Marie Demker sammanfattar idag på ett närmast genialt sätt internets dilemma och möjligheter, samt piratpartiets kanske största organisationsproblem i en enda mening:

På nätet syns allt du gör globalt, samtidigt som de flesta upplever att de gör en privat handling.

Exakt så. Det här blogginlägget till exempel… Det skrivs bakom fördragna gardiner, av en person som inte ännu gått upp, sittandes naken under ett täcke. Kanske har hon inte tänkt genom det hela med att outa sin nakenhet, i och med att hon faktiskt skriver ett blogginlägg som går ut på hemsidan för sveriges tredje största parti. Kanske är det faktum att hon sitter under ett täcke en väl förmildrande omständighet som gör att det går att skriva utan att uppfattas som för mycket? Kanske är det precis så korkat att skriva som det känns för läsaren att läsa det.

Eller kanske, kanske skapar det en känsla av autenticitet, av äkthet, av att den här människan verkligen brinner för det hon just nu skriver. Och kanske blir det hela välskrivet och fullt begripligt. Inte desto mindre har hon lämnat ut sitt privata jag i ett offentligt rum. Något hon gör väldigt ofta. Oftast utan att tänka på konsekvensen, och hon är inte ensam.

Internet rymmer en enorm möjlighet att spy ur sig det man har inom sig för tillfället, utan att behöva tänka på konsekvenserna. Om man ska försöka organisera ett parti på internet får det ganska virriga konsekvenser. Som till exempel att någon säger att den ska gå på toa, samtidigt som någon annan i chaten just stoppar in en köttbulle i munnen.

Vi har ännu inte lärt oss hur offentligt det här rummet är. Eftersom det finns i våra sovrum och vardagsrum och det är så lätt att säga vad vi känner kan vi inte överblicka konsekvenserna av vad mottagaren ska uppleva när hen läser det vi skrivit.

Jag tror att text som direktkommunikation med många deltagare samtidigt är fullständigt dömt att misslyckas som främsta organisationsverktyg. Det håller inte att ta med sig sitt bajs in i någon annans kök. Eller att regelbundet äta middag på dass. Det känns helt enkelt inte fräscht.

Och ändå är det just där, i det ofräscha, som internet får sin sanna potential. Om vi kan visa våra rätta jag mer oförblommerat, ja då kanske vi trots allt skapar mer förståelse för att människor har brister? Om vi pratar om bajs, ja då kanske vi kan lära oss att även kändisarna bajsar. Om vi kan göra vardagen till konst, ja då kanske inte det som annars är fult, grått och trist så ointressant längre?

Det är ju en jättebra tanke. Men det måste också finnas en opt-in och en opt-out någonstans för vad man ska tvingas få veta av någon som man inte har bett om. Visst kan det vara väldigt bra att nära vänner i en chat får veta att någon just nu mår dåligt. Men om dessa är 50 personer som alla har olika känslor för nämnda person, ja då kan det bli mer komplicerat.

Betyder detta att man ska sluta blogga naken från sängen? Är detta en av internets barnsjukdomar eller är det något vi kommer att vänja oss vid? Kommer folks dåliga mående eller bajsande bli som vilken trivial information som helst i framtiden? Ungefär som att man ber någon tala högre när man inte hör vad den säger, eller att man går till ett rum med bättre täckning när man talar i telefon?

Eller riskerar all utspydd massa att leda till apati? Att vi inte längre kan bry oss om det som sägs?

Göran Widham konstaterade nyligen hemma vid mitt köksbord att vi nog har lika mycket empati idag som förut, men den fokuseras inte längre på samma sätt. Det spelar till exempel inte längre roll om någon olycka sker nära eller långt bort. Det som engagerar verkar vara helt andra saker. Empatin räcker liksom så långt som den kan räcka. Sedan tar den slut.

