När jag läste Lars-Erick Forsgrens blogginlägg om det tredelade samhället var det så bra att jag bad att få ompublicera det på min blogg. Här är det i sin helhet. Rekommenderar även Emmas blogginlägg för dagen och detta av qer. Själv är jag färdig med en debattartikel om utförsäkringar paddad med diverse i partiet. Återstår att se vem som kan tänkas ta in den.

Med de orden lämnar jag över till Lars-Erick:

En man som skriver med ett blödande hjärta och ett skarpt, medkännande intellekt, det är Anders Widén. Författare, föreläsare, bloggare. Och arbetslös. Men som arbetslös måste man in i något slag av ”åtgärd”, oftast av tämligen meningslöst slag och de facto huvudsakligen bara för att hålla den arbetslöse ”sysselsatt” som motivering för att denne skall ”göra en motprestation” för den ynkliga ersättning han/hon får.

Detta innebär att den arbetslöse inte får arbeta i sin vanliga bransch, ja inte med något som skulle ge några kronor i inkomst och/eller göra att den arbetslöse håller sig kvar på arbetsmarknaden. Då försvinner ersättningen som straff. Samtidigt har genom dessa åtgärder skapats en stor grupp människor som arbetar till underpris med uppgifter som de oftast är överkvalificerade för och för arbetsgivare som slipper betala riktig lön, ja ibland till och med får betalt för att ”sysselsätta”. En modern variant av slavarbete under sken av att vara en arbetsmarknadspolitik för att skapa ett jämlikt samhälle där ingen är ”utanför”.

Om detta skriver då och då Anders Widén på sin blogg. Det är en erfarenhet han delar med hundratusentals andra i detta land. Genom att han inte kan försörja sig som författare längre – eftersom de inkomstbringande föreläsningarna, som är de flesta författares verkliga inkomstkälla, drastiskt minskat i och med budgetneddragningar – så har han tvingats in i arbetsmarknadspolitikens märkliga regelverk. Ändå har han också under lång tid orkat engagera sig i debatten kring livsviktiga grundläggande frågor som integritet och rättssäkerhet .

Jag rekommenderar varje läsare av dessa rader att själv läsa hans text ”Solidaritet eller fascism – Demokrati eller slaveri.” Ja, för att förstå följande rader är det nog till och med nödvändigt att läsa hans självutlämnande, viktiga text.

Detta sagt så vill jag påpeka att jag vet, bl a egen erfarenhet, att det Widén upplever inte är något som tillkommit de senaste åren, under alliansregeringen. Nej, det är ett arv från decennier av socialdemokratisk politik, och kommer inte att förändras påtagligt vid ett regeringsskifte.
Varför då det? Jo, arbetsförmedlingarnas uppgift ändrades succesivt från att förmedla arbete till att förmedla bidrag. Eller rättare sagt, att ge underlag till A-kassorna, så att de kunde betala arbetslöshetsersättningen. När man insåg att det behövdes mer än så kom arbetsmarknadsutbildningar till, som skulle administreras. När inte heller det räckte så ”skapades” diverse jobb med diverse benämningar. Alltmer krystade kontruktioner och benämningar. Vilket ledde till alltmer administration, som skulle skötas av oftast mycket lågutbildade tjänstemän, som själva satt tryggt på sina stolar. Med tiden insåg man att de måste in en del akademiker (tyvärr ofta direkt från skolbänken) också i systemet.
Verkliga jobb kunde givetvis inte skapas genom dessa åtgärder. Däremot kom alltfler in i karusellen och det har blivit en oöverskådlig administrativ apparat, där pappervändande och produktion av standardiserade ”handlingsplaner” och statistik är huvuduppgiften. Och för detta skall den arbetssökande göra regelbundna besök hos arbetsförmedlingen för att avrapportera hur många jobb han/hon sökt sedan sist.

Detta är situationen i ett samhälle som är delat i tre delar.
Överst överklassen som lyckats i karriären, ibland genom arbete, men ännu mer genom kontakter, arv och föräldrar eller politisk karriär. Det är alltså topptjänstemän i stat och näringsliv, VD-ar, riksdagsledamöter, partiledare, ministrar etc. Det är en tämligen liten grupp människor som lever helt skilt från resten av folket vad gäller levnadsvillkor.

Sedan har vi det som vi kan kalla medelklassen. Den som partierna värnar om och vill ha dess röster. Den som ska vaggas in i trygghet med sänkta jobbskatter etc. De som har goda, fasta jobb och som är friska och i arbetsför ålder. Här finns t ex industrijobbarna, ja allt LO-folket. TCO och SACO-människorna, dvs de som har fått fasta jobb. Företagarna och hantverkarna. De som sneglar på överklassens inkomster och leverne och som samtidigt ser snett på de som de kallar ”bidragstagarna”. Någon enstaka härifrån kan sega sig upp till överklassen, men vanligare är att genom sjukdom eller arbetslöshet hamna i ”utanförklassen”.

I underklassen-utanförklassen hittar vi just dem, vanliga människor som inte klarat skolgången och hamnat i tillfälliga låglönejobb eller aldrig fått ett jobb. Här finns även många högutbildade som valt ”fel yrke” eller blivit arbetslösa. Fattigpensionärerna. Här hamnar förr eller senare också de långtidssjuka som inte haft extraförsäkringar och alla slags långtidsarbetslösa. De upptäcker snart att facken lika lite som myndigheterna värnar dem. Facken står på de fast anställdas sida, inte på sjuklingars, arbetslösas eller springvikariers sida. Och myndigheterna de följer reglerna (ofta bokstaven mer än andan) som den politiska överklassen fastställt.

