Jag ser till min förskräckelse en robot som skapats för att människor ska kunna jobba hemma.

Det första man tänker är kanske “men det är väl bra, nu kan människor få jobba hemma?”.

Själv tänker jag: Varför bygga en robot som övervakar att människor jobbar? Bygg en robot som gör jobbet åt människan i stället? Eller är det för svårt?

Nej, jag talar inte om att bygga robotar som bygger bort mänskligheten. Jag talar om att använda tekniken i människans tjänst, för att hjälpa människan. Inte kontrollera henne.

Tjänar man så enormt mycket pengar på övervakning att inget annat är möjligt för att klara sig, eller är det så enkelt att teknikmarknaden helt enkelt bara fastnat i en dålig trend? För jag förstår inte prioriteringarna här.

Vi kan göra en massa coola saker med teknik. Den skulle kunna göra människor friare. I stället använder vi den för att kontrollera varandra. I stället för att skapa marknader som gör att behoven av jobben minskar bygger vi en marknad som går ut på att bevara jobb?

Det är så bakvänt för mig.

Update: Björn Odlund kommenterar och länkar en sida som visar precis det jag talar om och som jag haft i huvudet. Sedan jag såg en japansk vårdrobot på TV för några år sedan drömde jag om att ha en sådan robot som hjälper mig i stället för att behöva vara beroende av boendestöd. Kort sagt – robotar i människans tjänst. Japan ligger miltals före oss när det kommer till att omfamna ny teknik. Vi borde lära oss mer av dem. För mig är tanken på en robot som kan gå och handla åt mig när jag själv är ute och går på stranden eller klappar katten en underbar tanke. Kylskåpet som själv kan räkna ut när det behöver fyllas på och går iväg och handlar, tvättmaskinen som känner av när det är dags att tvätta och själv kan sortera tvätt efter lapparna i tröjan osv. Scifi, visst. Men robotar som kan hjälpa människor är för mig något oerhört vackert.

Fastnade igår i en fundering som jag kände att jag helt enkelt behövde spy ur mig. Skrev detta inlägg vid eftermiddagstid igår. Och har nu bara editerat något. i det.

Jag minns att emma under vintern sa något om att hon förstått att jag när jag provocerar eller säger något är jag inte alltid ute efter att svara själv. Jag kan inte ens alltid svara. Jag kan liksom bara vräka ur mig saker och låta dem hänga i luften.

Och jag har kommit fram till att jag nog bör förklara det här. För jag vet att jag är ganska bra på att sticka ut hakan. Ibland medvetet, ibland omedvetet. Men jag är sällan ute efter strid. Jag hatar konflikter, jag råkar bara tycka kontroversiella saker och vilja säga dem högt. För jag anser inte att bara för att man säger en sak måste man sedan kunna försvara den. Ord kommer till mig i vågor. Ibland har jag dem och ibland har jag dem inte, jag kan inte styra över detta själv.

Jag kan tappa talförmågan under stress och jag blir stressad av konflikter och debatter. När många andra gillar debatterande som metod avskyr jag det. Jag är antingen predikant eller liksom den som sitter å samtalar med folk. Visst kan jag försöka övertyga dem om något, men då bara för att jag tokbrinner för det jag säger och känner.

Jag lämpar mig bäst i skrift, i brandtal från typ predikstol eller i nära samtal med få personer. Jag är direkt olämplig i en chat med många deltagare eller i en debatt. Min kreativitet kan flöda och jag kan skriva fantastiska blogginlägg för att sedan inte alls motsvara människors förväntningar på det jag skrivit för att de ord jag hade att säga om ämnet redan fanns i själva inlägget. Och de kanske tog slut där.

Ofta vill jag att andra ska diskutera mina texter med varandra i stället. Jag älskar när det diskuteras i mitt kommentarsfält utan att jag behöver delta.

Nu är jag inte alltid så här. Det händer ju att jag kan sitta i debatt. Och det händer att jag kan ta debatt om ett ämne. Men då är det om det är ett ämne där jag verkligen brinner och vet vad jag ska säga. Och då jag faktiskt har förmåga att ta in information.

Jag tror att jag börjat upptäcka en anledning till till att jag känner mig så främmande i politiska sammanhang och det är den här debattglädjen. Jag trivs inte med den sortens konversation. Ge mig one on one-samtal där jag tillsammans med någon får tid och förstå hur människan tänker och jag är hundra gånger gladare. Eller en predikstol där jag kan elda massor och sedan får de själva fortsätta samtalet med varandra. Men sätt mig inte i en situation där jag tvingas ha nya ord och ta in nya saker när det kanske inte finns processplats för det i min hjärna.

Ni får gärna förvänta er att jag ska ha svar på tal. För jag kan inte säga till er hur ni ska fungera och tycka. Men jag kommer tyvärr sällan ha svar på tal oavsett vad ni tycker. Och kanske kommer jag vänja mig vid att vara tyst oftare i stället.

Släpper jag lös min kreativa sida följer även spontanitet och impulsivitet med. Hämmar jag min impulsivitet låser jag min kreativitet och jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Att jag är ett kreativt dampmonster som är tämligen översocial eller att jag sansar mig och gör mer genomtänkta utspel mer sällan, och också blir mer oanträffbar.

Vad gäller debattglädje och munhuggande för andra: bara för att jag själv känner mig främmande inför det betyder det inte att jag tycker att det är fel. Det handlar bara om en personlig preferens från min sida. Ni andra får ha era preferenser i fred.

Jag hade ett spännande samtal med Sandra i torsdags natt om ambitioner. Jag förstår inte alls vitsen med dem, men det gör hon så jag lät henne förklara hur hon funkade. Mycket intressant och bra samtal och jag lärde mig massvis. Jag gillar olikheter, så låt oss gärna tillåta varandra att vara olika utan att något ska uppfattas som bättre eller sämre i det stora hela. Att man sedan kan tycka personligen bättre eller sämre om något beteende förhindrar inte att man kan respektera det ändå.