Om man översätter detta till ett offentligt samtal som piratpartiet just nu, så är mängden utspydd galla så stor att ingen förmår vare sig hantera eller känna empati för alla. Jag som själv känner andras människor för starkt drar mig till exempel undan från alla större chatar och forum för att slippa behöva ta in skiten. För av alla konflikter som just nu finns i partiet handlar i mitt tycke minst 75% av att vårt huvudsakliga media är kommunicerad text i olika former. Text utspydd från allehanda privata rum, där ingen av oss tänker på att det vi säger går in i ett annat lika privat rum.

Om vi kommer lära oss det här med internet som människor och hantera det på nya sätt vet jag inte. Men att läget för att hantera ett parti med en kärna på kanske 300 aktivister börjar bli ohållbart på grund av internet, det borde vi börja våga tala högt om. Det är ju just bara då att om vi börjar tala högt om det, så blir det återigen från samma privata rum, med samma privata känslobagage, med samma oförmåga att föreställa oss varandras ögon och tonfall. För om du visste att människan du just trodde så där illa om, eller sa det där taskiga till, faktiskt sitter och gråter på riktigt så vore det kanske inte fullt så kul med det där skämtet eller den elaka kommentaren?

Med detta sagt vet jag inte ens om medvetenhet om att vi alla sitter i privata rum spelar någon roll. Kanske kan det mana till mera eftertanke när man ger sig in i konflikter. Kanske kan det leda till andra former av organisation än de vi sett hittills, men för mig som tidigare varit övertygad om att alla problem i piratpartiet handlat om organisation… I have to say. Ja, det är ett problem. Men frågan är om det problemet vore hälften så stort om vi inte satt ensamma i varsina rum med med alla våra tillkortakommanden inpå bara skinnen och vräkte ut våra känslor inför varandra? För det räcker att det ska finnas tre – fyra människor av femtio som är på dåligt humör i en chatt för att kunna välta ett helt samtal.

Kommer det i framtiden att finnas verktyg där man till exempel kan installera program som låter en fundera över “Ska jag verkligen posta detta här just nu?” Vet jag verkligen att ingen kommer att ta illa upp av det jag säger? Har jag någon koll på om det jag säger kommer att missförstås? Hur uppfattas det jag just nu har att säga? Går mitt budkskap fram? Ungefär som de program som Mac hittills skapat för att stänga av internet innan man startat om datorn.

Jag vet inte om mitt budskap gick fram genom detta inlägg. Kanske låter jag mer negativ än jag faktiskt är. Jag kände mig inte särskilt negativ igår men inlägget uppfattades ändå som det. Det är inte alltid helt lätt att vet hur det man säger kommer att uppfattas, som sagt.

Om mitt budskap inte gick fram kan jag alltid skylla på att jag skrev något medvetet meta. Även om sanningen egentligen kanske är att jag helt enkelt borde ha ätit frukost innan jag tryckte på knappen för publicera.

I alla diskussioner i och kring Piratpartiet och hur vi för våra konversationer där dyker ofta upp krav på att skilja på on topic och off topic. Det är en konstruktion som kan låta logisk om man säger att denna regel gäller säg 40 minuter i sträck och sedan har 20 minuters paus, precis som lektioner och möten med andra ord. Men om det är ett ständigt pågående samtal fungerar det inte så. Då dödar man det naturliga flödet i samtalet.

För mig blev det ett ganska läskigt möte mellan gammalt och nytt när projektorn på UP-kongressen med tweetwallen stängdes ner via en ordningsfråga. Anledningen var att den floodades med OT och att telecomix plötsligt rickrollade kongressen Så här såg det ut:

.

Skratt utbröt i hela salen och inte alla förstod skämtet. En ganska häftig ordningsfråga väcktes därför om att stänga ner projektorn för hashtagen #upk2010 Debatten såg ut att bli ett verkligt cykelskjul och argumenten för att stänga ner var flera. Bland annat att det störde folk. Och det kan jag förstå. Placeringen var kanske inte den bästa om man vill ha fokus på något annat. Men det sätter fokus på något som vi ännu inte lärt oss att hantera: internet.