Här i denna klass känner man dagligen sin integritet kränkt på flera sätt. Man ska erkänna att man inte duger. Man tvingas till konstigheter i form av administrativt krångel, av hot om avstängning från minimala ersättningar om man inte gör som handläggare och myndigheter säger, om man envisas med att vilja leva med familjen och inte flytta hundra mil för ett tillfällighetsjobb, om man är så sjuk att man inte klarar att ”anpassas” till att jobba. Man misstänkliggörs eftersom man inte jobbar, trots att man är för sjuk eller inte kan få ett jobb. Kanske för att man är överkvalificerad. Många arbetsgivare är ju inte trakterade av att få en anställd som har högre utbildning eller bättre kvalifikationer än han själv har.

Jag vet inte hur man ska komma ur denna uppdelning av svenska folket. Men uppenbarligen finns den och uppenbarligen så saknas i hög grad den inlevelseförmåga i andras situation som krävs för en förändring. Flera ideologier vill skapa ett mänskligare samhälle, men ideologierna står inte högt i kurs i dagens Sverige. Istället är det röstmaximering, för att ta eller hålla makten, som gäller.

Vad partierna kör ut med i valrörelsen, det är löften för att dra väljare, framför allt i plånboksfrågor för medelklassen. Inte en sammanhållen ideologi.

Solidaritet är ju ett missbrukat ord. Borde betyda hygglighet och omtanke om medmänniskan. Inte som idag de facto betyda att man är med i en grupp av likställda för att kräva solidaritet, hjälp av andra. Jag tror inte att detta har med kapitalism att göra, eller inte. Nej, det är en grundläggande demokratisk fråga.

Demokrati kan bara fungera om vi känner oss likställda, jämbördiga. En gång trodde vi att den lika rösträtten var nog för det. Den var nödvändig, men inte tillräcklig. Vi kan inte känna oss likvärdiga om vi låter en grupp se sig som överhet, som de som vet bäst och ska styra och ställa för oss. Över oss. T ex genom integritetskränkande lagar. Det är inte säkert att den självutnämnda eliten vill oss väl. Tvärtom, makt korrumperar.

Det värsta är att vi har oss själva att skylla som snällt röstat fram de politiker som styr över oss som vore de bättre människor än vi. Vi måste därför skaka om det politiska systemet, de gamla partierna. Ge dem en läxa. En läxa som innebär att de inte kan smyga på oss kränkningar av olika slag. En läxa att som innebär ett krav på en demokrati där vi alla respekteras, oavsett ålder, yrke, inkomst, bakgrund eller annat.

Ännu kan vi göra det. Om vi tar den chansen den 19 sept.

Slashdot inatt rapporterar om en ny lag i Tjeckien. En musiker som ger ut sin musik under CC-licens tvingas från och med nu att anmäla detta till en rättighetsorganisation först. Så de ska få rättigheter på musik som andra gjort gratis och vill ge bort.

Ja, ni läste rätt. Om du vill ge bort din musik gratis måste du anmäla din musik hos någon motsvarande Copyswede för att få framföra musiken. Och tjeckiska Copyswede ska då även få del av rättigheterna.

Jag baxnar.

En lag som IPRED kan jag ändå någonstans förstå. Att man vill förbjuda fildelning av något som människor själva inte vill dela med sig av kan jag förstå. Ja, jag säger inte att det är rätt. Men jag kan förstå det.

Men den här Tjeckiska lagen visar precis vad immaterialrätter egentligen handlar om: Bolagen vill äga all musik.

En antimarknad är när staten går in och tillsammans med marknaden låser den fria marknaden och samtidigt ger en fördel till ett enskilt företag. Redan detta hindrar fri konkurrens på lika villkor, dvs det man tycker att en fri marknad ska handla om.

Men här pratar vi om ett företags rätt att stjäla musik någon vill ge bort gratis och sedan själv få rättigheterna till det. Här pratar vi om folk som skulle kommit till Jesus och sagt “nejdu, om du ska dela ut fem bröd och två fiskar så ska vi ha en viss procent av allt det du delar med dig, det spelar ingen roll att någon annan fiskat och det spelar ingen roll att vi inte bakat brödet. Det är ändå vårat.”

Jävla omvända Robin Hood. Näe, det är nog ingen slump att skivbolagens branschorganisation IFPI grundades i Mussolinis Italien.

Bakgrund: Jag sov dåligt inatt. Vid 6 vaknade jag och kunde inte somna om. Jag kände att det var dags för mig att sätta ner foten. Till slut satte jag mig och skrev. Jag skrev mest för mig själv. Och när jag var färdig kände jag inget som helst behov av att trycka på publicera. Jag hade liksom tagit ett beslut. Vid ungefär 9-tiden lade jag mig och vilade. Vid 12-tiden vaknade jag av sms och ringde mamma. Vi pratade om fästingar. Sedan somnade jag om och sov nästan gott. Vid 17-tiden vaknade jag och gick jag upp. Jag hade bestämt mig för att spendera dagen hyfsat offline och helt skita i media. Men när det står “Vet du något om Assange?” på xmpp och en annan polare dök upp och sa “Spännande dag det här”, så fattade jag att det nog var kört. Allt om Assange är liksom intressant de här dagarna…

Jag tror ingen förstår hur tacksam jag är för att ha sovit över det detta skådespel. Och jag kan inte låta bli att tycka att synkronisiteten med vad jag skrivit i mitt inlägg och det som hänt idag är så bisarr att jag har svårt att inte trycka på Publicera. Låtit några människor läsa det. De gillade det. Så nu trycker jag på den blå publiceringsknappen till höger om texten. Det blir länklöst dock.