Edit: Johanna Drott bloggar vidare om ett närbesläktat ämne.

Under tiden jag väntar på att herr Mårten Fjällström ska fixa ett kontonummer till föreningen som ger ut Kunskap Kommunikation Kontroll tänkte jag skriva lite om hans kapitel i boken. Jag tänker inte här försöka påstå att jag är någon slags historiker. Jag har extrapolerat lite ur Mårtens inlägg och byggt vidare med egna tankar. Rätta gärna mina historiska felaktigheter om sådana finnes. Here we go:

Tänk er för sisådär hundra år sedan…

När tvåkammarriksdagen införts utvecklas ett system med elitpartier. Partiernas uppgift är att plocka fram kandidater – helst redan kända och rika – och sammanföra dem med finansiärer som kan donera till kampanjer och visa upp dem i pressen. Efter viss turbulens landar systemet i början av 1900-talet i ett stort konservativt parti – föregångare till dagens moderater – och ett stort liberalt parti – föregångare till dagens folkpartister. Inte helt olikt USAs republikaner och demokrater. Kan vara värt att nämna att Sverige vid tvåkammarsriksdagens införande hade ett system med enmansvalkretsar, dvs som USA eller Storbrittanien idag. Rösträtten var begränsad, och deltagandet bland de som hade rösträtt var med våra mått mätt lågt.

Politik sågs alltså som något som endast rörde de besuttna. Allmän rösträtt fanns inte. Partierna hade tillgång till pressen.

Nya partier dök dock upp på banan. Fackförbunden grundade socialdemokratiska partiet för samordning (en uppgift som senare lämnades över till LO) och deltagande i den politiska processen. Böndernas organisationer grundade på annat håll föregångarna till dagens centerparti. Båda dessa hade ett tydligt problem, deras kandidater var oftast varken rika eller kända, så de var okända i pressen. De mötte problemet med att skapa en ny typ av organisation – masspartiet. Partiernas uppgift är här att samla många medlemmar och kanalisera deras vilja, arbete och pengar till kollektiv handling.

Sossarna och Centern var en gång partier för folket. Till skillnad från de besuttna som inte drev frågan om allmän rösträtt drev socialdemokraterna den. De hade inga pengar, de fick inget utrymme i media. Men de hade folk, aktivister, som gick land och rike runt och pratade om sina frågor.

Genom att ändra sättet att föra ut politiken på ändras villkoren. Istället för att gå via pressen så går man direkt till väljarna. Bara genom att samlas och gå genom staden kunde man uppmärksamma alla på något mäktigt var på gång och då alla samlats kunde idéer och argmuent överföras från några få till många som sedan kunde övertyga fler.

Känner ni igen situationen? Vi får inte särskilt mycket plats i pressen, våra kandidater är inte kända. Vad har vi i stället? Jo: folk. Aktivister. När de andra partiernas medlemsskaror krymper kan vi fortfarande dra nya medlemmar. När de andra partierna har svårt att mobilisera folk har vi mängder av människor som går ut på stan med flygblad. När gammelpartierna talar till sina medlemmar genom TV och press och har råd med dyra kampanjer på landets affischpelare har vi människorna. Och internet.

Faktum är att socialdemokraterna och centern gjorde så att moderaterna och folkpartiet också tvingades bli masspartier. De tvingades också börja organisera folk i stället för att förlita sig på pengar. Och på detta vis kunde allmän rösträtt bli verklighet. Genom ett tryck från folket underifrån, inte genom en reform uppifrån.

Så kom TV till landet och slog ut allt vad masspartierna hette. Partierna hade nu partistöd och behövde inte längre sina medlemmar, de kunde nu tala till och inte med sina medlemmar. TV blev det centrala redskapet för svensk partipolitik. TV är än idag det centrala redskapet för svensk partipolitik. På många sätt är TV-partierna, dvs gammelpartierna lika de elitpartier som fanns för över hundra år sedan. Kändisskap, pengar och propaganda pryder valaffischer. Det är svårt att bli medlem och det kostar pengar. Helt i logik med den elit man har blivit.

Vi pirater har inte pengar. Och fattigdom föder kreativitet. Där den som har pengar och makt mest fokuserar på att bevara den och har tappat sina visioner och kreativitet har den fattiga inget val. Hon och han måste tänka nytt. Så piraterna gjorde sina egna flygblad, hade en trepiratersregel och skapade på så vis det första masspartiet på över hundra år.

En gång i tiden gjorde masspartiernas tillkomst att politiken förändrades radikalt. Allmän och lika rösträtt drevs genom. Människor var med i partier. Politik betydde något för människorna, det var en självklar del av deras liv. På många sätt slog TV sönder den demokrati som byggts upp och gjorde så att makten åter kunde isolera sig. (Ett tydligare exempel på detta än den vedervärdiga Almedalsveckan finns nog knappt. Där samlas partier, PR-folk och media och hjälper tillsammans till att slicka varandras rövar och bevara sin samhällsposition. Lobbyism. Påverkan genom att ta makten från folket och i stället sneaka sig in i maktens korridorer.)

När folk säger till oss pirater “var är ni, vi ser inte, vi hör inget om er”, då är det för att de är fast i tänket att politik är något man ser på TV och läser om i pressen. För hur kan de säga till oss att vi inte syns om de faktiskt kan fråga oss? Hur kan de säga till oss “Ni har helt försvunnit”, när vi faktiskt hela tiden finns där att prata med? Vi har inte försvunnit, vi finns där de finns. Vi finns bara inte (hela tiden) på de glossiga pelarna, i TV och i pressen.

