Archive for April, 2010

Protected: Saker som gnager

Tuesday, April 27th, 2010

This content is password protected. To view it please enter your password below:

For good

Friday, April 23rd, 2010

här känner jag när jag tänker på Piratpartiet idag. Till alla och ingen. Till kollektivet med alla dess vansinniga och underbara individer <3

Trasproletariatet växer på internet

Thursday, April 15th, 2010

Det pågår en oerhört intressant diskussion på twitter i skrivande stund. Det är esteranais som börjat utveckla tankar kring att arbetarklassen idag inte bryr sig om oss som är utanför systemen utan bara sig själv.

Macdeluzian hoppade då in och länkade en text han skrev efter valet 2006 om hur den neomarxistiska rörelsen tolkar trasproletariat.

Samtidigt konstaterar esteranais och jag att det kulturella trasproletariatet finns på twitter. För det är precis så det är. Vi har – på internet en oerhörd makt – samtidigt som vår köpkraft och ekonomiska status ofta är under all kritik. Var placerar man oss på samhällsskalan?

Faktum är att det går inte. Vårt kulturella kapital är stort, vår rätt att förfoga över vår egen tid är ofta större än den klassiska arbetaren. Men många av oss står utanför samhällets alla trygghetssystem för de är designade för en arbetande människa.

Frågan är vilken konfliktlinje som kommer vara relevant om några år. Är det kunskapskapital eller ekonomiskt kapital? Och kommer det ekonomiska kapitalet som så ofta förr lyckas äta upp kunskapskapitalet?

Kan jag, som styrelseledamot Sveriges tredje största parti, samt riksdagskandidat för detta kalla mig underklass? Är det verkligen en relevant terminologi? Inte desto mindre är jag helt beroende av min sjukersättning för att överleva och inte desto mindre skulle jag på en vanlig arbetsmarknad inte överleva en dag. Men jag kan på ett helt annat sätt än den arbetande människan samtidigt sätta den politiska diskursen. Jag kan – i kraft av den tid jag kan lägga ner på mitt politiska engagemang – åstadkomma förändring som den uppbunden av arbete kommer ha svårare att göra.

Som jag ser det är dagens klassamhälle inte alls så enkelt som vänstern ofta vill göra gällande. Och då menar jag vare sig den vänster som befinner sig inom det etablerade parlamentariska systemet, eller den som befinner sig utanför. Varje konflikt bär – som jag tidigare hävdat – sin egen berättelse och vi måste låta det få vara så.

Det kan tyckas som om detta inte hör ihop med piratfrågor. Vänta bara några år. Den tekniska utvecklingen springer framåt med enorma kliv. Vem vet när bäddasängrobotar tar över undersköterskans jobb? När frisörrobotar tar frisörens jobb, eller kirurgrobotar konkurrerar med kirurgen?

Jag säger inte att den dagen är nära, men den kommer att komma. Samhället behöver inte full sysselsättning för att ta sig runt längre. Det har kanske aldrig behövt det. Så kan vi inte bara snälla släppa utopin? Är det inte dags att gå vidare och se framåt?

För mig är det så uppenbart att medborgarlön kommer att vara den enda tänkbara politiska vägen framåt om sisådär en tio – tjugo år. Arbetena kan inte skapas när de inte ens längre behövs. Vi behöver göra människor fria att själva få välja.

Piratpartiet vittnar om nya konfliktlinjer med sin kunskapsdimension. Jag tror vi inom kort kommer att få se flera nya dimensioner och jag förväntar mig att trasproletariatet börjar utmana arbetsmoralismens korporativistiska vansinne inom kort. För tanken på att alla ska jobba inom förvärvsarbete är förlegad. Vi måste hitta nya sätt att få ekonomin att gå runt.

Men det är på twitter det händer. Det är i trasproletariatet de nya politiska skiljelinjerna börjar visa sig. Det är där den intressanta politiska debatten idag skapas via blixtsnabb deltagarkultur.

Behovet av plats

Monday, April 12th, 2010

Jag sitter dagen efter kickoffen, och jag försöker fortfarande få rätsida på alla känslor efter den. För det är starka känslor som varit i gungning i helgen. Och att få rätsida på det här och sätta ord är svårt. Det är känslor känslor känslor i detta inlägget. Jag är fruktansvärt djupt berörd av allt och alla denna helgen.

Det är en passionerad riksdagsgrupp vi har. Med olika typ av passion. Några brinner av ilska och oförätter, några av de praktiska politiska utmaningar vi har framför oss, några av att få ta plats, några av att allt ska gå rätt och riktigt till, några av att vilja hålla ihop gruppen. Och på något konstigt sätt har alla en plats. En plats i mixen. Och det är det som är mitt bestående intryck av helgen. Våra olika personligheter faller på något skumt sätt samman och skapar en grupp. Det är verkligen som kroppen och lemmarna. Men det finns inget huvud. Det här är en grupp som på många sätt är ledarlös.