“Ska du avgå nu, Lena?” Dagligen döms människor i en mediedomstol. En privat, vinstdriven, reklamfinansierad domstol som både anklagar, dömer och bestraffar. Ledamöterna är självutnämnda och kommer från de stora mediekonglomeraten Stenbeck, Disney, Schibsted, Bonniers och Time/Warner.

“Hela sanningen om kraschen!” Medierna tar sig också rätten att välja ut, tolka och beskriva olika delar av verkligheten åt oss, de brottstycken av verkligheten som de bestämmer är viktigast.

“Läs vad svenskarna tycker om EU!” Medierna driver sina frågor, de skapar opinionenr. Sedan låter de opinionsinstituten mäta denna skapade opinion och presenterar resultatet som folkets röst. Ändå påstår medierna att de speglar opinionerna.

Orden är inte mina. Det är citat på en baksida på en av de viktigaste böckerna jag läst de senaste tio åren. Jag hade gjort min praktik på Aftonbladet och där sett en dramafabrik från insidan, och genomgått en journalistutbildning i princip i avsaknad av mediekritik.

På insidan av pärmarna i boken stod:

Det är så tydligt när man kommer där uppifrån fåordiga platser utan skapade bilder och känner att man inners vet. Så hamnar man här i oändliga mängder fakta och informationsspäck och tycker plötsligt att man inget vet. Tills man minns att javisst ja, den viktiga informationen, den om livet, den kommer inte från media.

Mediabruset säger att saker har en början och ett slut, att somligt är intressant ena dagen men inte nästa, att vägar leder ingenstans, att vi lever i eviga kretsgångar av tomrepade meningslösheter och stor ondska. Inget påstående kan vara lögnaktigare!

Vi lever ju i raka motsatsen. Vi lever i sammanhang.

Samtidigt som jag läste den gick ett program på TV som hette Mediamagasinet. Ett av programmen där skildrade att alternativ media ofta hade en sannare bild av skeenden än mainstreammedia. Att det i efterhand visade sig att alternativ media ofta var mer att lita på.

Jag tog ett beslut: Ingen mainstreammedia för mig!*

Sedan dess har jag konsekvent bojkottat densamma. I stället har jag läst på och fördjupat mig om saker som intresserat mig, hopplöst hört på tjatet från min nyhetsberoende omvärld att jag “inte hänger med”. Men jag har mått bättre. Ett medvetet beslut. Som jag aldrig ångrat. En del i vad som botat diverse depressioner och känslor av hopplöshet där den sönderstyckade världen inte kunde vara mig mer egal.

Om man läser min svidande mediakritik runt 2008 då jag började aktivera mig i Piratpartiet igen är detta spår tydligt. Det är faktiskt först i Piratpartiet jag åter tvingats in i denna sönderstyckade mediakarusell igen. Tror aldrig jag ens sagt till någon att bojkott av gammelmedia varit min princip. Men det var det. Länge.

Och inatt fick jag nog igen.

Jag ställer inte upp på en förljugen mediabild och skådespel som skapar både masshysterier och valresultat.
Jag ställer inte upp på folkdomstolar som hänger ut människor på köttkrokar för att de inte passar normen.
Jag ställer inte upp på att bli rädd för vad som ska hända för att någon stackare som med hot om att bli utlasad måste hitta sitt scoop för att få stanna kvar på sin arbetsplats. (ja det är verkligheten journalisterna lever under)
Jag ställer inte upp.

Jag ställer inte upp på att anpassa mig efter ett vansinnigt tempo i en sönderstyckad värld när internet kan hjälpa en att hitta så mycket fördjupningar.
Jag ställer inte upp på att nyheter om människor som slås ut fortfarande bara når fördjupningsprogrammen.
Jag ställer inte upp på en media som inte tar sitt ansvar. Där pressetik farit åt fanders och dumstrutsmentaliteten får råda.

Och jag vet hur man gör en nyhet, vet vad som produceras, vet vad som slår och inte slår i dramafabriken. Jag har sett timvikariaten, den systematiska terrorn i att inte förrän i sista sekund meddela en anställd om hen får förlängning. De öppna kontorslandskapen med nyhetslarm som ekar i hela huset så alla synkront sätter sig vid sin egen lilla dator när larmet går, redigerare som ringer hem till journalister mitt i natten för att fråga om någon detalj i en artikel.

Första dagen jag kom till Aftonbladet fick jag åka ut på ett gig med demonstrerande tunnelbaneförare som förde ett jäkla liv om att SL brutit mot lagen. Det skulle finnas en hemlig handling någonstans som ingen lyckades få tag i. Jag försökte som den nya gröna journalist jag var påpeka från redaktionen att om man bara kunde hitta den där handlingen kunde man få klarhet. Jag fick veta att jag bara var naiv och att lokförarna kunde utnyttja mig för att jag var ny.

Två år senare visade det sig mycket riktigt att SL hade brutit mot upphandlingslagen…

Och när vi kom dit fick vi en introduktion som sa att vi var utvalda, vi hade kommit så här långt, det var enormt stark konkurrens ens för att komma dit vi kommit.

Så äckligt.

