Igår när jag skrev mitt inlägg om kukmätningar skrev även Olof Bjarnasson ett inlägg som ett svar på Steelnecks gästblogginlägg här om inställsamhet för några veckor sedan.

Efter det har jag tänkt mer på det här med ledarskap och kompetens. Jag kommer mer och mer fram till följande:

Det finns inga Ledare. Ju fortare vi dödar myten om Ledaren, desto bättre. För myten är farlig. Myten skapar människor som vill bli ledare, myten formar kukmätare i långa led efter sig som lär sig kukmäteri. Myten skapar inte kompromisser utan pyrrhussegrar. Myten skapar människor på väg efter status och inte efter förändring.

Men den skapar också inställsamhet, den skapar rövslickeri, den skapar omåttliga krav på Ledaren.

Ingen människa är nämligen någonsin stark ensam. Ingen människa är alltigenom ond eller god. Alla människor har fel och brister. Ändå vill vi ha ledare. Varför?

Kanske för att det är lättare att följa. För att det är mer bekvämt. Men kanske också för alla dessa myter som finns om Ledare. För att de förväntas klara så mycket själva och för att vi gillar att nära drömmar om Hjältar. Men kanske också för att vi värderar helt koko saker i livet. Ja, det är sådana saker man inser när man är förtidspensionär och hinner fundera en del över livet och tillvaron…

I en organisation som Piratpartiet där antalet idiotier just nu står som spön i backen är det svårt att inte bli cynisk. Men då tänker jag på summan. Summan av alla potentialer och aktivister är vacker. Kollektivet, bestående av en rad individer är vackert. Dessa individer har sjukt många egenheter, fel, brister, de flesta är ganska trasiga, brusar upp för lätt eller säger inte ifrån tillräckligt bra. Still… tillsammans blir det något annat. Jag önskar vi kunde se det så mera.

Själv har jag svårt för ledarskap på grund av de dåliga saker det för med sig. Man förväntas fatta beslut åt andra, man förväntas veta bättre än andra, man förväntas vara lite bättre än andra. Man kommer att missförstås som någon som är ute efter makten, man kommer att missförstås som någon som försöker vara bättre, man kommer att missförstås som någon som tror att den vet bättre än andra.

När jag i höstas talade om förankring gjorde jag det för att jag så gott som alltid har maktperspektiv på saker. Men jag missade en sak och det var följande:

Skulle de där som jag offrade mitt eget välbefinnande för för att jobba med förankring göra det för mig? Eller skulle de, om de själva var styrelse, agera på ett sätt som det de idag kritiserar?

Ju mer jag ställde mig den frågan ju mer blev svaret ett fruktat konstaterande: Inte ens de vänaste, snällaste eller mest rättrogna har varit särskilt duktiga på att förankra. Jag skulle rentav vilja hävda att de flesta i partiet är rätt dåliga eller halvdåliga på förankring.

Men jag tror inte längre det finns några baktankar. Jag tror helt enkelt det handlar om klåp, om otålighet, om att man inte tänker efter. Jag tror det handlar om att vi hänger på internet och inte ser varandra och jag tror det handlar om att allt allt allt hela tiden går så snabbt.

Hela partiet som organisation har ADHD/DAMP. (Ja, jag vet för jag har diagnosen själv.) Vi är otåliga, allt ska ske NU, allt ska förändras NU, just MIN IDÈ måste få gehör just NU och FRUSTRATIONEN vilar som en hinna över hela partiet där nästan ingen längre kan BEHÄRSKA SIG.

Just nu är folk dessutom sjukt bra på att skapa konspirationsteorier om varandra. Missförstånden haglar och jag ser ideligen människor jag tycker om i konflikt med varandra och jag fattar inte vad folk håller på med. Denna misstro, denna misstänksamhet, dessa felriktade analytiska förmågor som hitttar på den ena teorin tokigare än den andra.

Å andra sidan vad förväntar man sig av ett parti uppbyggt på konspirationsteorier om “de andra”, de där utanför partiet, de där som konspirerar fram den ena lagen efter den andra för att få så mycket makt som möjligt. Den där Bodström.

Jag slår vad om att de också är klåpare. Att de bara inte förstår vad det är de ser när de ser nätet och tror nätet är något annat, något farligt. Ja, de är lika rädda för oss som vi är för dem. Och så blir det missförstånd med konsekvenser likt FRA-lagen.

Saker är inte vad de uppfattas som. Är det något jag lärt mig i partiet under de här snart två åren är det just detta: saker är inte vad man tror de är. I de allra allra flesta fall är vuxna människor bara fortfarande fem år. I de allra allra flesta fall blir de flesta arga eller ledsna och tar åt sig av saker som finns i deras egna hjärnor. Det får bara större konsekvenser ju höger upp i hierarkin man kommer.

Men när alla konspirerar om konspirationer kommer ena sidan upp med en om varför Christian inte är med i valberedningens styrelseförslag och tror att det måste finnas en syndabock som ligger bakom detta onda förslag. Och när andra sidan konspirerar om konspirationer kommer Christians tillbakadragande av sitt lån se ut som om han försökte köpa partiet.

But neither is true. För de där så kallade “Ledarna”… de är bara fem år. När de inte har störst kuk ser det ut som om de gör maktdemonstrationer. I själva verket är de ledsna och sårade och misstolkas som just starka fast de är som svagast just då.

Men ingen är alltid stark. Och ingen är heller alltid svag. Makt korrumperar, ja. Det är sant. Men det finns också något annat som korrumperar.

Och det är maktlöshet. Maktlöshet korrumperar nästan lika mycket som makt. För om man upplever sig inte ha makt är man plötsligt utan eget ansvar.

Det är baksidan med maktperspektiv. Att den ger de utan makt nästan oinskränkt makt att få bete sig hur som helst. Underdogen är inte alltid den goda.

Och jag vet precis hur det är att ha en ständig offerroll. Jag vet precis hur de är att vara den svaga. Jag vet precis vad mindrevärdeskomplex vill säga. Men jag vet också, efter i höstas att det där också är något jag själv i viss mån kan välja.

Jag må ha varit hur maktlös som helst. Den maktlöshet jag pålade mig själv var vad som verkligen tryckte ner mig. På samma vis som Ledare korrumperas av sin makt och sitt inflytande korrumperas vi andra av att inte ha något. Och tror att det ger oss rätten att bete oss hur som helst. För om Ledare måste ta ansvar innebär det att vi som inte är det slipper…

Disclaimer: Alla jag glömt länka in, jag vet att ni är många och jag har nu varit ganska random… Jag ville liksom bara visa att vi tillsammans gör det här. Just med våra fel och brister.