Det finns inga Ledare

Igår när jag skrev mitt inlägg om kukmätningar skrev även Olof Bjarnasson ett inlägg som ett svar på Steelnecks gästblogginlägg här om inställsamhet för några veckor sedan.

Efter det har jag tänkt mer på det här med ledarskap och kompetens. Jag kommer mer och mer fram till följande:

Det finns inga Ledare. Ju fortare vi dödar myten om Ledaren, desto bättre. För myten är farlig. Myten skapar människor som vill bli ledare, myten formar kukmätare i långa led efter sig som lär sig kukmäteri. Myten skapar inte kompromisser utan pyrrhussegrar. Myten skapar människor på väg efter status och inte efter förändring.

Men den skapar också inställsamhet, den skapar rövslickeri, den skapar omåttliga krav på Ledaren.

Ingen människa är nämligen någonsin stark ensam. Ingen människa är alltigenom ond eller god. Alla människor har fel och brister. Ändå vill vi ha ledare. Varför?

Kanske för att det är lättare att följa. För att det är mer bekvämt. Men kanske också för alla dessa myter som finns om Ledare. För att de förväntas klara så mycket själva och för att vi gillar att nära drömmar om Hjältar. Men kanske också för att vi värderar helt koko saker i livet. Ja, det är sådana saker man inser när man är förtidspensionär och hinner fundera en del över livet och tillvaron…

I en organisation som Piratpartiet där antalet idiotier just nu står som spön i backen är det svårt att inte bli cynisk. Men då tänker jag på summan. Summan av alla potentialer och aktivister är vacker. Kollektivet, bestående av en rad individer är vackert. Dessa individer har sjukt många egenheter, fel, brister, de flesta är ganska trasiga, brusar upp för lätt eller säger inte ifrån tillräckligt bra. Still… tillsammans blir det något annat. Jag önskar vi kunde se det så mera.

Själv har jag svårt för ledarskap på grund av de dåliga saker det för med sig. Man förväntas fatta beslut åt andra, man förväntas veta bättre än andra, man förväntas vara lite bättre än andra. Man kommer att missförstås som någon som är ute efter makten, man kommer att missförstås som någon som försöker vara bättre, man kommer att missförstås som någon som tror att den vet bättre än andra.

När jag i höstas talade om förankring gjorde jag det för att jag så gott som alltid har maktperspektiv på saker. Men jag missade en sak och det var följande:

Skulle de där som jag offrade mitt eget välbefinnande för för att jobba med förankring göra det för mig? Eller skulle de, om de själva var styrelse, agera på ett sätt som det de idag kritiserar?

Ju mer jag ställde mig den frågan ju mer blev svaret ett fruktat konstaterande: Inte ens de vänaste, snällaste eller mest rättrogna har varit särskilt duktiga på att förankra. Jag skulle rentav vilja hävda att de flesta i partiet är rätt dåliga eller halvdåliga på förankring.

Men jag tror inte längre det finns några baktankar. Jag tror helt enkelt det handlar om klåp, om otålighet, om att man inte tänker efter. Jag tror det handlar om att vi hänger på internet och inte ser varandra och jag tror det handlar om att allt allt allt hela tiden går så snabbt.

Hela partiet som organisation har ADHD/DAMP. (Ja, jag vet för jag har diagnosen själv.) Vi är otåliga, allt ska ske NU, allt ska förändras NU, just MIN IDÈ måste få gehör just NU och FRUSTRATIONEN vilar som en hinna över hela partiet där nästan ingen längre kan BEHÄRSKA SIG.

Just nu är folk dessutom sjukt bra på att skapa konspirationsteorier om varandra. Missförstånden haglar och jag ser ideligen människor jag tycker om i konflikt med varandra och jag fattar inte vad folk håller på med. Denna misstro, denna misstänksamhet, dessa felriktade analytiska förmågor som hitttar på den ena teorin tokigare än den andra.

Å andra sidan vad förväntar man sig av ett parti uppbyggt på konspirationsteorier om “de andra”, de där utanför partiet, de där som konspirerar fram den ena lagen efter den andra för att få så mycket makt som möjligt. Den där Bodström.

Jag slår vad om att de också är klåpare. Att de bara inte förstår vad det är de ser när de ser nätet och tror nätet är något annat, något farligt. Ja, de är lika rädda för oss som vi är för dem. Och så blir det missförstånd med konsekvenser likt FRA-lagen.