Som politiker förväntas jag förhålla mig till denna värld som en slav. Äta den, leva den, hungra efter den. Samtidigt som jag vet hur usel den är.

Men jag har fått nog nu.

Jag ställer inte upp på en valrörelse där personkulter tävlar med hatkulter, där krypandet för den media som till stor del är orsak till att att demokratin inte längre lever får styra varje människas steg.

Hur kan vi bli förvånade att rättssäkerhet monteras ned när media är både utredare, åklagare och domstol? När – trots att svenskarna är mot hårdare tag – snart när varenda politiker tävlar i att höja straffnivåerna. I ett land där invandrarfientlighet fortfarande inte är en större issue gör medias och gammelpartiernas äktenskap att Sverige snart har en invandrarfientlighet. För alla vägrar att samarbeta med Sverigedmokraterna, samtidigt som de gärna snor deras politik.

Vilket fantastiskt hyckleri!

Nej det är inte undra på att lagar om övervakning och inlåsning av marknader går genom i ett sådant land. När gammelmedia tagit på sig att vara både anmälare, polis, åklagare och domstol.

Finns det något straff i Sverige idag som är värre än det Mona Sahlin en gång fick och Sven Otto Littorin i sommar fått? Där media hänger ut folk till gamarna. Ingen rättegång, ingen ordentlig utredning och om du visade dig vara oskyldig får du inte mer än en pytteliten notis.

Jag ställer inte upp på en valrörelse där allting bara är ett drama, där politiken är helt i skymundan, där ideologin är död och alla förvandlats till lismande pragmatister som ler falskt på bild. Jag ställer inte upp på en värld där människor inte får lov att vara människor.

Och jag ställer inte upp på en värld där medborgare kallas för “väljare” och konsumerar partier som schampoon i en livsmedelsbutik. Där opinionsinstituten får bestämma valresultatet.

Vi människor är inte mera slavar än vi gör oss till i ett demokratiskt samhälle. Vi väljer själva mellan populism eller massrörelse. Vi har visst ett val. Det andra är bara femtioelva gånger svårare. Men kommer löna sig i längden.

Det finns en värld utanför en medelklassifierad, snuttifierad, hotifierad gammelmedial verklighetsbeskrivning. Den lever i förorter, hos utförsäkrade, hos utstötta. Den lever hos nördar, hos libertarianer, hos polyamorösa. Den lever hos udda, hos missbrukare, hos diagnosticerade. Hos ungdomar, hos muslimer, hos uteliggare.

(För att bara ta några få exempel.)

Det är bara det att dagens politiska diskurs (ursäkta prettoordet men jag hittade inget annat) bestämt att endast några få av de grupperna är värda att lyssna på eller ta på allvar. Det är bara de “vanliga” som räknas i en valrörelse. Ungdomar går förstås bra, och nördarna har själva startat ett parti, men inte en jävel skulle få för sig att vända sin politik mot utförsäkrade. Då skulle man ju tvingas erkänna att vårt fina svenska samförstånd är brutet.

Politiker är människor. Människor som ska vara just människor. Människor som ska leva med de de representerar. Inte prata till dem genom TV-rutan.

Framför allt finns inte den där “väljaren” vi pratar om och så ofta vill vinna. Det är medborgare vi har att göra med.

Jag vet, det blir jobbigare så. Men i längden kommer vi att vinna.

Vi har fötter att gå utanför dörrarna med. Vi behöver inte vara slavar åt en gammelindstri som för längesedan spelat ut sin roll. Vi behöver inte jobba gratis för Bonniers.

Jag skulle kunna lova att det politiska parti eller den politiska rörelse som mellan 2010 till 2014 orkar lägga sin energi på långsiktigt opinionsarbete på golvet i samhället (nej inte fabriksgolven, den metaforen är utdaterad LO) skulle ha all chans i världen. Det återstår att se vem som är så smart. Hittills verkar det ha varit de idiotförklarade Sverigedemokraterna som drog det längsta strået denna gång. Jag anklagar gammelmedia och populistiska gammelpartier för att gemensamt ha skapat det spöket.

Oavsett vi kommer in i riksdagen eller ej är det dags att gå från den reaktiva politiken och börja bygga medveten opinion. Det är nämligen på grund av otydlighet och glasskioskmentaltiet som gammelpartierna misslyckas så pass att en fjärdedel av medborgarna inte vet vad de vill ha. Och förutom det förstås för att de har en politik för ett förlegat arbetssamhälle.

Trots miljardbudgetar, trots horder av anställda, trots egna lokaler misslyckas gammelpartierna med att engagera människor. För politiken är utdaterad.

Trots att Piratpartiet saknar lokaler, horder av anställda och har en budget som inte uppgår till en tiondel av ett gammelpartis valbudget har vi engagerade aktivister och hangarounds. För politiken är – om än fortfarande i sin linda och med vattkoppor – anpassad efter den tid vi lever i. Den politiska sprängkraften i det är större än vi någonsin kan föreställa oss.

Dock är det säkert roligare att skriva på DN debatt än att lära muslimska barn i förorten att använda linux.

_________________________________________________________________
*Efter att ha twittrat en del fram och tillbaka med Ankarvall på twitter idag är det nog så att jag behöver göra ett förtydligande. Det är nyheter jag bojkottat alltså. Inte fördjupningarna.

Jag hör något under debatten om Piratpartiet som jag tycker är lite… obehaglig. Ju mer jag funderar på det inser jag att många människor är nöjda med status quo. Eller kanske inte nöjda, men i alla fall fast i tänkesättet. Man tänker innanför boxen.

