Politiskt varumärkesbyggande

Jag funderar idag i kölvattnet efter min förra bloggpost och kommentarsfältet i den om varumärkesbyggande. I mitt bakhuvud surrar en kritik av Brit Stakston om arbetet.

Efter diskussioner med @ankarvall på twitter ser jag mig själv skriva följande: “jag blir nästan marxist av tjafset”.

Vad menar jag egentligen?

Jo, jag menar att jag är trött på att vara en vara. Jag är trött på att alla ska vara varor.

Maureen Johnson författare uttrycker sig så här:

I am not saying that it is a bad or dishonest thing to try to sell your work. It is not. What I am saying is that I am tired of the rush to commodify everything, to turn everything into products, including people. I don’t want a brand, because a brand limits me. A brand says I will churn out the same thing over and over. Which I won’t, because I am weird.

Och då kommer vi till hur jag kopplar ihop varumärkesbyggande med politisk representation:

Jag får inte vara bara jag. Jag måste hela tiden tänka på vad jag gör och med vem, vad jag twittrar och skriver på facebook, vem jag hånglar med, vad jag har på mig. Jag vet att jag säljer något annat än mig själv och att jag deltar i ett spel och sanningen är att jag upptäckt att det här spelet skadar människor. Och jag tror även det skadar politiken.

För vilka ryggradslösa politiker får vi när allt allt allt handlar om att göra rätt och säga rätt och ha högst social status? Hur mycket binder våra egna varumärken oss själva till det vi representerar?

Och hur mycket förminskar vi våra egna personligheter när vi ständigt tvingas vara på vår vakt om vad vi säger tänker och gör? Hur mycket låser ett varumärke ens personlighet och ens liv till något som är… en karikatyr och en nidbild av våra personligheter?

Åh, denna tredje gradens trevlighets- och intressanthetsnormering. Det räcker ju inte med att du ska tro att människor ska tycka att du är trevlig och intressant. Du ska även tro att de ska tro att någon annan kommer tycka att du är trevlig och intressant. Vara trevlig och intressant. Vara trevlig och intressant.

VARA TREVLIG OCH INTRESSANT!!!1111

Denna trevlintressnormering (<— omgwtf är det för jävla ord egentligen??) påtvingas dig eftersom samhället saknar en grundläggande trygghet, och den gör dig inte till en särskilt intressant människa. Du tvekar innan du skriver den där utmanande tanken på Twitter. Om du är man är du aldrig förtvivlad och hjälplös. Är du kvinna undviker du att vara uppkäftig. Du klär dig sådär lagom queer, men ingen vågar vara konstig på riktigt. Tänk om någon tilltänkt hyresvärd läser att du hatar pengar och förresten så har du inga och vill inte ha några heller.

skriver Hannes Mannerheim. Läs hela inlägget här.

Tillsammans med ett hårdare samhällsklimat, smutsigare valrörelse och sociala skyddsnät som rycks bort under människor som redan går på slak lina blir de här kraven på att vara lagom, samlad och inte sticka ut närmast omänskliga. Vi drar åt snaran åt alla håll samtidigt. Ingen får bara vara. Alla måste hela tiden vara på sin vakt om hur de framstår. Vi blir som varor på en marknad i stället för människor av kött och blod. Det är inte en värld jag vill ha.

Men jag vill inte heller ha en motnorm. Jag vill inte att nördarna eller de udda ska ta över världen. Jag vill att alla ska få plats.

Jag undrar dessutom om inte tanken på varumärkes- och identitetsbyggande även skapar ännu större risk för motidentititer, något man inte minst ser i Piratpartiet. Några bygger sin identitet på att vara udda, sexuellt frigjorda, eller andra saker som man uppfattar som “kontroversiellt”. Jag skulle säga att detta är lika mycket varumärkesbyggande och jag uppfattar inte heller det som bättre än de varumärkesbygganden vi ser från “gammelpartier”.

På vissa sätt liknar Piratpartiet de anarkistiskofeministiska kulturer jag rörde mig i för tio år sedan där det i praktiken blev förbjudet att raka sig under armarna för att vi uppfattade det sociala trycket att ta bort hår som förtryck. Genom att skapa en motnorm blev vi i stället dubbelt förtryckande. Skuld lade vi på oss själva från alla håll. Skuld från “normala” för att vi inte rakade oss och skuld från våra egna om vi gjorde det. Jag skulle vilja hävda att en motsvarighet till denna trend är den som sex hos sexlibertarianer idag. Med tjat om frigid och att man gör det ena med än den ena och än den andra riskerar man att skapa ett klimat där tjejer knappt kan freda sig från närmanden. Där alla tvingas vara med alla bara för att inte uppfattas som “frigida”. En utveckling jag inte uppfattar som det minsta frigörande utan snarare som en strypsnara.