Saker är inte vad de uppfattas som. Är det något jag lärt mig i partiet under de här snart två åren är det just detta: saker är inte vad man tror de är. I de allra allra flesta fall är vuxna människor bara fortfarande fem år. I de allra allra flesta fall blir de flesta arga eller ledsna och tar åt sig av saker som finns i deras egna hjärnor. Det får bara större konsekvenser ju höger upp i hierarkin man kommer.

Men när alla konspirerar om konspirationer kommer ena sidan upp med en om varför Christian inte är med i valberedningens styrelseförslag och tror att det måste finnas en syndabock som ligger bakom detta onda förslag. Och när andra sidan konspirerar om konspirationer kommer Christians tillbakadragande av sitt lån se ut som om han försökte köpa partiet.

But neither is true. För de där så kallade “Ledarna”… de är bara fem år. När de inte har störst kuk ser det ut som om de gör maktdemonstrationer. I själva verket är de ledsna och sårade och misstolkas som just starka fast de är som svagast just då.

Men ingen är alltid stark. Och ingen är heller alltid svag. Makt korrumperar, ja. Det är sant. Men det finns också något annat som korrumperar.

Och det är maktlöshet. Maktlöshet korrumperar nästan lika mycket som makt. För om man upplever sig inte ha makt är man plötsligt utan eget ansvar.

Det är baksidan med maktperspektiv. Att den ger de utan makt nästan oinskränkt makt att få bete sig hur som helst. Underdogen är inte alltid den goda.

Och jag vet precis hur det är att ha en ständig offerroll. Jag vet precis hur de är att vara den svaga. Jag vet precis vad mindrevärdeskomplex vill säga. Men jag vet också, efter i höstas att det där också är något jag själv i viss mån kan välja.

Jag må ha varit hur maktlös som helst. Den maktlöshet jag pålade mig själv var vad som verkligen tryckte ner mig. På samma vis som Ledare korrumperas av sin makt och sitt inflytande korrumperas vi andra av att inte ha något. Och tror att det ger oss rätten att bete oss hur som helst. För om Ledare måste ta ansvar innebär det att vi som inte är det slipper

Disclaimer: Alla jag glömt länka in, jag vet att ni är många och jag har nu varit ganska random… Jag ville liksom bara visa att vi tillsammans gör det här. Just med våra fel och brister.

Tags: , , , , ,

15 Responses to “Det finns inga Ledare”

  1. Mikael Nilsson Says:

    Oh, herregud, vad ska man svara på allt det här? Kan du inte växa lite långsammare så vi andra hänger med? 🙂

  2. Isak Gerson Says:

    Det är en ytterst anarkistisk tanke som jag personligen, det här med att saker skulle fixas utan ledare. Nej, ledare behövs. Men ledaren är inte den i projektet som har det bäst ställt och är omtyckt. I regel är det tvärtom. Ledaren är oftast den som får dra det tunga lasset.

    “But neither is true. För de där så kallade ”Ledarna”… de är bara fem år. När de inte har störst kuk ser det ut som om de gör maktdemonstrationer. I själva verket är de ledsna och sårade och misstolkas som just starka fast de är som svagast just då.”
    När det gäller kukmätande tror jag att du har fel i att de som tävlar är svaga. Styrka är inte att alltid vara glad eller lycklig. Styrka är snarare tvärtom, att kunna ta en konflikt idag för att kunna ha fred imorgon (En egenskap som självklart kan gå till överdrift, jag hoppas att du tolkar mig barmhärtigt).

    “Men ingen är alltid stark. Och ingen är heller alltid svag.”
    Jo. Människor är olika. Det är ett faktum. Alla fungerar inte likadant och alla bör inte fungera likadant.

    Slutligen tror jag att du i din intensiva jakt efter kukmätande missar alla bra ledare. Det finns en mängd människor med ideal och visioner som försöker bygga. Genom att hetsa dem till att böja sig och till att undvika auktoritet gör du alla en otjänst – ledarna själva såväl som de andra – förutom just kukmätarna.

  3. Jonas Nordgren Says:

    Håller inte med om att det inte finns ledare (och bra sådana), men att det blir massor med prestige som kommer ifrån myten om ledaren – det håller jag med om. Och om känslan att vara maktlös… mycket insiktsfullt. SJUKT bra inlägg, Klara!