Jag erkänner villigt att Piratpartiet har massa fel. Och andras fel ger inte Piratpartiet automatiskt rätt. Men det finns något i Piratpartiet som Sverige inte sett på nästan hundra år. Det finns en organisering som växer underifrån. Det finns under Piratpartiet förvisso drömmar om att omintetgöra sig själva och sedan dra. Nu tror jag att det är en fysisk omöjlighet. Politiska partier, ja institutioner överlag, är självöverlevande mekanismer. När de spelat ut sin roll hittar de bara på nya uppgifter för sig själva att göra. För alla männniskor vill rimligen bevara sig själva och sina intressen. Det ligger liksom i sakens natur.

En förändring av socialdemokratin, Folkpartiet, Centern, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Modertaterna, Kristdemokraterna kommer inte att hända av sig själv. Och det politiska systemet som mer och mer går mot ett tvåpartisystem håller på att ruttna inifrån. Valet betyder inget, för blocken är i själva verket inte engagerade i det de tror på. De är bara självöverlevande organismer utan ideologi kvar.

Gammelmedia spär på det hela genom att gifta sig med opinionsinstututen och tala om “rysare”. Ursäkta men rysare för vem?! I praktiken blir det ingen större skillnad för de flesta i landet oavsett vilket block som vinner. Vad som däremot hela tiden händer är att glappet till de som hamnat utanför det koketterande medelklassamhälle som nu byggs upp blir större och större. Vad som händer är att rättigheterna i samhället steg för steg monteras ned. Spelar inte så stor roll vilka rättigheter. De monteras successivt ner oavsett. Fast mest bara för de som redan har det sämst, så ingen märker särskilt mycket av det än. För de flesta har det inte sämst. Även detta ligger i sakens natur.

För de som har det sämst erbjuder vi partiet Sverigedemokraterna, så ni som redan har det illa i alla fall kan få en chans att få hacka på någon som står ännu lägre än er själva. Men något parti som talar om verklig förändring lyser med sin frånvaro.

Eller?

I informationssamhället är de politiska striderna helt annorlunda. Vi har ännu inte lärt oss känna igen dem. Vi är lika förvirrade inför det nya samhälle som växer fram som torpare och adel en gång var inför industrisamhället. Nya politiska kompasser behövs. De gamla är utdaterade. Borgerliga eller rödgröna är lika intressant som hattar eller mössor. En demokrati där folket inte har möjlighet att ta del av politiken är inte en demokrati.

Och jag är ledsen, men i ett samhälle där fler och fler slutar engagera sig i de politiska partier som finns är det dags att skapa något nytt. Hattarna och mössorna måste bytas ut, men det räcker inte med det. Politiken behöver återigen vitaliseras och föras tillbaka till människorna den berör.

Och hur hör Piratpartiet in i det här? Jo; vi är inte proffs, vi är amatörer, vi kommer från alla möjliga bakgrunder, många av oss har ganska låga positioner i samhället. Vi är inte etablissemang. Vi klåpar i styrelsen, vår partiledare gör korkade uttalanden, vi gör om och vi gör rätt och vi lär oss hela tiden. Det ser ut som om vi uppfinner hjulet på nytt gång på gång på gång…

Men frågan är om det faktiskt är så att vi gör det? Är det verkligen så enkelt?

Jag skulle snarare säga att vi remixar hjulet. Vårat hjul kan inte se ut som alla andras för den här tidens politik har helt nya frågeställningar. Vi är det första embryot till en massrörelse som funnits på snart hundra år. Jag menar inte att förminska kritiken mot oss, men att sätta oss i det sammanhang där vi hör hemma. För att kunna förstå oss på rätt sätt.

Vi blandar aktivism och politiskt spel i en mix som är både ohelig och ofattbar för de som står utanför. Vi engagerar människor som annars inte skulle gå och rösta. Får upp soffliggarna från locket, aktiverar ungdomar politiskt när samtliga andra ungdomsförbund går back back back back back.

Och det folk säger är att vi är oseriösa.

Ja, visst är vi det. Sett med hattar och mössors ögon och de som trivs med hattar och mössor och bara vill förändra den politiska situtationen lite, lite grand. Men vi pirater vill vidare till kunskapssamhället. Och vi har inte en chans i världen att komma dit genom att spela det spel som andra redan spelar. För de vill vara kvar i industrisamhället.

Vi bryr oss inte om höger och vänster för det är inte hattar eller mössor som spelar roll för vart politiken i framtiden kommer gå. Lika lite som socialdemokrater brydde sig om torpares rättigheter bryr vi oss om arbetsrätter. Vi engagerar de som redan finns i kunskapssamhället.

Ungdomars politiska strider handlar om information. Vem ska ha rätt att äga informationen och kunskapen? Ska inlåsta stora företag och stater få bestämma vad människor ska få veta och inte veta? Eller ska vi låta det vara upp till var och en att själva bestämma? Ska skolan handla om att lära sig värdera och källsortera kunskap, eller ska den handla om att förtiga den? Ska skolan ha rätt att registrera elevers skolk eller ska det viktiga vara att de lär sig det de ska?

Och kommer det vara relevant att upprätthålla ett konstgjort arbetssamhälle när tekniken gör att vi inte behöver jobba mer än några timmar om dagen? Kommer äntligen någon väcka Miljöpartiets gamla fråga om medborgarlön? När kunskap blir en mer relevant fråga än kapital, på samma vis som din lön en gång blev en mer relevant fråga än hur stor din jordplätt var, kommer vi då ha någon nytta av de gamla skiljelinjerna?