Men ute på stan finns vi. Och på internet. På diskussionsforum, där arbetslösa och ungdomar hänger kryllar det alltid av pirater, bloggar, twitter, facebook. Där de som inte har pengar hänger där hänger vi. När gammelpartierna lever kvar i TV-världen anklagas vi för att inte leva i verkligheten.

Vad tror ni de sa om socialdemokraterna och centern när de inte sågs i tidningarna för hundra år sedan? Var det någon som trodde då att de hundra år senare skulle vara statsbärande? Tror ni man skrattade åt dem och gjorde narr av dem och tyckte de var lite udda och konstiga i början?

Det tror jag.

Jag tycker att det faktum att vi inte har pengar är det bästa med hela piratpartiet förutom politiken. Det gör nämligen att vi tvingas att vitalisera demokratin. Masspartierna för hundra år sedan införde allmän rösträtt. Vi kan över hundra år sedan återigen återbörda politiken till folket. Men då gäller det att vi slutar stirra oss blinda på de arenor som elitpartierna ockuperat.

Vi har kanske inte råd med valstugor. Vad bra, då kan vi bygga en sådan där ryggsäck som Rene byggde på Dreamhack. Det var en ryggsäck med en piratflagga och foldrar i som några helt enkelt gick runt med på Dreamhack. Töntigt kan tyckas men det fungerade.

Vi kan sätta oss utanför skolor med våra laptops och i våra fula lila töntiga tröjor och säga “hej vill du bli medlem?”. Ge dem lite foldrar och pins.

Vi som är riksdagskandidater kan sätta upp personliga affischer i våra bostadsområden med bilder på oss och bjuda hem folk på fika.

Och! Vad de än säger om internet, vad de än säger om att vi inte syns. Det gör vi visst. Människor måste bara åter vänja sig vid att de också kan vara en del av politiken, att de också kan vara med och vitalisera demokratin, att politik inte är något som är skilt från deras egna liv utan handlar om oss här och nu. För det är internet ett utmärkt redskap. Använd det.

Ett bättre budskap än det Anna Troberg framförde igår på Aftonbladet finns inte. Vi är de människor vi är.

Piratpartiet är fyllt av människor som inte passar in i normen. Vi har inte halkat genom livet på ett bananskal av popularitet. Vi vet hur det är att sticka ut. Vi är nördar, bögar och flator, transsexuella, intersexuella, folk med alla möjliga hudfärger och ursprung. Vi är för långa eller för korta, för smala eller för tjocka, för unga eller för gamla. Vi stammar, pratar för mycket eller för lite, för högt eller för lågt. Vi har till och med en och annan ärkehetero som lever glatt svenssonliv, men vi stirrar oss inte blinda på skillnaderna mellan oss. Vi ser till det vi har gemensamt.

Vi har alla funnit vår plats i tillvaron genom internet. På nätet får vi vara de fantastiska människor vi alltid varit, men aldrig tidigare fått tillfälle att visa upp. Det bästa är att det självförtroende vi bygger upp på nätet följer med oss ut i världen utanför nätet. Det gör också de vänskapsband vi knyter online. Insikten om att vi inte är ensamma och om att vi har ett värde i oss själva har gjort oss redo att våga kräva vår plats i världen. Utan internet hade de flesta av oss suttit kvar tysta i ett hörn och låtit världen snurra vidare utan vår medverkan. Tack vare nätet befinner vi oss nu i händelsernas centrum. Vi styr våra egna liv och vi har ett finger med i spelet om hur världen ska utvecklas.
Piratpartiet vill att alla ska ha möjlighet att finna sig själv och andra med hjälp av nätet, utan rädslan för att det man gör registreras och lagras. Alla, oavsett kön, sexualitet, hudfärg, ursprung, handikapp, ålder eller politisk åsikt, har rätt att kommunicera och söka information fritt och utan insyn.
Internet måste räddas och Piratpartiet står redo på barrikaderna.

Socialdemokraterna krävde allmän och lika rösträtt. Vi kräver allas rätt till kunskap, fri information, och ett fritt och öppet internet för alla medborgare oavsett samhällsstatus. Vi tar tillbaka demokratin till oss själva, där den hör hemma – hos medborgarna.

******************************************

Uppdateringav Christoffer: liten historisk rättelse. Det som senare blev folkpartiet var inte en gammal ”de rikes” parti. Det var en politisering av den liberala delen av rösträttsrörelsen. och kämpade sida vid sida med socialdemokraterna (Det som splitrade rörelsen var användandet av strejk som politiskt vapen.)

se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkpartiet#Historia
och http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6str%C3%A4ttsr%C3%B6relsen

emma bygger vidare Demokratin måste alltid återerövras

Innan tsunamin kom hade djuren dragit sig tillbaka sägs det. Jag tänker på tsunamin 2004 i Indiska Oceanen. I artiklar stod att nästan inga djur skadats. De hade nämligen redan dragit sig från vattnet, upp i bergen och dylikt.

Många gånger har jag tänkt att det inte skulle förvånat mig om jag hade gjort det samma. För jag har en känsla för vibrationer och skeenden som de flesta saknar. Och den rör sig långt ifrån bara på vibrationsplanet. Jag ser bakom människors ytor och ser vad de vill dölja.

De människor som känner mig har med åren lärt sig att jag alltid kommer att se saker som ingen annan ser. De vet att jag kommer upptäcka när de ler utan att le, när de himlar med ögonen åt någon när de tror ingen ser, att jag kommer veta när de är kära eller på dåligt humör. Ringer de mig vet de att jag kan höra på tonfallet att något inte är som det ska.