Gruppen hålls samman inte av en stark ledare utan av patos. Vi brinner. Vissa passionerat och häftigt, andra mer som en stilla glöd men vi brinner. Brinner för uppdraget, brinner för varandra, brinner för gruppen. Och alla behövs.

Det här är inte en grupp som kan klara riksdagsarbetet på grun d av sin enorma kompetens. Det är inte en grupp med färdiga människor som vet precis vad de ska göra och hur de ska agera. Det är inte en grupp med människor som faktiskt har allting klart för sig och är färdigstöpta. Det är inte en grupp med enade viljor eller nödvändigtvis alltid samma målbild.

Men det är en grupp som vågar utvecklas. Som när det kommer till kritan inte har så olika mål. Som när det kommer till kritan inte står så långt ifrån varandra. Som när det kommer till kritan kan fungera som grupp just på grund av öppenheten.

Som individer är många av oss envisa som åsnor. Men som grupp är vi flexibla. Och det är det som är så häftigt. Ena stunden är någon den som ställer till problem. Andra stunden är det samma person som leder någon annan rätt. Ena stunden är någon den vuxna och andra den barnsliga. Andra stunden är den barnsliga den vuxna. Men som grupp tar vi hand om varandra.

Att frigöra helgen från min egen känsla av att ha rätt plats i livet är så gott som omöjligt. Jag har i den här gruppen samma roll som jag har bland mina närmaste vänner. Jag är den som “säger hur saker är”, som går under skinnet både på kollektivet och på enskilda människor. Och på något skumt vis anses det okej. På något skumt vis hatar inte människor mig när jag gör det. Och jag försöker fortfarande förstå mig på hur det kan fungera så.

Jag har en djurisk intution. Nästan allt som ligger på ytan missar jag. I stället ser jag drivkrafterna under en människas handling. Jag ser känslan bakom, jag ser den sårade lilla individen bakom en stor människas agression, den svaga bakom den som alla tror är stark, instabiliteten där alla uppfattar stabilitet, avgrundsdjupen i människor som de vill dölja för sig själva. Inte alls bara det negativa. Jag ser även när människor är kära utan att veta om det, när de attraheras och inte och andra spännande saker som folk försöker dölja i sina liv. Andras känslor är minst lika viktiga som mina egna och mina egna känslor formas av andras känslor. Jag lever i stark symbios med människor omkring mig.

Jag dras till människor som låter mig vara den här människan. Som låter mig få gräva i folk, som lyssnar på vad jag har att säga om saker som ligger under ytan. Mina närmaste vänner som jag känt i flera år vet att det här är min största styrka och de använder den. När de vill ha ärliga svar går de till mig. När de inte vet vilken väg de ska ta i livet går de till mig. När de inte vill bli dömda går de till mig. Och när de inte förstår sina egna känslor är jag där och reder ut dem åt dem. I gengäld tar de praktiskt hand om mig och är där när jag har det svårt.

Jag tillåts att gå över folks vanligtvis privata gränser och att vara den som ser under ytan. Och så har det blivit även i partiet. Jag har i riksdagsgruppen fått samma roll som jag har bland mina närmaste vänner, samtidigt som jag faktiskt kan jobba politiskt i den rollen. Det är för mig så stort att jag inte kan greppa det.

I den här gruppen kan jag flippa och säga fel saker. Jag kan dampa loss och skratta så tårarna sprutar. Jag kan vara allvarlig och arg och säga ifrån på skarpen och jag kan likaledes vara så känslomässig att jag blir blank i ögonen.

Det var något mäktigt som hände i helgen när vi överbryggade klyftorna mellan oss i gruppen och ändå kunde komma överens. Det var något stort och fantastiskt som gjort att så många av oss lyfts efter helgen och känner att Yes, det här fixar vi.

För nej, vi är inte som alla andra. Och ja, vi är ganska quirky typer. Vi har våra fel och brister. En del av oss är ganska udda. Vi är kanske inte de man tänker ska styra Sverige direkt.

Men varför? För att många av oss inte ställer upp på skådespelet? För att många av oss vågar se bakom ytan på fasaden? För att vi säger det inga andra vågar säga? Är det verkligen något dåligt? Borde vi inte välkomna att Anders Nordin och Otto Rehbinder säger hur det faktiskt är? Borde vi inte våga tänka tanken om hur masspartiernas död gjort att politiken idag är ett skådespel? Och är det då verkligen fel att vi för tillbaka den politiska passionen till riksdagen? Och att åter bli ett nytt massparti?

Vi är pionjärer. Vi ligger kanske tio, ja till och med tjugo år framför de andra partierna vad gäller framtidsfrågor just nu. Vi är de enda som vågar ta de här bollarna, som vågar fokusera på samtidens största politiska frågor. Som de vi är.