  4. Beelzebjörn Says:

    Hmmm…

    Först Christians reaktion på att valberedningens förslag till styrelse inte inkluderade honom, tätt följt av tillbakadragandet av lånet som råkar finansiera lön för en medlem av valberedningen samt en släkting till en annan medlem…

    Jag kan tycka att en erfaren politiker och strateg som Christian borde sett i förväg hur det skulle tolkas…?

    Jag hade aldrig trott att CE sponsrade partiet av någon annan anledning än övertygelse (vilket i sig inte förändrar att det lätt uppstår en jävssituation i styrelsen med honom där). Nu är jag inte lika säker längre.

    Jag tror att konspirationsteorier bör uttalas, så att de som misstänkliggörs får chans att svara. Annars ligger de lätt och sjuder under ytan. I varje intern debatt hittills har det framför allt stått utomordentligt klart att det finns en vilja ‘uppifrån’ till kommunikation och förankring, vilket i mina ögon är en viktig del av gott ledarskap.

  5. Tomas Kronvall Says:

    Isak, Jonas – det är skillnad mellan ledare och Ledare. Den förra är en ansvarspost, den senare ett mytbygge.

  6. Isak Gerson Says:

    Det är ett mytbygge som behövs. Vi bygger myter av nästan alla i vårt liv. Ett exempel är att vi bygger familjekonstellationer där vi tillskriver medlemmarna vissa egenskaper. Vi bygger relationer där vi upphöjer sexuell trohet till något heligt och unikt för relationen. Vi bygger arbetsplatshierarkier och IT-supporter. Myten om den sanningsenlige bilden av en person är den myt som behöver krossas.

  7. Om framtidspartiet | Isak Gerson Says:

    […] Tyvärr känner jag personligen inte samma hopp. Det beror på två saker som hänger ganska tätt ihop med varandra. Dels är det den maktkamp som dragits igång i piratpartiet av att valberedningen inte tagit med vår före detta vice partiordförande i förslaget till den nya styrelsen. Man tror att det går till på så sätt att Christian Engström blir arg på forumet och kanske sin blogg. Men det är så att Christian har lånat ut mängder med pengar till partiet. Dessa pengar skulle gå till att anställa Jan Lindgren. Han har redan arbetat alldeles för mycket som kampanjledare för partiet för sitt eget bästa. De skulle även gå till att anställa Andreas Bjärnemalm. Nu tas pengarna tillbaka. Är det då en slump att Jan Lindgren sitter i valberedningen som sammankallas av Mattias Bjärnemal… […]

  8. Marco Baxemyr Says:

    STRÅLANDE inlägg! Jag ångrar _inte_ att jag läste det, trots att jag borde lägga mig. 🙂

    <3

  9. Rikard Says:

    Du är ju läskig: “Hela partiet som organisation har ADHD/DAMP.” Jag tänkte mycket nyligen EXAKT, jävlar i mig EXAKT den tanken.

    Nu går det ju att dämpa symptomen av ADHD och jag är säker på att det även gäller organisationer. Vi bör nog försöka hitta någon medicin eller något och det rätt snart.

  10. Växtverk och proffspolitik « obeveklig Says:

    […] Det finns visst ledare klara , och oavsett motiv eller grund så är nu det tid för Piratpartiets ledare (formell och informell) ATT leda, inte ATT VILJA LEDA. Ett skepp låter sig inte seglas utan en kapten helt enkelt och det är bara att testa själv om man inte tror på det. […]

  11. JörgenL Says:

    Jag tror Tomas ovan slår huvet rätt mycket på spiken.

    Om man beskriver det så här att “Ledaren” bygger sin position på en tanke om sin egen lämplighet, medan “ledaren” mera axlar en roll som andra anser att han ska bära, om man renodlar det hela.

    Ledarrollen, som i “projektledare” eller “arbetsledare” behövs, det är den som har överblick och funderar över hur fortsättningen ser ut, hör sig för med alla inblandade, och tar beslut som är nödvändiga att ta, men som gör det med gruppens goda minne.

    Den andra sortens ledare, det är den som vill bestämma över folk, och som helst vill att folk inte har egna ideer utan bara lyder, är den sorten som ställer till mera skada än nytta. Visst kan en sådan få saker att hända på kort sikt, men arbetet blir ofta utfört under missnöje med att inte vara tillfrågad och lyssnad på.