Jag har i många år funderat över hur jag ska beskriva det speciella seende jag har. Varför världen ser så annorlunda ut i mina ögon än i många andras. Att jag inte är galen har jag gång på gång fått bevisat då saker jag sett i efterhand ofta kryper fram som sanningar. Men vad det är jag sett har tagit lång tid att förstå. Jag ber om ursäkt för att jag har ett förenklande ni-uttal i texten. Jag försöker bara beskriva världen och för mig blir ni andra ibland en klump. Identiferar ni er inte som den klumpen, ta inte åt er. Och låt mig en gång för alla tillägga att jag inte anser att mitt sätt att se på världen är mer rätt än ert. Vi ser olika saker och jag tror att det finns en nytta med att det är så.

Med detta sagt; Ungefär det här är vad jag kommit fram till:

De flesta människor har lärt sig att se vad andra människor vill förmedla. Titta på de här beskrivningarna av ansiktsuttryck.

De försöker att med ansiktsuttryck förmedla vad en människa känner. Så fungerar de flesta av er. Med ert kroppsspråk försöker ni förmedla vad ni känner och menar. Med era röster säger ni det ni vill att folk ska höra.

De flesta av er hör vad folk säger och vill förmedla. De flesta av er vet när det är dags att lämna en konversation eller inte. De flesta av er vet vad som förväntas av er i en given situation.

Vad jag ser är något helt annat. Det era kroppar försöker visa missar jag ofta, men vad de försöker dölja ser jag. Det era munnar säger kan jag ibland missa, jag hör att något inte står rätt till på era tonfall. Om ni skämtar med mig kommer jag inte förstå om ni menar allvar eller driver med mig, men jag kommer kanske lägga märke till den underliggande sinnesstämningen hos er som får er att skämta just då.

Om ni vill dölja att ni har en dålig dag kommer jag fråga hur ni mår. Om ni försöker pressa tillbaka er irritation kommer jag att fråga om ni är arga. Om ni tittar mot någon med en ilsken eller längtansfull blick kommer det inte undslippa mig. Och ju mer ni försöker dölja saker för mig ju tydligare kommer de att framstå.

Vi kan ta ett exempel från Almedalen. En känd politiker skulle vara med i en panel. Innan hen gick upp på scen såg jag henom och hen såg skrämd ut. Jag pratade med en vän om det hela efteråt och han sa att han mest tyckte att hen hade sett uttråkad ut.

Vem av oss hade rätt? Vi kunde ganska snart enas om svarat på den frågan: Båda hade rätt.

Politikern ville förstås inte visa att hen var nervös och lade på sig ett nonchigt uttryck som fick hen att se uttråkad ut. Det är vad min kompis såg. Själv såg jag i stället vad det var hen försökte dölja. Numera vet vi alltså båda att nämnda politiker döljer sin nervositet genom att verka nonchig.

Sådär är det hela tiden för mig. När en människa äger ett rum eller en fest kommer jag se den sekund personen förlorar masken. Och jag kommer i de allra flesta fall inte intressera mig ett dyft för vad personen faktiskt vill förmedla.

Jag antar att detta kan vara en av de bästa förklaringarna till att jag avskyr att mingla. Ni springer runt där och försöker förmedla massa saker till varandra men det enda jag ser är vem i hopen ni egentligen intresserar er för, vem ni himlar med ögonen åt när ni tror att ingen ser, att ni egentligen bara vill gå därifrån. Jag ser när ni är nervösa och alla andra möjliga och omöjliga saker ni inte alls har för avsikt att förmedla. Och jag missar i stället vad ni egentligen vill förmedla.

När man säger att autister är socialt inkompetenta eller saknar empati tror jag att det här kan vara en del av grejen. Vi ser inte er som ni vill vara, utan som ni är. Vi kommer att vänja oss vid att höra att vi ser fel, att vi har fel, att vi missförstår.

Jag kommer inte reda ut ett mingel särskilt bra, men jag kommer att fånga upp de stämningar som råder där och se vem som ljuger eller har något att dölja. Jag kommer att se vem som ligger med vem, eller i vilket fall vilka som vill ligga med varandra. Jag kommer att se vem som inte vill vara där och som är ledsen.

Nu är den här bilden förstås förenklad. Jag kommer inte att se allt. Jag kommer att se dessa saker hos de människor jag fokuserar på, eller som råkar komma i min väg. Ganska ofta när folk greppat att jag har de här förmågorna vill de veta hur de själva uppfattas och frågar typ “hur är jag?”. Då är det inte alls säkert att jag kan svara. Och visst kan jag ibland se vad folk vill förmedla och missa det underliggande ibland jag också. Men det är inte regel.

Grejen är ju den att alla inte vill bli genomskådade. Och jag försöker så gott jag kan att inte gå för långt över människors gränser. Samtidigt vet jag att många människor också gillar det här draget hos mig. För de flesta gillar att bli sedda. Och det kan vara skönt att veta att om en människa mår dåligt finns det i alla fall någon som ser.

Jag hoppas nu att människor bättre kommer förstå vad jag menar när jag säger “jag kan inte mingla”. Det ytliga spelet kommer aldrig intressera mig som något annat än ett spel jag kan genomskåda. Jag förstår att några kan tycka att man låter obstinat när jag säger så. Men känner du så fundera över vad jag kan se som du missar och om du kan ha någon nytta av det i stället.

Huruvida jag faktiskt kan känna av en jordbävning likt ett djur är jag inte säker på. Jag har tack och lov inte behövt uppleva en jordbävning. Jag vet däremot att jag kan känna av vibrationer i min säng ibland, antagligen när en viss typ av fordon åker förbi på motorvägen femtio meter bort från min lägenhet. och att jag kan höra ljud från andra lägenheter som ingen annan hör.