Piratpartiet handlar om kommunikationspolitik. Tekniska kommunikationer, privata kommunikationer, publika kommunikationer. Och i helgen visade vi att det här kan vi. Vi kan det här med kommunikation? Varför? Jo: för vi lyckades mot alla odds och trots alla interna konflikter som just nu härjar i partiet komma överens. Vi lyckades kommunicera med varandra.

Vi lyckades med det trots olika politiska bakgrunder. Trots olika åldrar och erfarenheter. Trots totalt olika syn på hur vi bör organisera oss lyckades vi enas kring hur vi skulle – just – organisera oss. Och trots att folk var så trötta så de nog ibland ville dunka huvudet i väggen av frustration. Trots allt det lyckades vi ena gruppen så ingen kunde åka från denna helgen oberörd.

Det är min behållning från helgen. Jag är fast övertygad om att vi har en plats i riksdagen och att vi förtjänar det med råge. Det här är en fantastisk grupp människor som kan åstadkomma storverk.

Jag väntar nu på alla andras blogginlägg om helgen och vartenda ett av dem kommer att plockas in här.

Nej låt dig ej förhårdna

Tuesday, April 6th, 2010

Dagens video från Irakkriget har jag inte sett. Jag har medvetet undvikit att se den, men inte undgått citaten på twitter. Och de är vidriga. Det räcker så för mig. Och texten jag letat efter hela dagen hittade jag till slut. Det är en krönika i Aftonbladet av Martin Gelin som handlar om filmen Hurt Locker. Den beskriver livet för en Irakveteran. De har det tydligen värre än Vietnamveteraner på grund av att de skickas fram och tillbaka till kriget hela tiden. De hinner aldrig läka.

Min första tanke när jag läste om collateral murder var alltså den krönikan. Att omedelbart fundera över hur människor kan bli så onda. Ofta har min hjärna upptagits av funderingar kring hur man kan vädja till torterare till exempel. Jag vill alltid så febrilt tro att det finns hopp.

Fortfarande slår nog inget i mitt minne den marsch med skolbarn som besköts i Sydafrika under Botharegimen. Förmodligen för att jag återsett den på spelfilm så många gånger under min uppväxt.

Och jag tänker, så som jag alltid gjort, på förövarna. Vad händer med dem? Deras familjer? Har de barn? Kommer de få dödsstraff själva? För det förtjänar ingen. Oavsett brott.

I mitt huvud har idag rullat sånger från min uppväxt i missionskyrkan och fredsrörelsen. Jag har särskilt haft en i huvudet. Jag mindes den som en sorglig sång, men det visade sig vara en kampsång:

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid
Dom alltför hårda brister
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid
sin vassa udd därvid

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig
och makten klarar sig
och makten klarar sig

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid
Dom hoppas ju på detta
att innan kampen börjat
vi gett oss utan strid
vi gett oss utan strid

Nej, låt dig ej förbrukas
men bruka väl din tid
Nej, låt dig aldrig kuvas
du stöder oss, vi stöder dig
vi ger varandra liv
vi ger varandra liv

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Tysk text och musik: Wolf Biermann
Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren

Eli Eli lema sabachtani

Thursday, April 1st, 2010

Påsken har ett budskap vi missar så lätt. Fokuseringen på Jesus som Guds son är för mig idag inte särdeles intressant. Men påsken griper ändå tag i mig. Särskilt med nedanstående sång.

Berättelsen om påsken handlar om att stiga rakt ner i helvetet, att gå rakt ner i avgrunden. Att vara så nere att man inte vill leva och inte se någon utväg. Alla självmordsförsök, alla depressioner, olyckliga kärlekar, förluster…

Allt det är påsk. Allt det handlar om att dö och att i de allra flesta fall återuppstå. Vi dör och uppstår alla hela tiden. Det är en del av livet.

Påskens högtid med Getsemane då Jesus blir förråd, då hans vänner somnar från honom, då en av dem förnekar att de känner honom… har vi inte alla varit med om sådant? Har vi inte alla blivit svikna, förnekade och förrådda?

Och har vi inte alla vandrat på Golgata och känt oss bespottade och hånade av världen, även om världen just då bara fanns i våra huvuden? Har vi inte alla varit där?

Och har vi inte alla spikats upp för något som någon annan gjort. Och har vi då inte varit med om att någon helt oväntad kommit till undsättning? Någon vi inte sett förut, någon som kanske alltid funnits där, eller som dök upp från ingenstans.

Och har vi inte någon gång ropat ut i ångest och känt att ingen ingen är där för oss? Och är det inte då vi skriker efter Gud, om du finns så hör mig!. Eli eli lema sabachtani

Och vaknar vi inte oftast omtumlade efteråt ur vår förtvivlan? Såren finns kvar. Vi går ut i världen, märkta men levande.

För mig är det det som är påsk. Och varenda gång jag hänger där på korset tror jag att denna gång är den sista… och varenda gång jag uppstår förundras jag över hur gudomligt stark jag faktiskt är.