Var börjar och slutar internet? Hur ska vi kunna lära internet att bete sig så som vi vill? Hur kan vi lära folk att sluta prata OT?

Svaret är: Det kan vi aldrig. Vi kan inte kräva av folk över hela världen som sitter på twitter att hålla sig on topic i en hashtag. Det är mot hela internets väsen, det fungerar inte så. Vi kan inte kontrollera internet. Och helt ärligt: jag hoppas att vi inte heller vill det?

Så till nästa fråga: Vad gör vi i stället? Om vi inte kan ha våra möten öppet på nätet, vad kan vi göra?

Vi måste lära oss att välja tillfälle. En hashtag kan aldrig kontrolleras. Någonsin. Så vad har man i stället? Kanaler med särskilt inbjudna för ett möte? Och låter twitter löpa fritt utanför? Jag vet faktiskt inte. Jag tror det kommer ta tid innan människor lär sig hantera internet.

Alla kan inte alltid få ta del av all info och mängden information på nätet som produceras är enorm. Ingen kan hålla koll på allt informationsflöde. Vi behöver lära oss sålla. Men det är inte heller det lättaste. Mer än något annat tror jag detta är en process som kommer att få ta tid. En process där snabba svar inte finns. Vi kan inte hantera internet ännu. Men det gäller faktiskt oss alla. För nog överreagerar motståndarsidan ganska rejält genom att säga att UP stängt ner fönstret mot internet. En projektor stängdes ner. Det är inte fönstret mot internet mer än hashtagen är i sig själv. Men budskapet det sänder utanför kongressen luktar unket och gammalt.

Det här hade ni kunnat hantera bättre Ung Pirat! Det här ser faktiskt inte särskilt bra ut alls. PR-mässigt blev det ett magplask. Å andra sidan är demokratiska beslut knappast till för att ge bra PR, mer än just för att de var demokratiska beslut. Och om väggen uppfattas som så störande för mötet kan jag faktiskt förstå att den stängdes ner. Men då borde man kanske tänkt lite innan man satte upp den? Hur kan det komma som en nyhet för någon att Victoria och Isak kommer spamma twitter? Hur kan det kommer som en nyhet för folk att #sydkupp och #ostkupp är gruppsamlande memen som har massa känslomässiga betydelser för folk och binder samman människor? De vill självklart prata om det. Hur kan det komma som en nyhet att vi som inte är med i salen kommer att sitta och prata massa goja? Det är väl bättre att de gör det där än att de sitter och viskar med varandra i alla fall?

När andra event äger rum med hashtag har jag aldrig sett diskussioner om att hålla sig on topic. Twitter är inte en låst skypekanal, det är som att stå naken på ett torg utan kläder. Och om alla på torget är nakna kommer ingen att se den som står påklädd med en skylt om att “Det är förbjudet att vistas naken på torget”.

Bjuder man in internet öppet så gör man det med internets förutsättningar. Annars är det bättre att skapa sina egna. Och det är det jag faktiskt tror vi kan behöva göra i viss mån. Eller något helt annat. Vad jag gång på gång konstaterar är att vi inte är redo för internet ännu. Att vi inte är genomtänkta. Och vet ni vad: Det har jag inte sett någon annan vara på internet heller. Det verkar ligga i själva internets natur att vara dum i huvuet och briljant på samma gång. Ungefär som människor i allmänhet? Frågan är hur man lär sig att hantera det.

Jag har tyvärr inga svar. Det enda jag hittills vet är att jag själv är usel på att hantera internet. Men för den sakens skull älskar jag det inte mindre.

När Karl Palmås idag skriver om Freelancers of the world unite visar han på något som jag har ett tiotal opublicerade blogginlägg om i readern: nämligen att vänstern och högern har spelat ut sin roll. Att det nu är andra frågor som måste få ta över, andra perspektiv som måste få plats.

