man behöver känna sig större i ett ögonblick för att kunna bli fri, ja. Helt klart. Och tack för att du delar med dig!

infallsvinkel: Tack. Men jag lovar dig att beundran hade gått över när du fick se mig svag på riktigt. Ingen och alla förtjänar att beundras tror jag

Har inte så mycket mer att säga än att jag beundrar dig.

Jag var ganska brutalt psykologiskt mobbad på högstadiet av en tjej i klassen och mådde mycket dåligt. Den stund som det slutade var inte när det faktiskt slutade, utan när jag fick nog en dag och klippte till tjejen som mobbade mig.

Jag var en blyg och tillbakadragen person, men jag tränade bågskytte och jag var rätt stark. Hon vågade inte slå tillbaka. Och även om hon fortsatte en tid till så var det när jag klippte till henne som det slutade för mig, för det var ögonblicket när jag var starkare och hon var en feg liten skit som gärna tog till ord, men inte vågade slå tillbaka.

I det ögonblicket vann jag och jag slutade vara rädd.

Det sägs att våld inte löser någonting, men det är skitsnack. Det kan lösa mycket.

På Internet har vi andra sorters våld, och jag tror att det är helt naturligt för den som har blivit ett offer att försöka klocka till den som man känner sig mobbad av. För man behöver känna sig större i ett ögonblick för att kunna bli fri.

Mvh

/J-O