    Jag hade för en massa år sen en av de bästa chefer jag haft. Han pratade alltid mycket med folk och beskrev problematiken vi stod inför, och var intresserad av vilka tankar vi hade runt det. Men sen när han stämt av med alla, så tog han ett beslut. Det var inte ifrågasättbart, där och då, men det var alltid acceptabelt för alla, och det var inte för evigt. Det funkade utmärkt, för han var en genuin ledare, med insikt om vad olika individer i gruppen kunde acceptera och vad situationen krävde, och vi kände oss alltid respekterade och lyssnade på, även om vi inte alls alltid fick det vi ville. Och van var prestigelös, om det visade sig att hans beslut inte funkade, så erkände han det och ändrade på det när vi testat.

    SÅNA ledare behöver vi flera av!

  12. Dennis Nilsson Says:

    @JörgenL
    “SÅNA ledare behöver vi flera av!”

    BRA TALAT!

  13. Mimmi Lowejko Says:

    Klara. Mycket bra skrivet! Väldigt mycket text att läsa för en (till) som har ADHD. Men jag läste allt. Du satte ord på en molande känsla jag haft ett tag. Mycket bra.

  14. steelneck Says:

    “Det finns inga Ledare.” Visst finns det sådana, naturliga sådana till och med, de kan också växla mellan att vara ledare eller får beroende på situation. Oftast talas det om dem som “informella ledare” i en negativ kontext, i regel av sas. “officiella ledare” som just blivit överkörda av den informelle.

    Vad är att leda? Jo, surprise, det är att att leda, gå före, visa vägen, våga ta ansvaret osv.. Tänk dig situationen med en chef som föreslår något tokigt till de 10 anställda, 8 knorrar lite i varierande grad, en är tyst och knyter handen i fickan, medan en reser sig upp och talar om: Nädu, jag ser att de fullt kompetenta kollegorna tycker som mig, nu gör vi så här, skyll på mig om det blir fel, häng me, varpå de andra 9 andra följer med. Lite militäriskt “Jag tar befälet”, riktat mot ledningen. Återknyt gärna till mitt exempel om sjömännens förbannade skyldighet att göra myteri om kaptenen blivit spritt språngande.. och riskerar skutan. Den som tar befälet på ett sådant vis, det _är_ en ledare, detta oavsett om någon högre ledning eller nån sorts demokrati tillsatt någon annan att vara ledare. Men det kan lika gärna vara kaptenen som behåller sitt ledarskap, genom att inför ledningen vägra att segla.

    Den sorts ledare du talar om, handlar egentligen om den typ av “den starkes rätt” som Platon smulade sönder o samman oerhört grundligt i den inledande halvan av Staten. Ta dig tid att läsa Staten, du kommer att få en del insikter som du egentligen redan hade men kanske inte funderat över tidigare. Men kom för guds skull ihåg åldern på verket, det vore ju liksom 17 om inte ett å annat förändrats på 2400 år.. Staten är ingen svår och tungläst sak, snarare en ganska lättsam dialog, deep things made easy. Handlar om vad som i grunden är rätt och fel, “det rättas väsen”. Att boken kallas “Staten” kommer ur logiken att det är lättare att se saker i stort (staten), än i smått (den enskilde). Den andra halvan som många förfasat sig över kommer när Platons karaktär Glavkon ber Sokrates (Bokens huvudperson) att beskriva en stat i febertillstånd, hur ondskan får fotsfäste och hur de olika tokigheterna avlöser varandra genom överdrifter som slår över i sin motsats.

    Vad jag tycker du är farligt nära i ditt resonemang, är den typ av demokratimissbruk där ingen tar ansvar, alltså där ingen tar på sig ledarrollen. Alla som jobbat på någon större arbetsplats de senaste 10 åren har varit med om det, där tjänstemän sitter i ändlösa möten och inga beslut tas förrän det råder konsensus. När någon sedan ifrågasätter beslutet och undrar “Vem i hela.. har bestämt något så urbota..”, så svaras bara att “De” har bestämt. Vilka “de”? Öhhh.. de på måtet. Så perverteras den demokratiska ordningen så att ingen enskild behöver ta ansvar. En sådan organisation blir lätt handlingsförlamad inför allt som det inte redan finns färdiga protokoll för. De på lägsta nivån, de som inte ens har betalt för att ta ansvar, tvingas ofta att ta ansvaret, utan ledningens stöd, för att något skall bli gjort. Men få har det modet och blir sittandes, med ursäkten – Jag har inte betalt för att tänka..