Under det att vänstern står fast i en dröm om kollektivavtal och högern är storföretagens talespersoner frodas korporatismen i en falsk föreställning om att de båda världarna på något vis skulle stå mot varandra. Och visst gör de det ideologiskt på ett sätt. Men i praktiken? Knappast.

Varken vänstern eller högern har varit särdeles bra på att göra något bättre för små företag. Frilansare och egenföretagare har det fortfarande ekonomiskt knapert, imaterialrätterna sätter fortfarande käppar i hjulet för fria marknader och antimarknaderna har ett fast grepp om både svensk politik och världspolitiken.

Kreativiteten i ekonomin är ett minimum och centralismen är precis lika stor hos de så kallade marknadsliberala Timbro köpt av Svenskt Näringsliv som Arena, köpt av socialdemokratin. Den ideologiska debatten lever idag snarare hos just Karl Palmås, Rasmus Fleischer, Christopher Kullenberg, Isobel Hadley-Kamptz med flera.

Antimarknaderna visar upp sitt fula tryne i handelsavtal som Acta, som även påverkar reglerna för generikamedicin och därmed dödar liv.

De flesta människor jag känner ser det som det viktigaste att få välja block. Det vill säga att få bort det ena eller andra blocket. Man väljer inte ens till ett parti, utan väljer bort. Att man inte ens skulle behöva välja mellan vänster eller höger finns inte på kartan, eftersom skräcken för motståndarsidan är så stor att det inte går att tänka sig en värld utan motsättningen.

När det så dyker upp ett nytt parti som inte vill ta ställning i höger eller vänsterfrågor utan väljer ett tydligt fokus för sin politik och tar sig an landets i särklass mest akuta frågor blir svaret: Ni tar inte ansvar för andra frågor.

För röstandet i Sverige är mer uppbyggt som religion än som ett verktyg för politik. Rasmus Fleischer skrev i våras om detta på sin blogg när han tillkännagivit att han röstat på Piratpartiet och kryssat Amelia:

För det första har vi en variant på det kategoriska imperativet – man ska rösta som om alla andra skulle rösta likadant. Följaktligen ska tanken på hur ett parti skulle agera i egen majoritet vägleda ens röstande. Givetvis är det helt absurt, om man tror på att poängen med val var att skapa politisk pluralism. Men tendensen finns åtminstone där.

För det andra finns bland oss nordbor en idé, som kanske är lutheranskt färgad, om att ens själ genom röstandet bekänner sig till ett politiskt parti. Vad som räknas är inte så mycket röstandet som handling, utan den lära man svär trohet till. Moralen är att medborgaren bör läsa igenom alla partiernas program, jämföra dem med sina egna uppfattningar (som antas existera inne i huvudet, också i form av en uppsättning programpunkter) och lägga sin röst på det parti där överensstämmelsen är störst. Metoden kommer till praktiskt uttryck i tidningarnas tester.

Ja! Precis så. Politik handlar inte om religion och bekännelser utan om sakfrågor. Det handlar om vad just Du tycker är viktigast, inte om hur det skulle gå om alla andra tyckte som du. Låt politiken få handla om det just du anser spelar roll och inte om din rätt att få välja bort det block du anser är läskigast. Påverka i sakfrågor, påverka det du tycker är viktigast och bry dig inte om att alla kräver att du måste köpa ett helt paket. I praktiken vet vi ändå att det inte fungerar så, ideologierna efterlevs inte, känslan i politiken är så gott som försvunnen och det enda som talas om är döda siffror hit och dit.

Skippa alla tankar på att du måste ha en identitet i ett parti, nej inte ens piratpartiet behöver du ha en identitet i. Du kan rösta på oss ändå om du vill det.