Jag skulle önska att vi kunde kritisera varumärkesbyggandet och identitetsskapandet i grunden. Men inte bara för arbetare utan även för oss politiker. Vi är alla mer än vår image. Någonstans måste vi tillåta varandra att vara människor. Att göra bort oss på Facebook, att ha en dålig dag, inte alltid orka vara seriös eller vara på topp, inte alltid orka svara på tweets. Ska vi kritisera varumärkesbyggande bör vi samtidigt fråga oss hur vi skapar sociala tryck, normer och motnormer. Och helst kunna diskutera saken utan att polarisera allt för mycket.

För mig handlar det om barmhärtighet och nåd. Om att våga vara människa med fel och brister. Om att våga se bakom ytor och inte tro att det vi ser på ytan är allt. För det finns så enormt mycket mer.

Jag har själv byggt så många identiteter och varumärken i mitt liv att hälften vore nog. Få är de som verkligen känner mig och många är de som tror att de gör det. För ska jag vara helt ärlig upptas en hyfsat stor del av min tid av att noja om status och varumärken. Vi lever i en värld där det inte går att inte bry sig om sådant även om vi kritiserar den. Status Anxiety och varumärkesbyggande är helt enkelt en så självklar och inbyggd del i samhället att den är omöjlig att helt frigöra sigfrån.

Det finns enligt mig i huvudsak två sorters statusjagande: De som kämpar för att ta sig upp högt och de som kämpar för att helt enkelt inte vara bespottade. Jag tillhör den senare gruppen. Jag nojar inte över att inte vara cool nog. Jag nojar över att folk jag gillar ska förakta mig.

När människor säger “vi måste vinna val också”, så tänker jag direkt att det här är nog inget för mig. Jag kommer aldrig vara den där människan som drar tusentals röster. Jag intresserar mig inte för en värld av hög status. Jag känner mig inte bekväm i den alls. Och min egen prioritet av världen kommer aldrig ligga hos makteliten, utan hos de som har det sämst, eller på det som finns under ytan hos människor.

Är det varumärkesbyggande att skriva den här posten? Tja, säkerligen i vissas ögon under det att det är epic fail i andras. Egentligen räcker det som kritik mot varumärkesbyggande i sig själv att människors smak är så otroligt mycket mer diversifierad än vi tror. Vissa vill ha enkla svar, andra gillar att tänka själva, vissa gillar coolhet, andra gillar utstötta, vissa gillar liberalism, andra gillar socialdemokrati. En titt på gammelpartiernas varumärken ger ett Moderaterna som försöker vara Nya Socialdemokraterna, sossar som försöker vara ett mittenparti, Miljöpartiet som försöker vara ett grönt Folkpartisocialdemokraterna, Vänsterpartiet som försöker vara 80-talssossar, KD som försöker vara gamla moderaterna, Centerpartiet som försöker vara ett Stockholmsparti.

Är det bra varumärkesbyggande? Och om det är det? Är det bra?

*************************************************************************
Edit: Bloggsvar på detta blogginlägg har kommit från: Göran Widham och Mia Ankarvall

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

14 Responses to “Politiskt varumärkesbyggande”

  1. Göran Widham Says:

    Gud vad jag älskar dig du underbara människa!

    “Det finns enligt mig i huvudsak två sorters statusjagande: De som kämpar för att ta sig upp högt och de som kämpar för att helt enkelt inte vara bespottade. Jag tillhör den senare gruppen. Jag nojar inte över att inte vara cool nog. Jag nojar över att folk jag gillar ska förakta mig.”

    Precis så känner jag!

  2. deeped Says:

    Problemet är ju att man då utgår från att varumärkesbyggande är detsamma oavsett om det handlar om en vara eller en människa. Det tycker inte jag. Det är möjligen en hjälp – om man vill bygga ett starkare personligt varumärke att lära av hur man brandar en vara: men det är inte samma sak. Grejen är ju snarare att den som är skeptisk mot att prata personligt varumärke ofta utgår från att det är negativt och instängande medan få av oss som ser det som en del av livet inte gör det.

  3. Tweets that mention klara » Blog Archive » Politiskt varumärkesbyggande -- Topsy.com Says:

    […] This post was mentioned on Twitter by Brit Stakston, Ann Markström, Göran Widham, Klara Tovhult, Piratbloggar and others. Piratbloggar said: klara: Politiskt varumärkesbyggande: Jag funderar idag i kölvattnet efter min förra bloggpost och kommentars… http://tinyurl.com/35cctfm […]

  4. Thomas Tvivlaren Says:

    *three thumbs up (I copied the 3rd one)*

  5. klara Says:

    Göran: <3 Det hade jag faktiskt inte anat en sekund att du skulle känna så. Jätteförvånad :)

    deeped: Då förstår jag. Det ska sägas att jag tog bort en del av posten för jag tyckte den blev för hackig. Där stod det bland annat att jag med mitt sätt att resonera då även förstås måste ha respekt för er som faktiskt trivs med att bygga varumärken. Och det har jag, även om det inte är min värld så att säga :)