Om jag ska anknyta till dagens annons och vårt tal om sociogram kan jag också tala om att jag en gång räknat ut en relation med hjälp av hur de länkade sina bloggar till varandra. Jag borde kanske byta sida och söka jobb hos FRA?

Ibland kan jag inte heller sätta ord på vad jag ser eller hör. Jag vet bara att det är “nåt”. Och det är inte alltid jag kan koda varför någon är arg eller ledsen eller säger elaka saker eller vad det kan vara. Då får jag använda min logiska förmåga för att koda det hela. Där slår det ibland fel. För människor är inte maskiner. Där är vi inte ett dugg olika.

Jag svarar här väldigt kort på de kommentarer jag fått på mitt förra blogginlägg, både i form av gamla bloggsvar och i form av gamla blogginlägg hos Mia Ankarvall.

Lever jag i en illusion? Är vi alla varumärken? Är det bättre att leva med medvetna öppna ögon?

Svaret från mig är: En värld av varumärken är precis lika mycket en illusion som den om att de inte skulle finnas.

Vi beskriver världen på olika sätt. Hur vi väljer att beskriva världen skapar också de människor vi blir och hur vi relaterar till andra. Att säga att vi alla är varumärken är lite som att säga att “alla är bisexuella, de vet bara inte om det än”. En social konstruktion är inte mer sann än någon annan, för att vara tråkigt omodernt postmodernistisk.

Hur blir våra liv om vi ser oss som varor? Vad skapar de liven för nojor och syn på oss själva?

Jag menar att hela tänkesättet med personal branding skapar bland annat självcensur. Självcensur och ytlighet som gör att vi inte vågar vara de vi är för att vi hela tiden tänker på hur vi uppfattas. För mig hjälper det inte ett dyft att tänka på hur jag uppfattas. Det är ju precis det Hannes text handlar om. Vi orkar inte gå runt och hela tiden fundera på hur andra ser på oss.

För att ta ett exempel där en människa tänkte rätt men det blev fel kan jag visa följande:

Alfons Karabuda skriver på Kulturskaparna följande i svar till mig:

Noterar att er EU-parlamentariker Amelia Andersdotter inte tycker att det är så noga vad man säger före respektive efter valet, bara man kommer till riksdagen (i en kommentar till din text på http://www.kurvigheter.se/klara/2010/07/17/revenge-of-the-nerds-piratpartiet-som-ett-socialt-uppror/):

”Beroende på hur lång- eller kortsiktigt man ser partiets verksamhet kan man naturligtvis dra olika slutsater: kontroversiella beteenden kan mycket väl leda till en samhällsförändring som kommer gynna mänskligheten som grupp inom 10-20 år eller så. Men ska vi klara oss under valkampanjen 2010 kan det vara bra att till viss del stanna inom 2010s normer. Glöm inte bort att man alltid kan bli frispråkig och göra bort sig igen efter 19 september!”

Amelia uppmanade efter mitt blogginlägg oss på att tänka hur vi uppfattas. För att vinna val. I stället var det hennes kommentar som missuppfattades och lyftes ut ur sitt sammanhang och vändes mot oss.

Jag tycker inte det kan bli tydligare än så här. Att avgöra hur man uppfattas är fullständigt hopplöst.

Brit Stakston missförstods av Isobel och Rasmus. Kunskap Kommunikation Kontroll tas för teknokratisk av Alfons Karabuda. Alfons Karabuda missförstår Amelia. Göran säger att jag sätter ord på hans liv. Och Isak säger att allt är en illusion.

Borde Brit ha funderat över hur hon skulle ha uppfattats av Isobel och Rasmus? Borde jag ha tänkt på att Kunskap Kommunition Kontroll skulle tas för teknokratisk? Borde Amelia ha tänkt på att det hon skrev till mig skulle ha hamnat hos Alfons Karabuda? Och hur kan Göran bli så berörd av min bloggpost samtidigt som Isak säger att hela posten bygger på ett missförstånd?

Vad är sant och vad är inte sant? Finns det ens någon enkel sanning? Varumärkesbyggande är enligt mig ett evigt loopande i tankar om hur andra ska uppfatta oss som inte kan resultera i mer än som högst ett gissande. Inte ens de som själva pratar om dem förstår sig på det. Varför måste vi då lägga så stor vikt vid dem?

Människor är olika. Hur vi uppfattas och vad vi värderar om hur vi uppfattas äger inga självklara mallar. Vems kärlek vi drar till oss och vem vi gillar är inte universellt. Det är personligt. Jag tror att varumärken förminskar. deeped, Mia Ankarvall och emma tycker att de berikar. Vi kan väl alla få tro på vad vi vill utan att någon ska sägas ha fel?

******************************************************************
Mia Ankarvall har svarat igen

Jag funderar idag i kölvattnet efter min förra bloggpost och kommentarsfältet i den om varumärkesbyggande. I mitt bakhuvud surrar en kritik av Brit Stakston om arbetet.

Efter diskussioner med @ankarvall på twitter ser jag mig själv skriva följande: “jag blir nästan marxist av tjafset”.

Vad menar jag egentligen?

Jo, jag menar att jag är trött på att vara en vara. Jag är trött på att alla ska vara varor.

Maureen Johnson författare uttrycker sig så här:

I am not saying that it is a bad or dishonest thing to try to sell your work. It is not. What I am saying is that I am tired of the rush to commodify everything, to turn everything into products, including people. I don’t want a brand, because a brand limits me. A brand says I will churn out the same thing over and over. Which I won’t, because I am weird.

Och då kommer vi till hur jag kopplar ihop varumärkesbyggande med politisk representation:

Jag får inte vara bara jag. Jag måste hela tiden tänka på vad jag gör och med vem, vad jag twittrar och skriver på facebook, vem jag hånglar med, vad jag har på mig. Jag vet att jag säljer något annat än mig själv och att jag deltar i ett spel och sanningen är att jag upptäckt att det här spelet skadar människor. Och jag tror även det skadar politiken.