    Ofta handlar det inte om att behöva ta något ultimat ansvar, i regel handlar det bara om vem det skall skällas på, i regel för att misstaget inte skall upprepas. Men när det inte finns någon ledare att ta i örat, då kommer samma förbannade misstag att upprepas gång på gång. Som Linus skrev, ledarrollen handlar oftast att ta på sig ansvaret för de underställda och bara hänga med, det är ju de som har kunskapen och det är de som får saker gjorda. Linus:

    Things will go wrong, and people want somebody to blame. Tag, you’re it.

    It’s not actually that hard to accept the blame, especially if people kind of realize that it wasn’t _all_ your fault. Which brings us to the best way of taking the blame: do it for another guy. You’ll feel good for taking the fall, he’ll feel good about not getting blamed, and the guy who lost his whole 36GB porn-collection because of your incompetence will grudgingly admit that you at least didn’t try to weasel out of it.

    Then make the developer who really screwed up (if you can find him) know _in_private_ that he screwed up. Not just so he can avoid it in the future, but so that he knows he owes you one. And, perhaps even more importantly, he’s also likely the person who can fix it. Because, let’s face it, it sure ain’t you.//

    Som ledare skall du låta dem styra, det är kunnandet under dig du skall kanalisera, inte tvärt om. Detta likt den informelle jag började som inte dikterade något för sina kollegor, de var redan övverens, han bara tog ansvaret för dem. Men när du skall “förankra” som du så fint försöker kalla det när du försöker trycka ned saker i halsen på folk, då blir du bara sedd som en diktator och bara åtlydd av precis de smilfinkar du föraktar. I en sund organisation förankrar småfolket saker hos ledningen, och ledningens förankrande handlar om att hämta in sakkunskap bland småfolket, inte tvärt om. Tänk på att demokrati handlar om folkstyre, inte att folket skall styras.

    Observera “_in_private_” i citatet av Linus, det där är viktigt. Hur många gånger har du sett en lång publik diskussion sluta med “Ja du har rätt”, i kontext av “Jag hade fel”. Nästan aldrig, eller hur? Fundera sen hur ofta det händer över köksbordet, att du eller den du diskuterar med ger med sig och ger den andre rätt. Det är ganska vanligt, eller hur? Den biten har sin grund i att vi alla är flockdjur, kognitiv, platons grotta, socialpsykologi osv.. men det behöver inte gå närmare in på. En ledare skall inte skuldbelägga publikt, en ledare tar på sig skulden publikt.

    Tänk på att precis dem du beskriver, inställsamma rövslickare, är precis sådana människor som gör allt för att slippa eget ansvar, men uppvisar närmast kadaverdisciplin när ledningen ger order. De seglar mer än gärna skutan i kvav, så länge de åtnjuter kaptenens gunst. De ser sig ansvariga inför sin ledning, inte inför sin uppgift, eller rättare, de är kontrollerade av sitt begär, inte sitt förnuft. Varje gång de ställs inför dilemmat att antingen lyda sin chef, eller missköta sin uppgift, så väljer de ofelbart den förra. I ett företag innebär det att varje gång situationen uppstår, så väljer de aktivt att vara illojala mot företaget! Det om något ställer ett orimligt krav på chefen, en chef i en sådan organisation har inte längre den trygghet det innebär att ha kunnigt folk omkring sig, folk som säger ifrån när man ute å cyklar, tassar på nattgammal is, osv..

    Problemet är att smilfinkeriet är smittsamt för en organisation. När denna typ tillåts avancera så bildar det en ond cirkel. Smilfinken omger sig givetvis med sina likar. Denna person utkräver ju aldrig ansvar uppåt, bara nedåt – slickar uppåt och sparkar nedåt – en sådan kan inte acceptera att “undersåtar” utkräver dennes ansvar, det finns inte på kartan, därmed avancerar aldrig folk som ställer “det rätta” framför lydighet.

  15. 500 Bäckar små gör till slut en hel å – Mab Says:

    […] det här känner dig manad att bli en av alla dessa små bäckar! Eller sprider ordet vidare. För tillsammans kan vi klara det här och få in pengarna vi behöver för att kunna ha en effektiv […]

Leave a Reply