Jag har i kölvattnet av vår förtroendekris fått så mycket tankar att jag svämmar över. Men jag landar inte i några självklara svar och därför tiger jag tills jag tycker jag har några som faktiskt spelar roll. Men vad jag upptäckt är att valkampanj och förtroendebyggande är två så totalt olika saker.

Piratpartiet är byggt som en stor kampanjmaskin. En kampanjmaskin på liten budget. Det är lätt att ta initiativ, det är lätt att ta plats, det är lätt att få göra det man vill. Men att problematisera saker känns ändå för mig svårt. Det finns så mycket med partiet som jag älskar och det finns så mycket som jag verkligen känner mig så fruktansvärt främmande inför. Och nu på natten hittar jag ett nytt ord att sätta på vad jag känner. Jag har insett att vi nog har en antiintellektuell framtoning. Och jag har aldrig satt det ordet på det hela förut. Aldrig.

Och jag börjar undra om det inte är detta som faktiskt får folk att driva med oss. Det är så tacksamt liksom. Vi stannar inte riktigt upp, vi kör kör kör och rusar vidare och köra lite till och hittar en fråga som passar oss och kastar ut ett pressmeddelande och kör och kör och kör. Visserligen har vi en levande intern debatt, men jag tror ändå skumt nog att vi inte bara ser ut som om vi kör hafsverk, utan faktiskt som om vi vore lite korkade. Och det är så förbaskat sorgligt med tanke på att jag vet hur smarta folk det finns i partiet.

Men hur sjutton ska man bli smart och eftertänksam om partiet hela tiden har sin snabbhet som sitt varumärke? Hur ska man bygga förtroende när allt är kampanj?

Att vårt förtroende nu raserats tror jag är en frukt av en uppdämd frustration mot oss som funnits där hela tiden. Det är saker som samlats på hög under flera år. Pudlar som fått göras, beslut som fått tas om eller rivas upp, konflikter och frustrationer som slutligen fått sina utlopp.

Har vi gjort rätt? Jag vet inte längre. Jag vet ingenting. Jag ställer olika förklaringsmodeller mot varandra varje dag. Omvärderar, utvärderar, tänker efter. Men några spår jag hittar är:

* Styrelsen tar inte ansvar för helheten. Vi är också en del av kampanjmaskinen när det vi egentligen borde fokusera på är organisation och ideologisk utveckling. I alla fall om vi ska vara något sånär liknande andra partier. Kan vi och ska vi vara det? Det är frågan.

* Snabbheten gör att vi kastar oss ut i debatter innan vi har kött på benen. Detta får som följd att man framstår som oseriös. Men samtidigt är detta vår största styrka? Eller?

* Vi lever som vi lär…

… vi brukar säga det, men jag brukar ofta känna att det är något som fattas…

Jag har länge hävdat att jag tror att vi skulle vinna mängder av PR på att visa hur fattiga vi är som organisation. Att visa att vi är gräsrötter. Att rentav gå ut och tigga pengar, inte till partiledare utan till partiet. Att vi inte alls ska skaffa någon telefonväxel för vi vill inte att folk ska tro att vi är något vi inte är. Jag har aldrig förstått vitsen med att låta proffsig. Vi är ju inga proffs?

Insikten slog ner som en bomb i mig innan idag: “Vi hade kunnat ha dubbelt så många anställda. Då hade styrelsen kunnat ta sitt ansvar”. Döm om min förvåning när jag sedan såg Hannes Mannerheim twittra om att sänka lönerna i partiet. Det kändes nästan telepatiskt.

Nej, jag vet att människor som satt sig fast i sin medelklassvärld inte kan leva på 10 000 i månaden. Man har skaffat sig hund, barn, villa, lån och bil osv. Och jag har varit med vid diskussioner i partiet om anställningar så jag vet hur debatterna har gått.

Men om jag med en PR-hjärna får vända och vrida lite på det här… hos väljare som ser politiker som fjärmar sig från deras verklighet, hos unga som ser att politiker kan vara de själva. Hos de där som har slutat rösta eller röstar på SD bara för att lägga en protest, fast de inte ens vet vad det är de protesterar mot… vad hade det gett för spinn?

Jag hade just en diskussion med deeped på twitter om hur partier vänder sig till Alla. Och i dessa Alla känner jag att det inte finns någon alls.

Eller som Isobel Hadley-Kamptz uttryckt det på Arena i en sylvass krönika om vår medelklassifiering:

Vad spelar timanställda kommunalare egentligen för roll i en genomsnittlig valrörelse? Och småföretagen har faktiskt aldrig avgjort någonting. I den eviga jakten på medianväljaren är det lättare att låtsas som ingenting hänt. Så går vi vidare. Eller vi och vi. Ni går vidare. Andra får klara sig ändå.

Jag kan inte för mitt liv begripa att inget parti riktar in sig på de med lägst socioekonomisk status. För oss hade det varit så fruktansvärt enkelt att göra det. Flera av oss i partiet lever redan där. Och de som drabbas hårdast av statens repression är alltid de med lägst socioekonomisk status. Strategen i mig säger att det hade varit något av det smartaste vi hade kunnat göra.

Men jag vet att jag bara drömmer. Piratpartiet är precis som alla andra utom Sverigedemokraterna fokuserade på medelklassväljaren. Det är förmodligen för svårt att leva som man lär. Att politisera de som inte ens tror sig ha en politisk röst är kanske mycket jobbigare än man tror?

I alla händelser är ett fattigt virtueparti aldrig något som går att jämföra med redan etablerade partier som har lön för det jobb de gör. Och det här med förtroende är något oerhört subjektivt.