Partier ska vara redskap, inte självändamål. Redskap för sakpolitik, redskap för olika perspektiv. Röstande ska vara ett handlande, inte en bekännelse. För mig är den viktigaste frågan att skapa en kil i korporatismens och antimarknadernas centralmakter. Jag drömmer om en värld där vi slutat tala om en fri marknad, utan i stället talar om fria marknader. För så fort du centraliserar dödar du den naturliga kreativiteten som finns i varje människa. Så fort du tvingar alla människor att vara likadana eller att ta ansvar för ett skumt antagande om “hur skulle det gå om alla handlade som du?!” skapar du ett helt nytt problem. Människor är tack och lov olika. Människor är tack och lov egna individer, och om vi låter oss vara det kommer vi som kollektiv att må bättre. Hur ironiskt det än låter.

Det sägs ändå att massan i klump kan räkna ut nästan den exakta vikten på en gris. Jag tycker det är högst hoppingivande.

Igår när jag skrev mitt inlägg om kukmätningar skrev även Olof Bjarnasson ett inlägg som ett svar på Steelnecks gästblogginlägg här om inställsamhet för några veckor sedan.

Efter det har jag tänkt mer på det här med ledarskap och kompetens. Jag kommer mer och mer fram till följande:

Det finns inga Ledare. Ju fortare vi dödar myten om Ledaren, desto bättre. För myten är farlig. Myten skapar människor som vill bli ledare, myten formar kukmätare i långa led efter sig som lär sig kukmäteri. Myten skapar inte kompromisser utan pyrrhussegrar. Myten skapar människor på väg efter status och inte efter förändring.

Men den skapar också inställsamhet, den skapar rövslickeri, den skapar omåttliga krav på Ledaren.

Ingen människa är nämligen någonsin stark ensam. Ingen människa är alltigenom ond eller god. Alla människor har fel och brister. Ändå vill vi ha ledare. Varför?

Kanske för att det är lättare att följa. För att det är mer bekvämt. Men kanske också för alla dessa myter som finns om Ledare. För att de förväntas klara så mycket själva och för att vi gillar att nära drömmar om Hjältar. Men kanske också för att vi värderar helt koko saker i livet. Ja, det är sådana saker man inser när man är förtidspensionär och hinner fundera en del över livet och tillvaron…

I en organisation som Piratpartiet där antalet idiotier just nu står som spön i backen är det svårt att inte bli cynisk. Men då tänker jag på summan. Summan av alla potentialer och aktivister är vacker. Kollektivet, bestående av en rad individer är vackert. Dessa individer har sjukt många egenheter, fel, brister, de flesta är ganska trasiga, brusar upp för lätt eller säger inte ifrån tillräckligt bra. Still… tillsammans blir det något annat. Jag önskar vi kunde se det så mera.

Själv har jag svårt för ledarskap på grund av de dåliga saker det för med sig. Man förväntas fatta beslut åt andra, man förväntas veta bättre än andra, man förväntas vara lite bättre än andra. Man kommer att missförstås som någon som är ute efter makten, man kommer att missförstås som någon som försöker vara bättre, man kommer att missförstås som någon som tror att den vet bättre än andra.

När jag i höstas talade om förankring gjorde jag det för att jag så gott som alltid har maktperspektiv på saker. Men jag missade en sak och det var följande:

Skulle de där som jag offrade mitt eget välbefinnande för för att jobba med förankring göra det för mig? Eller skulle de, om de själva var styrelse, agera på ett sätt som det de idag kritiserar?

Ju mer jag ställde mig den frågan ju mer blev svaret ett fruktat konstaterande: Inte ens de vänaste, snällaste eller mest rättrogna har varit särskilt duktiga på att förankra. Jag skulle rentav vilja hävda att de flesta i partiet är rätt dåliga eller halvdåliga på förankring.