    Thomas: tack, jag anar att den tredje kom från reprapen :D

  6. Isak Gerson Says:

    Hela inlägget grundar sig i ett missförstånd. Det grundar sig i att man i andras ögon kan vara någonting annat än ett varumärke. En värdering man ofta försöker tvinga på folk i skolan och i kyrkan och som är tätt bunden till myten om identiteten. Men snarare är det så att vi alltid kommer att vara precis vad den andra väljer att se i andras ögon. Och det andra väljer att se grundar sig i vilka varumärkesrelaterade egenskaper man har uppfattat hos andra människor. Man kommer aldrig att kunna se “djupet” eller “det äkta” i någon.

    Nej, det mest sanna bilden man kan få av någon är summan av ens fördomar. Och du kan ju gissa vad fördomarna bygger på… Och ska du ge dig in i representativ politik måste du vara ett varumärke. Ditt varumärke måste ju iallafall säga vad du ska rösta på. Annars försvinner ju poängen med att rösta på folk.

    Den enda skillnaden mellan mig och andra är att jag är medveten om att jag objektifierar alla människor runt mig.

  7. Tomas Kronvall Says:

    Oki, på att-göra-listan: en tumme till Thomas.

  8. Barmhärtighet och nåd … | Sagor från livbåten Says:

    […] Tovhult, riksdagskandidat för Piratpartiet från Jönköping är en klok kvinna. Idag skriver hon om hur lätt det är att glömma att det finns en människa bakom varje personligt varumärke […]

  9. emma Says:

    Jag är nog lite inne på vad Isak skriver i sin kommentar. Varumärkesbygger gör man alldeles oavsett man ålanerar för det eller inte, som offentlig person. Klara som varumärke är lika starkt för mig som Jan Guillous (och högst mycket trevligare). Känns lite som att det hänger på vad man har för association till ordet “varumärkesbygge”. Kalla det “image” istället, så hamnar du närmare hur jag känner inför varumärke-människor.

    Och såklart det ska finnas plats för alla. Eller rättare sagt, det finns plats för alla, men ibland är det slagsmål om uppmärksamheten. En ganska obehaglig sysselsättning, många gånger.

  10. Stick inte huvudet i sanden >> klara » Blog Archive » Politiskt varumärkesbyggande | Signerat… //Mia Ankarvall Says:

    […] Stick inte huvudet i sanden >> klara » Blog Archive » Politiskt varumärkesbyggande Posted on juli 18, 2010 by Mia Ankarvall klara » Blog Archive » Politiskt varumärkesbyggande. […]

  11. @collentine Says:

    Anledningen att bygga ett personligt varumärke (eller image) är för att kunna förmedla de saker man profilerar sig med på ett synligt sätt. I informationssamhället vi lever i idag får vi oftast inte mycket tid före vi blir kategoriserade in i ett fack av åskådarna. Att ha ett personligt varumärke hjälper genom att vi oftast blir insorterade i rätt fack istället för de egenskaper vi uppvisar just då.

    Att göra stereotyper av andra är något vi alla gör och ett personligt varumärke hjälper oss bli sedda “på rätt sätt”

    Det viktigaste med personliga varumärken är en transparens och att låta sitt riktiga jag skina igenom.

  12. klara Says:

    Tomas: :D

    Isak och emma, jag har svarat med en ny bloggpost :)

    collentine: Grejen är den att vissa av oss aldrig passar in i de där stereotyperna. Jag har varit med om att missuppfattas på olika sätt hela mitt liv. Och saken är den att det inte spelar någon som helst roll vilken roll jag tar. Människor kan ha diametralt olika bilder av mig samtidigt! Den enda möjliga stereotypen kvar för mig blir “konstig”. Och eftersom jag tycker att motidenditeter ofta är av ondo är det ingen stämpel jag vill ha.

    Alltså lever jag med att olika människor stämplar mig på olika sätt. And I am fine with that. De enda jag bryr mig om är människor som tycker om mig och som jag tycker om. Hur andra uppfattar mig är helt ointressant.

    Som sagt, jag är ingen valmagnet :)

  13. Christer Says:

    Hoppsan, jag fastnade i länken till Copyriot och glömde bort den här posten en stund.

    Men den fanns under en flik jag sällan stänger (PP Live) så jag hittade tillbaka till slut.

    En lätt tveksam +1 till Isak och Emma, ska strax leta efter bloggposten du nämner.

    Jag vill bara peka på att det “varumärke” eller den “image” man har/skaffar sig är något man förmodligen mår bäst av att bara ha, snarare än aktivt skaffar sig.

    Sedan är det ju förbaskat svårt att som människa låta bli att försöka bättra på…

    <3

  14. Christer Says:

    …och så måste jag protestera, du är VISST en valmagnet!

    För mig i alla fall!

Leave a Reply