Vi lever i ett systemskifte. Huruvida Piratpartiet är rätt parti eller ej är bara relevant med industrisamhällets glasögon. Vi är än så länge de enda som finns som har en politik för informationssamhället, så vida man inte anser att stoppa informationspolitiken är en politik i sig. Då har samtliga andra partier en informationspolitik de också, det vill säga begränsa den, förminska den, förtig den och låtsas som om samhället inte förändrats.

Tycker ni informationspolitik är viktigt ska ni rösta på oss. Tycker ni vi är dåliga, så remixa för all del oss om ni vill och gör det bättre. Men bli inte passiva konsumenter av vare sig oss eller någon annan politik.

Politik byggs inte vart fjärde år och media och partiernas äktenskap med opinionsundersökningar och underhållning har byggt en dramafabrik som är det trasigaste politiska skådespel som skapats i demokratins historia [utom möjligen spectrial]. Det är dags att gå vidare nu.

Röstar ni på oss så sluta inte bry er efter valet. Fortsätt påverka, fortsätt vara en blåslampa i häcken på oss. Få oss att utvecklas och förnyas.

Och skapa nya partier, nya rörelser. Det finns plats för så mycket, mycket mer. Fildelningen är bara början. FRA-lagen och datalagringsdirektivet är bara början. Kampen om kunskapen har just börjat. Ska det bli de stora korporatistiska lösningarna där vissa företag tjänar miljarder och låser de fria marknaderna och de fria människorna? Ska medicinpatenten få fortsätta skörda offer samtidigt som läkemedelsföretagen håvar in pengar?

14 % av väljarna har ännu inte bestämt sig. Det skulle kunna få plats tre partier till utöver de som redan kommit in. Så var är nytänkandet i samhället?

De nya tankarna kommer komma underifrån från folket. Om vi politiker har mycket att säga till om har något redan gått allvarligt snett. Jag tänker ge mig ut och prata politik med människor i min närhet, tala om vad vi står för. Jag tänker dela ut våra flyers. Men jag tänker inte övertala någon. Jag blir själv aldrig övertalad men ofta övertygad. Så en uppmaning att rösta på Piratpartiet kommer troligen inte att komma över mina läppar. Däremot tänker jag underlätta för den som vill rösta. Tänker konsekvent finnas utanför mina närmaste vallokaler som är de vallokaler där vi tog flest röster av alla i kommunen under EU-valet. Troligheten att de som faktiskt vill prata med mig finns just här är stor. Så det är här jag tänker vara.

Jag är en idealist som vill att politik ska beröra människor igen och att vi ska väckas ur vår slumrande sömn och åter börja bry oss. Politiken vill tillbaka till folket.

Det är dags att bygga om. Vi börjar med att tänka utanför boxen. Sedan bygger vi en ny.

Du kan enligt våra beräkningar inte få ersättning för sjukersättningen från och med 1 december 2010 eftersom du då har fått ersättning i maximal tid.

Så börjar breven som kallas för utförsäkring. Idag skickades det till min bästa vän och tillika host för denna blogg – elmindreda.

Hon hade ansökt om icke tidsbegränsad sjukersättning och var lovad handläggning under sommaren av sin handläggare. Sedan får hon plötsligt veta under sommaren i ett opersonligt brev att nej, den handläggs först i oktober. Idag kom brevet som sa att hon inte längre får ersättning efter december. Förmodligen ett automatiserat varningsbrev. Eftersom elmindreda tack och lov har kunnat ha möjlighet att läsa på om hur myndigheten fungerar har hon varit förberedd. För någon som inte är det kommer förstås de här breven som en chock. Ett självmord har redan rapporterats om av Uppdrag Granskning.

Försäkringskassan har satt i system att lura och skrämma folk så de inte vågar ansöka. Detta är inget nytt. De flesta orkar inte söka på nytt eller överklaga. Detta har vittnats om från anställda på försäkringskassan.

Men var finns dokumenten som visar detta? Det är klart att det finns hemliga direktiv där som inte sägs högt.

Det brev jag lägger upp är ingen hemlig handling på något vis. Jag vill bara visa för männniskor hur det här ser ut. Men jag skulle dock önska att anställda på försäkringskassan anonymt kunde bistå med dokument eller källor som avslöjar sanningen.

Det här är rättsröta med de svagaste i samhället på samma vis som firande av utvisningar vid migrationsverket med tårta är det. Jag hanterar inte frågan som politiker för piratpartiet. Men vad jag kan säga är; låt folk få veta hur det går till. Tala om sanningen.

Och om svensk media inte pratar om det tillräckligt, då är det dags att använda wikileaks.

Jag kollade på datorer idag. Jag behöver nämligen köpa ny. Döm om min förvåning när jag läser:

Den levereras även med ytterligare 500GB Eee Online Storage• för säker backup och åtkomst vart du än befinner dig.

Jag undrar; vet folk vad det där betyder i praktiken?

All information på internet finns på en eller flera servrar någonstans. En server är en dator, som vilken dator som helst. Den kan vara liten och personlig, som den server som Kurvigheter ligger på. Eller den kan vara stor och dyr och stå hos ett företag. Men någon människa på andra sidan har tillgång till den där informationen. Så är det alltid.

De där 500 GB som du kan komma åt var som helst lagras alltså hos ett företag med koppling till, i detta fall, Asus.