Men jag tror inte längre det finns några baktankar. Jag tror helt enkelt det handlar om klåp, om otålighet, om att man inte tänker efter. Jag tror det handlar om att vi hänger på internet och inte ser varandra och jag tror det handlar om att allt allt allt hela tiden går så snabbt.

Hela partiet som organisation har ADHD/DAMP. (Ja, jag vet för jag har diagnosen själv.) Vi är otåliga, allt ska ske NU, allt ska förändras NU, just MIN IDÈ måste få gehör just NU och FRUSTRATIONEN vilar som en hinna över hela partiet där nästan ingen längre kan BEHÄRSKA SIG.

Just nu är folk dessutom sjukt bra på att skapa konspirationsteorier om varandra. Missförstånden haglar och jag ser ideligen människor jag tycker om i konflikt med varandra och jag fattar inte vad folk håller på med. Denna misstro, denna misstänksamhet, dessa felriktade analytiska förmågor som hitttar på den ena teorin tokigare än den andra.

Å andra sidan vad förväntar man sig av ett parti uppbyggt på konspirationsteorier om “de andra”, de där utanför partiet, de där som konspirerar fram den ena lagen efter den andra för att få så mycket makt som möjligt. Den där Bodström.

Jag slår vad om att de också är klåpare. Att de bara inte förstår vad det är de ser när de ser nätet och tror nätet är något annat, något farligt. Ja, de är lika rädda för oss som vi är för dem. Och så blir det missförstånd med konsekvenser likt FRA-lagen.

Saker är inte vad de uppfattas som. Är det något jag lärt mig i partiet under de här snart två åren är det just detta: saker är inte vad man tror de är. I de allra allra flesta fall är vuxna människor bara fortfarande fem år. I de allra allra flesta fall blir de flesta arga eller ledsna och tar åt sig av saker som finns i deras egna hjärnor. Det får bara större konsekvenser ju höger upp i hierarkin man kommer.

Men när alla konspirerar om konspirationer kommer ena sidan upp med en om varför Christian inte är med i valberedningens styrelseförslag och tror att det måste finnas en syndabock som ligger bakom detta onda förslag. Och när andra sidan konspirerar om konspirationer kommer Christians tillbakadragande av sitt lån se ut som om han försökte köpa partiet.

But neither is true. För de där så kallade “Ledarna”… de är bara fem år. När de inte har störst kuk ser det ut som om de gör maktdemonstrationer. I själva verket är de ledsna och sårade och misstolkas som just starka fast de är som svagast just då.

Men ingen är alltid stark. Och ingen är heller alltid svag. Makt korrumperar, ja. Det är sant. Men det finns också något annat som korrumperar.

Och det är maktlöshet. Maktlöshet korrumperar nästan lika mycket som makt. För om man upplever sig inte ha makt är man plötsligt utan eget ansvar.

Det är baksidan med maktperspektiv. Att den ger de utan makt nästan oinskränkt makt att få bete sig hur som helst. Underdogen är inte alltid den goda.

Och jag vet precis hur det är att ha en ständig offerroll. Jag vet precis hur de är att vara den svaga. Jag vet precis vad mindrevärdeskomplex vill säga. Men jag vet också, efter i höstas att det där också är något jag själv i viss mån kan välja.

Jag må ha varit hur maktlös som helst. Den maktlöshet jag pålade mig själv var vad som verkligen tryckte ner mig. På samma vis som Ledare korrumperas av sin makt och sitt inflytande korrumperas vi andra av att inte ha något. Och tror att det ger oss rätten att bete oss hur som helst. För om Ledare måste ta ansvar innebär det att vi som inte är det slipper…

Disclaimer: Alla jag glömt länka in, jag vet att ni är många och jag har nu varit ganska random… Jag ville liksom bara visa att vi tillsammans gör det här. Just med våra fel och brister.

När jag hade mitt föredrag på tjejsnack drev jag en del med kukmätartävling i Piratpartiet. Det har jag fått all anledning att göra idag också.