För vilka ryggradslösa politiker får vi när allt allt allt handlar om att göra rätt och säga rätt och ha högst social status? Hur mycket binder våra egna varumärken oss själva till det vi representerar?

Och hur mycket förminskar vi våra egna personligheter när vi ständigt tvingas vara på vår vakt om vad vi säger tänker och gör? Hur mycket låser ett varumärke ens personlighet och ens liv till något som är… en karikatyr och en nidbild av våra personligheter?

Åh, denna tredje gradens trevlighets- och intressanthetsnormering. Det räcker ju inte med att du ska tro att människor ska tycka att du är trevlig och intressant. Du ska även tro att de ska tro att någon annan kommer tycka att du är trevlig och intressant. Vara trevlig och intressant. Vara trevlig och intressant.

VARA TREVLIG OCH INTRESSANT!!!1111

Denna trevlintressnormering (<— omgwtf är det för jävla ord egentligen??) påtvingas dig eftersom samhället saknar en grundläggande trygghet, och den gör dig inte till en särskilt intressant människa. Du tvekar innan du skriver den där utmanande tanken på Twitter. Om du är man är du aldrig förtvivlad och hjälplös. Är du kvinna undviker du att vara uppkäftig. Du klär dig sådär lagom queer, men ingen vågar vara konstig på riktigt. Tänk om någon tilltänkt hyresvärd läser att du hatar pengar och förresten så har du inga och vill inte ha några heller.

skriver Hannes Mannerheim. Läs hela inlägget här.

Tillsammans med ett hårdare samhällsklimat, smutsigare valrörelse och sociala skyddsnät som rycks bort under människor som redan går på slak lina blir de här kraven på att vara lagom, samlad och inte sticka ut närmast omänskliga. Vi drar åt snaran åt alla håll samtidigt. Ingen får bara vara. Alla måste hela tiden vara på sin vakt om hur de framstår. Vi blir som varor på en marknad i stället för människor av kött och blod. Det är inte en värld jag vill ha.

Men jag vill inte heller ha en motnorm. Jag vill inte att nördarna eller de udda ska ta över världen. Jag vill att alla ska få plats.

Jag undrar dessutom om inte tanken på varumärkes- och identitetsbyggande även skapar ännu större risk för motidentititer, något man inte minst ser i Piratpartiet. Några bygger sin identitet på att vara udda, sexuellt frigjorda, eller andra saker som man uppfattar som “kontroversiellt”. Jag skulle säga att detta är lika mycket varumärkesbyggande och jag uppfattar inte heller det som bättre än de varumärkesbygganden vi ser från “gammelpartier”.

På vissa sätt liknar Piratpartiet de anarkistiskofeministiska kulturer jag rörde mig i för tio år sedan där det i praktiken blev förbjudet att raka sig under armarna för att vi uppfattade det sociala trycket att ta bort hår som förtryck. Genom att skapa en motnorm blev vi i stället dubbelt förtryckande. Skuld lade vi på oss själva från alla håll. Skuld från “normala” för att vi inte rakade oss och skuld från våra egna om vi gjorde det. Jag skulle vilja hävda att en motsvarighet till denna trend är den som sex hos sexlibertarianer idag. Med tjat om frigid och att man gör det ena med än den ena och än den andra riskerar man att skapa ett klimat där tjejer knappt kan freda sig från närmanden. Där alla tvingas vara med alla bara för att inte uppfattas som “frigida”. En utveckling jag inte uppfattar som det minsta frigörande utan snarare som en strypsnara.

Jag skulle önska att vi kunde kritisera varumärkesbyggandet och identitetsskapandet i grunden. Men inte bara för arbetare utan även för oss politiker. Vi är alla mer än vår image. Någonstans måste vi tillåta varandra att vara människor. Att göra bort oss på Facebook, att ha en dålig dag, inte alltid orka vara seriös eller vara på topp, inte alltid orka svara på tweets. Ska vi kritisera varumärkesbyggande bör vi samtidigt fråga oss hur vi skapar sociala tryck, normer och motnormer. Och helst kunna diskutera saken utan att polarisera allt för mycket.

För mig handlar det om barmhärtighet och nåd. Om att våga vara människa med fel och brister. Om att våga se bakom ytor och inte tro att det vi ser på ytan är allt. För det finns så enormt mycket mer.

Jag har själv byggt så många identiteter och varumärken i mitt liv att hälften vore nog. Få är de som verkligen känner mig och många är de som tror att de gör det. För ska jag vara helt ärlig upptas en hyfsat stor del av min tid av att noja om status och varumärken. Vi lever i en värld där det inte går att inte bry sig om sådant även om vi kritiserar den. Status Anxiety och varumärkesbyggande är helt enkelt en så självklar och inbyggd del i samhället att den är omöjlig att helt frigöra sigfrån.

Det finns enligt mig i huvudsak två sorters statusjagande: De som kämpar för att ta sig upp högt och de som kämpar för att helt enkelt inte vara bespottade. Jag tillhör den senare gruppen. Jag nojar inte över att inte vara cool nog. Jag nojar över att folk jag gillar ska förakta mig.

När människor säger “vi måste vinna val också”, så tänker jag direkt att det här är nog inget för mig. Jag kommer aldrig vara den där människan som drar tusentals röster. Jag intresserar mig inte för en värld av hög status. Jag känner mig inte bekväm i den alls. Och min egen prioritet av världen kommer aldrig ligga hos makteliten, utan hos de som har det sämst, eller på det som finns under ytan hos människor.