Om du har en egen hårddisk kan du välja att radera saker från den. Om din information lagras hos Asus, så lagras den hos Asus. Det är inte du utan Asus som väljer vad de ska göra med din information. Och om du glömmer ditt lösenord, så har Asus sparat det åt dig. Bra va?

Jag tänker inte skrämma dig. Du får själv räkna ut vad det här kan innebära i praktiken.

I början av detta blogginlägg vill jag tala om att jag är journalistutbildad. (För den som eventuellt har missat det.) Jag har inte jobbat som det utan bara gjort praktik på aftonbladet. Men man lär sig ganska mycket om psykologin.

Emma har bloggat efter artikeln på DN idag och jag har en mycket obehaglig känsla i magen nu. För det finns bara en enda anledning till att frågor som denna kan ställas:

Så att gå hem till en pedofil och titta på hans bilder i datorn är okej?

Claes Svahn behöver inte säga det rakt ut, läsaren får själv läsa in det mellan raderna; Rick redan är anklagad för att vara pedofil. Endast den som man själv vill framställa som någon som tänder på barn skulle kunna få den typen av frågor.

Psykologin idagens artikel i DN är solklar.

Det är inte Piratpartiet som kollektiv anklagas för att vara för pedofili, det är Rick som person. På SvD intervjuas Anna. Hon kan inte misstänkliggöras i närheten av vad Rick kan.

Jag bedömde förra veckan att den mediala situationen inte kunde bli värre än det redan var. Jag är inte längre säker på att jag gjorde rätt bedömning. Har vi riktig otur ser vi just början på ett mediadrev. För journalister behöver en story. En “pedofilmisstänkt” partiledare är en story. Varenda gång vi numera skickar fram Rick är det därför barnporr som kommer att fokuseras på. Enkel och rå medielogik.

Jag vet hur jag själv hade tänkt om jag varit journalist nu. Jag har nämligen gjort den här storyn själv. De EU-kandidater som var med på mediaträningen 2009 kan vittna om hur jag effektivt gjorde mos av Calle Rehbinder genom att anklaga honom för att tända på barn. Den gången var det bara på lek. På DN idag är det allvar.

Jag hoppas innerligt att min analys av vår situation just nu är fel.

Jag har i kölvattnet av vår förtroendekris fått så mycket tankar att jag svämmar över. Men jag landar inte i några självklara svar och därför tiger jag tills jag tycker jag har några som faktiskt spelar roll. Men vad jag upptäckt är att valkampanj och förtroendebyggande är två så totalt olika saker.

Piratpartiet är byggt som en stor kampanjmaskin. En kampanjmaskin på liten budget. Det är lätt att ta initiativ, det är lätt att ta plats, det är lätt att få göra det man vill. Men att problematisera saker känns ändå för mig svårt. Det finns så mycket med partiet som jag älskar och det finns så mycket som jag verkligen känner mig så fruktansvärt främmande inför. Och nu på natten hittar jag ett nytt ord att sätta på vad jag känner. Jag har insett att vi nog har en antiintellektuell framtoning. Och jag har aldrig satt det ordet på det hela förut. Aldrig.

Och jag börjar undra om det inte är detta som faktiskt får folk att driva med oss. Det är så tacksamt liksom. Vi stannar inte riktigt upp, vi kör kör kör och rusar vidare och köra lite till och hittar en fråga som passar oss och kastar ut ett pressmeddelande och kör och kör och kör. Visserligen har vi en levande intern debatt, men jag tror ändå skumt nog att vi inte bara ser ut som om vi kör hafsverk, utan faktiskt som om vi vore lite korkade. Och det är så förbaskat sorgligt med tanke på att jag vet hur smarta folk det finns i partiet.

Men hur sjutton ska man bli smart och eftertänksam om partiet hela tiden har sin snabbhet som sitt varumärke? Hur ska man bygga förtroende när allt är kampanj?

Att vårt förtroende nu raserats tror jag är en frukt av en uppdämd frustration mot oss som funnits där hela tiden. Det är saker som samlats på hög under flera år. Pudlar som fått göras, beslut som fått tas om eller rivas upp, konflikter och frustrationer som slutligen fått sina utlopp.

Har vi gjort rätt? Jag vet inte längre. Jag vet ingenting. Jag ställer olika förklaringsmodeller mot varandra varje dag. Omvärderar, utvärderar, tänker efter. Men några spår jag hittar är:

* Styrelsen tar inte ansvar för helheten. Vi är också en del av kampanjmaskinen när det vi egentligen borde fokusera på är organisation och ideologisk utveckling. I alla fall om vi ska vara något sånär liknande andra partier. Kan vi och ska vi vara det? Det är frågan.

* Snabbheten gör att vi kastar oss ut i debatter innan vi har kött på benen. Detta får som följd att man framstår som oseriös. Men samtidigt är detta vår största styrka? Eller?

* Vi lever som vi lär…

… vi brukar säga det, men jag brukar ofta känna att det är något som fattas…

Jag har länge hävdat att jag tror att vi skulle vinna mängder av PR på att visa hur fattiga vi är som organisation. Att visa att vi är gräsrötter. Att rentav gå ut och tigga pengar, inte till partiledare utan till partiet. Att vi inte alls ska skaffa någon telefonväxel för vi vill inte att folk ska tro att vi är något vi inte är. Jag har aldrig förstått vitsen med att låta proffsig. Vi är ju inga proffs?