När Anna och jag möttes i chaten idag var våra reaktioner ungefär likadana. Hon använde ordet tuppfäktning, som syntes på bloggen idag. Själv använder jag ordet kukmätartävling. Vi pratar om samma sak och har förstås suttit och skrockat åt det hela idag.

Det fanns en tid när jag trodde att de där fajterna skulle ta sönder partiet. Det vet jag numera att de inte gör. Det händer oftast inte särskilt mycket alls, mer än att vi andra som inte har lika stort behov av att synas och höras får sopa upp efter fajterna. Och det ska jag faktiskt erkänna att jag är lite trött på.

Själv fajtades jag på rätt rejält fram till i höstas. Jag tröttnade. Varför?

Jo: För att det tar tid att bygga upp ett parti, för att allt inte kan ske på en gång, för att varje strid inte är värld att föras.

However: mäter man kuk är varenda strid värd. För det gäller att vid varje enskilt tillfälle ha störst. Något säger mig att det är samma mätningar vad gäller FRA-lagar, skattesatser och RUT-avdrag. Varje enskilt citat som man kan lyfta upp och visa att den andra varit dum är värt att tas tillvara på. He said, she said. He did she did. Varje litet misstag ska fram i ljuset. På så vis låter vi politik handla om petitesser i stället för… tja… politik.

Och om kuklängden är viktigast, tja då blir frågan om huruvida CE ska sitta i styrelsen eller ej typ årsmötets viktigaste fråga. För nu har den börjat handla om vem som har störst kuk av Rick och Mattias. Och när pressen får se det här rapporterar de om “strider i piratpartiet“.

För en annan har det bara blivit “here we go again”.

För när folk ballar ur och gör andra ledsna vilka sitter och plockar upp resterna? När kukarna ska mätas vilka ska sitta och trösta efteråt när någon tredje som över huvud taget inte synts blir ledsen? Jo: det är då Piratpartiets verkliga ledare dyker upp. De där som aldrig syns och hörs, de som bara finns och alla tar för givna. De som håller tillbaka de värsta striderna så de inte uppstår eller medlar när de väl gjort det. För på internet funkar sällan ett auktoritärt ledarskap. Det blir bara till käbbel. Käbbel som får de mindre hårda att i tystnad lämna partiet för att de inte orkar med. Människor som går sönder när människor de tycker om bråkar med varandra.

Själv har jag blivit blasé. Jag orkar inte längre bry mig, jag orkar inte längre ta fajterna på allvar. Det viktigaste i dem är ändå sällan sakinnehållet.

När jag fick frågan av Östnytt varför det var så få tjejer på toppositioner inom politiken (riksdagen är en av landets mest jämställda arbetsplatser, men de högsta ministerposterna innehas fortfarande i regel av män) och vad man kunde göra åt det svarade jag. “Jag vet inte, jag vet faktiskt inte”. Och tillade “det är bättre att vara ärlig”.

Jag tror dock jag har ett svar nu: Anledningen till att så få tjejer får toppositioner är att potentiella kukmätare älskar kukmätartävlingarna. Och ledarskribenter är ju ganska bra på att mäta kuk. Alltså fascineras de av andras kukmäteri och vill själva mäta kuk genom att skriva om det hela. Och på så vis kommer toppositioner kräva kukmäteri. Och på så vis kommer politiken att handla om låsta positioner och att vinna små små strider. Väldigt förenklat förstås. För vi som vet vad det handlar om vet ju att bakom strider finns ofta sadfaces, människor som sårats och egentligen är ledsna men som visar det i ilska.

Det vilar något sorgligt över kukmätandet på något vis. Det måste vara sjukt jobbigt att alltid gå runt och fundera över hur stor man har, och att alltid behöva bevisa det för andra? Att alltid visa styrka styrka styrka. Ungefär som de populära på högstadiet liksom.

Hur ändrar vi då på det?