Är det varumärkesbyggande att skriva den här posten? Tja, säkerligen i vissas ögon under det att det är epic fail i andras. Egentligen räcker det som kritik mot varumärkesbyggande i sig själv att människors smak är så otroligt mycket mer diversifierad än vi tror. Vissa vill ha enkla svar, andra gillar att tänka själva, vissa gillar coolhet, andra gillar utstötta, vissa gillar liberalism, andra gillar socialdemokrati. En titt på gammelpartiernas varumärken ger ett Moderaterna som försöker vara Nya Socialdemokraterna, sossar som försöker vara ett mittenparti, Miljöpartiet som försöker vara ett grönt Folkpartisocialdemokraterna, Vänsterpartiet som försöker vara 80-talssossar, KD som försöker vara gamla moderaterna, Centerpartiet som försöker vara ett Stockholmsparti.

Är det bra varumärkesbyggande? Och om det är det? Är det bra?

*************************************************************************
Edit: Bloggsvar på detta blogginlägg har kommit från: Göran Widham och Mia Ankarvall

Jag har funderat på en sak sista veckorna, nämligen på det här med piratpartiets bild och vilka vi ser ut att vara utåt. Detta gäller inte minst hur människor ser på Rick utanför partiet. Det verkar vara något som får det att krypa i vissa människor av obehag när de förknippas med piratpartiet.

Detta ses både inom och utanför partiet och jag tror att jag börjar hitta en ganska illa dold orsak, en orsak kanske inte alla skulle vilja kännas vid och som kanske kan vara direkt plågsamt att läsa. Inte minst för Rick. Jag skriver det ändå. För jag tror det behöver sägas.

Kolla på det här avsnittet av Knappnytt:

När fan blev det inne att vara nörd? Nördarna ska vara längst ner i den sociala näringskedjan, tillsammans med invalida dövblindstumma dvärgar och folk som har socker i sitt kaffe.

Vi människor vill gärna tro att samhället förändras efter högstadiet, men det gör det sällan. Och den jävel som faktiskt får för sig att bryta mot normen ska minsann veta att det kommer att kosta…

Nörden skulle aldrig ha den där uppmärksamheten. Nörden skulle vara lägst i rang, inte särskilt cool, socialt awkward och helt enkelt en loser på coolhetsfronten. Nörden skulle inte starta ett parti eller öppet skrika att han fick knulla.

När nörden i Rick lyser genom börjar det att krypa i skinnet på folk. Vore han normsnygg fotbollskille hade folk om möjligt kallat honom sexistisk men inte för pajas. För let’s face it; det är helt socialt accepterat att bete sig allmänt svinigt om man samtidigt har hög social status.

Om pirater inom och utanför partiet har svårt för något så är det det faktum att Rick inte beter sig som ”alla andra”. Han struntar i om hans plats i hierarkin skulle varit lägre och det gör folk obekväma. Jag får samma reaktioner när jag som tjock tjej säger mig vara nöjd med mitt utseende. Folk skruvar på sig och tror att jag ljuger för mig själv eller låtsas. Det är helt enkelt inte okej att gilla sig själv när ens sociala status säger åt en att hålla sig på mattan.

Nörden/Rick får gärna vara framgångsrik på data, och visst kan han kanske få starta ett parti. Han kan få ha hög lön, han kan få vara gift med en halvsnygg fru, men han ska ge fan i att försöka spela cool kille! Han ska ge fan i att prata om brudar, han ska ge fan i att ha självförtroende eller åka fort på motorcykel. För allt det där är saker han inte förväntas göra. Det är snubbar som ser ut och beter sig som Bodström som får göra sådant.

Hackordningar…

Det finns diverse strategier att hantera hackordningar och social status. Det ena kan vara att bygga sig egen social status inom sin egen sfär. Det är piratpartiet typiskt bra på och därför förblir vi också lätt ett nördparti med nördfrågor, (trots att vårt fokus är så enormt mycket större). Vi drar till oss nördväljare och nördaktivister mer än några andra sociala grupper i samhället. Piratpartiet är en plats där nörden får synas, får sluta vara mobbad, får slippa vara den udda och konstiga. Vi är lika mycket ett socialt uppror som ett politiskt parti.

Ett annat sätt att hantera hackordningar kan vara att inordna sig i hackordningen och själv hitta någon annan att hacka på. Där är Rick tacksam. När folk hackar på Rick gör de det nämligen sällan så mycket för att han kan bete sig lite väl förhastat och diktatoriskt ibland, utan det man reagerar starkast på är ofta när han gör bort sig. När han inte följer de sociala koderna. Alltså försöker man anpassa Rick och partiet efter de sociala koder som råder i samhället i övrigt.

Dessa försök till anpassning från vissa sker samtidigt som andra nördar vill ha Rick som förebild och gjort Rick till en social norm.

De här två grupperna i partiet polariserar sig gärna mot varandra. Det blir en kamp mellan de som vill ”städa upp” och de som vill göra en revenge of the nerds. (Självklart är det här en förenklad och förstärkt bild så ta det som en sådan och inte som ett bokstavligt fastslaget faktum)

Kommer det sociala upproret från högstadiets mobbade att bestå i piratpartiet? Eller kommer ordningen återställas? Det återstår att se.

Kommentarsfältet är öppet.

**********************************

I det här inlägget har jag försökt att mest bara göra en analys av läget. Jag tänker inte ta ställning i frågan i detta inlägg utan möjligen låta det bli ett senare inlägg.

Det finns en sak med bröllop som lockar mig. Inte är det äktenskapet, inte är det att stå brud. I stället är det att samla alla människor omkring mig som jag tycker om och känner. Bröllop är nästan det enda event som fungerar på det sättet. Födelsedagsfester kan folk utebli från, dop är inte lika populära, begravningar kommer alla på men de är inte särskilt muntra tillställningar. Bröllop däremot är både muntert och samlar alla. It’s a winwin.