Insikten slog ner som en bomb i mig innan idag: “Vi hade kunnat ha dubbelt så många anställda. Då hade styrelsen kunnat ta sitt ansvar”. Döm om min förvåning när jag sedan såg Hannes Mannerheim twittra om att sänka lönerna i partiet. Det kändes nästan telepatiskt.

Nej, jag vet att människor som satt sig fast i sin medelklassvärld inte kan leva på 10 000 i månaden. Man har skaffat sig hund, barn, villa, lån och bil osv. Och jag har varit med vid diskussioner i partiet om anställningar så jag vet hur debatterna har gått.

Men om jag med en PR-hjärna får vända och vrida lite på det här… hos väljare som ser politiker som fjärmar sig från deras verklighet, hos unga som ser att politiker kan vara de själva. Hos de där som har slutat rösta eller röstar på SD bara för att lägga en protest, fast de inte ens vet vad det är de protesterar mot… vad hade det gett för spinn?

Jag hade just en diskussion med deeped på twitter om hur partier vänder sig till Alla. Och i dessa Alla känner jag att det inte finns någon alls.

Eller som Isobel Hadley-Kamptz uttryckt det på Arena i en sylvass krönika om vår medelklassifiering:

Vad spelar timanställda kommunalare egentligen för roll i en genomsnittlig valrörelse? Och småföretagen har faktiskt aldrig avgjort någonting. I den eviga jakten på medianväljaren är det lättare att låtsas som ingenting hänt. Så går vi vidare. Eller vi och vi. Ni går vidare. Andra får klara sig ändå.

Jag kan inte för mitt liv begripa att inget parti riktar in sig på de med lägst socioekonomisk status. För oss hade det varit så fruktansvärt enkelt att göra det. Flera av oss i partiet lever redan där. Och de som drabbas hårdast av statens repression är alltid de med lägst socioekonomisk status. Strategen i mig säger att det hade varit något av det smartaste vi hade kunnat göra.

Men jag vet att jag bara drömmer. Piratpartiet är precis som alla andra utom Sverigedemokraterna fokuserade på medelklassväljaren. Det är förmodligen för svårt att leva som man lär. Att politisera de som inte ens tror sig ha en politisk röst är kanske mycket jobbigare än man tror?

I alla händelser är ett fattigt virtueparti aldrig något som går att jämföra med redan etablerade partier som har lön för det jobb de gör. Och det här med förtroende är något oerhört subjektivt.

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk lär sig att slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete
Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek i världen

Ett barn av Dorothy Law Holte

Egentligen anser jag att den här dikten borde toppa vårt sjökort om integritet. För den säger precis allt om hur man bör behandla människor. Och det är just barnen som kommer i kläm i nedmonteringen av rättsstaten, jakten på fuskare, jagande av skolkare, betygshets, drogtester, kriminaliserad fildelning och mangaläsande. It’s all in these words.

I can dream on, can I?

Det kan tyckas något märkligt att jag skriver denna bloggpost. Men jag tror att den fyller en funktion. Både som någon form av metakonst och som en form av analys, för den som kan tränga in under texten för att se vad jag egentligen menar. Och för den som inte fattar har jag precis bevisat varför internet är så uselt som jag just beskriver.

Jag hatar internet för att internet aldrig glömmer. För att internet är det redskap som används för att bara spy ur sig frustration. För att internet används för att dissa.

Jag hatar hur jag sitter under täcke och vet att jag pratar med människor på andra sidan internet som inte har mer än kalsonger på sig och just nu skriver inlägg som låter vettiga, alternativt skapar en hord av halmdockor för att de kan och tycker det är kul.

Jag hatar hur internet är ett redskap för allt och alla att få komma till tals. För det där skapar fanimej inte bara bra saker. Det skapar även information overload.

Internet sköljer över oss från alla håll. Vi kan inte värja oss från något, vi förväntas ständigt vara uppkopplade, ständigt tillgängliga, och vi förväntas att ha svar på tal på allt.

För på internet tänker ingen jävel efter. De skriver och gör precis det som faller en in just där och just då. De människor som hanterar internet på ett sätt som är ansvarsfullt är så få att jag inte känner en enda.

Internet är inte bara vackert. Internet är även allt det fula som vi inte vill veta av. Och det kastas rakt i ansiktet på oss utan att vi alltid ber om det.

Internet är konstant stress och otillräcklighet, konstant splittring och förstärkta konflikter. Ogenomtänkta utspel, slarvigt skrivna pressmeddelanden, snabbhet snabbhet snabbhet.

Piratpartiet är en produkt av internet. Det är information overload. Det är springa mellan chatar och blogga och läsa forum och prata och skriva valmanifest och ha styrelsemöten och ge ut en bok och twittra och facebooka och nätverka och hantera uppstådda konflikter och dissningar och kritik som inte har någon grund blandat med kritik som har det.

Det är utlagda chatloggar på bloggar, bloggkrig och missförstånd för att man inte ser den man talar med.

Internet är en konstant jävla stress för den som inte kan multitaska. För den som försöker vara ansvarsfull. För den som är impulsiv.

Internet är ett jävla aber att driva ett politiskt parti på. Ingen glömmer vad du sagt, ingen oförrätt kan vara för liten, ingen småsak kan passera, inte ett ord lämnas obesvarat.

Internet är en avskrädesplats och jag är inte ett dyft förvånad över att vuxengenerationen inte förstår vad som är så jävla bra med det där internet.

Internet är inte ett dyft bättre än köttvärlden. Jag tror detta inlägget just proved my fucking point.

Jag hatar internet!