Vi iggar kukmätandet förstås, ser det för vad det är. Vi lyfter fram de där som inte annars syns i rampljuset. Piratpartiet är ett gigantiskt teamwork.

Valberedningen, till exempel, bestod ju av betydligt fler än Mattias. De bestod ju av de här:

Från vänster: Jan – PiratJanne – Lindgren, Jonathan Rieder Lundkvist, Jimmy – Kanin – Callin, Marco Baxemyr och Mimmi Lowejko. Och jag har inte sett någon av dem mäta kuk ever.

För övrigt tycker jag valberedningens förslag är bra. Så det så!

Idag krockar perspektiven med varandra på Expressen i berättelsen om en polis som på sin blogg beskriver sin myndighetsutövning på ett minst sagt otrevligt sätt. Expressen citerar mannens blogg och visar hur upprepade gånger citerar de han träffar i sitt yrke på sin blogg.

Men är det han säger sant? Har polisen brutit någon lag om han bara hittar på? Det vet vi ännu inte. Han hävdar själv att han bara
drar gamla skrönor.

Dock är det intressant som fråga om yttrandefrihet vs tystnadsplikt. Poliser har – mig veterligt – i sin tjänsteutövning tystnadsplikt. Deras yrkesutövning lyder under sekretesslagen, precis som vårdbiträden, socionomer, läkare och diverse andra yrken.

Men det som fångar mig är Expressens sätt att klumpa ihop frågan om polisens rätt att blogga med eventuellt begångna brott.

Ska bloggen tas ner? Frågar de sina läsare. Och där blir frågan dubbel för mig. Är mannens rätt att uttrycka sig på nätet förbrukad? Var slutar i så fall vår egen rätt att få uttrycka oss.

Just nu passar den här storyn som handen i handsken på ett ökat snuthat. Men hur bra är det att spinna på den trenden? Hur bra är det att öka människors hopplöshet ännu mer?

Jag har en gång åkt fast för polisen för stöld. Jag har varit inlåst i 12 timmar i arresten och var anhållen. Jag blev inte det minsta misshandlad eller skadad av poliserna då. De var mestadels hyggliga mot mig, som ändå tagits på bar gärning.

Polisen som kom hem till mig och lämnade kallelsen till rättegången var också alldeles ypperligt trevlig även om jag aldrig såg hans ansikte eftersom jag låg inne i min säng kräksjuk just den dagen. Men jag har fört en trevlig konversation genom mitt öppna fönster med fördragna gardiner med en polis i stan. Måste tillstå att det är ett av mina mer humoristiska minnen dessutom. Inte varje dag man ligger och kräks med öppet fönster och en polis börjar prata med en genom gardinen…

Jag känner att det också måste finnas någon rim och reson i debatter. Det finns rötägg och det finns idioter och det finns trevliga människor, som i de flesta andra yrken. Men kanske är det viktigare att tala om varför poliserna behöver ha en högre standard på hur de uppför sig? Kanske är det dags att tala om att man inte bör vara polis för länge i taget, som den bloggande polisen också var inne på?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte känner att frågan är så enkel och svartvit som den var vid Hornstull. Här är vi i gråzonen. Frågan är hur vi hanterar det. Jag vet ännu inte. Jag vill bara inte överta utomparlamentarisk vänsters nattsvarta syn på polisen även bloggvärlden. Det är inte svart eller vitt och jag vill inte att man ska vara för snabb att döma.

Eller så.

Idag skriver jag en kort bloggpost. Jag vill länka vidare till det fantastiska storverk jag anser att Rick gjort idag när han lyckats beskriva piratvisioner som får mig att fälla glädjetårar. Anna har under veckan lanserat en ny slogan och diskuterat denna med oss pirater ute på turnén. Fram har ett helt nytt pirattänk tagit form och utmynnat i Ricks bloggpost idag. En bloggpost som jag ser som startskottet för valrörelsen.

Läs och njut!