Jag skulle vilja påstå att facebook har fått samma funktion i mitt liv. Det är ett ställe där jag kan samla alla jag vill samla. Där i princip alla finns. Både gamla och nya vänner kan mötas, gamla klasskompisar plockas upp, släkt man inte pratat med på tjugo år kan återses, vänner man tappat kontakten med kan återfinnas. Det hela sker på ett enkelt sätt utan någon större social insats och man customiserar själv vilka man vill bjuda in till sitt liv och vilka man vill ha att göra med.

Facebook är en social plats där det är helt okej att prata med vem som helst, där minglande är default och där det finns diverse olika sätt att umgås på. Jag älskar det. Jag formligen tokälskar det. De gäng jag umgåtts med i livet kan återigen återuppstå, att vi en gång glidit från varandra gör inte att banden kapas för gott. Jag bär både släktingar, barndomsvänner och nya vänner nära mig. Och jag lär känna helt nya människor.

Vad jag inte älskar med facebook är informationssamlandet, att ett företag äger informationen och att den kan säljas vidare. Vad jag inte älskar är om det börjar blandas till en myndighetsplats i stället för en social plats, att officiell information kommer börja att läggas där. Det tycker jag inte alls om.

Jag skulle vilja se ett alternativ till facebook. Ett som inte ägdes av ett företag, ett som ägdes av de människor som levde och verkade på communityt, men som likt förbaskat samlade alla på samma sätt som facebook gör. Ett som inte försökte ta patent på newsfeed, sälja informationen vidare till trejde part och andra dumheter, men som ändå kunde locka lika mycket människor med lika låga sociala trösklar som facebook trots allt har. Och definitivt med lika många sociala funktioner.

Säger jag att jag önskar mig det kommer genast facebookmotståndaren börja prata om krav på att vara där, hur det innebär ett farligt informationssamlande och så vidare. Men helt ärligt: de som älskar facebook älskar troligen att gå på bröllop också. Och de som hatar facebook hatar troligen även bröllop. Jag har massa bröllopshatande vänner i mitt liv som jag inte för mitt liv skulle tvinga iväg på ett bröllop och därför inte heller tjata in på facebook. Men för de ytliga kontaktupprätthållandena, internetminglandet och släktträffsplaneringarna är facebook faktiskt överlägset idag.

Just därför skulle ett alternatitvt facebook behöva byggas som inte styrs av ett företag utan likt irc kopplar ihop många servrar på samma nät. Vi tekniska n00bs bryr oss inte om hur tekniken ser ut, det viktiga för oss är att vi uppfattar facebook som en samlingsplats och rimligtvis borde det gå att bygga en likadan samlingsplats med hjälp av decentraliserad teknik?

Problemet är att de som är intresserade av decentraliserade tekniska lösningar ofta är just ointresserade av facebooks “brölloppsocialitet” och därför kommer majoriteten av människorna som föredrar att hålla kontakten med släkt och vänner på ett enkelt sätt inte ont anande bli övervakade.

Faktum är: ska något kunna konkurrera ut facebook (vilket vi skulle behöva av demokratiska skäl) måste de som faktiskt hatar facebook förmodligen hjälpa till med att bygga ett alternativ.

Jag pratar om decentralisering, om fri programvara, om eldsjälar som kan tänka sig att förstöra informationen (och i stället låta folk få logga sin egen information privat t ex) efter en viss tid och om människor som inte skulle sälja vidare informationen till tredje part.

Är jag naiv? Ja, självklart är jag det. Likt den som gillar bröllop. Men tills det finns ett alternativ måste jag välja mellan att ha kontakt med släkten och gamla klasspolare eller att helt enkelt leva ett mer isolerat liv. Och jag gillar inte det senare valet. Jag vill ha mitt konstanta onlinebröllop.

Releasen av Kunskap Kommunikation Kontroll i fredags blev lyckad. En panel bestående av Sandra terobi Grosse, Ulf Bjereld, Karl Palmås och jag tog plats framme i ett varmt Kapitelhusgården och diskuterade informationspolitik, utfrågade av Sophia Dexion Blomqvist.

Filmen är ganska kackig. Ljudet blir bättre när vi väl börjar prata ungefär 7 minuter framåt i sändningen. Men det går att höra ganska bra vad vi säger med hög koncentration, för den som är verkligt nyfiken.

Efter releasen följde ett mingel ute på gården med reprapdemonstration och vin. Sedan bar det av hemåt Piratpartiets gård för en gigantisk grillfest. Jag träffade lokala gotlänningarna Kattis, Fredrik och Kristina. Nästa år är det de som arrar vår Almedalsvecka hade vi tänkt.

Lite senare kom Ulf Bjereld och Marie Demker till festen och vi diskuterade kring hur man skulle öka vår möjlighet att ta oss in i riksdagen. Det var spännande strategier som drogs upp.

Senare på kvällen ramlade plankaaktivister förbi och jag fick en tillfällig återkoppling till mina gamla anarkistiska rötter. Det var spännande att höra vad som hänt med den utomparlamentariska vänstern sedan man dragit därifrån.

Det blev en ytterst händelserik och mycket sen natt med bara en och en halv timmes sömn och jag är fortfarande spak efter en intensiv vecka på Gotland. Jag tycker att Emma beskrivit situationen och känslan i piratlägret med bravur.

En annan minnesvärd person från veckan är förstås den vackra, vilda Annika Beijbom.

En annan höjdpunkt på min vecka var förstås min diss av Reinfeldts tal hos Citizen Arena. Att jag var arg så jag svor syns inte i TV men den bestående känslan från Almedalen är att jag verkligen avskyr blockpolitik. Det kommer att bli mer bloggande om det framöver.