Jag tror vi alla vet i någon mening vad piratpartiet är. Vi har en bild av hur det fungerar. Och om det inte fungerar som vi vill så har vi i alla fall en bild av hur det borde fungera. Vi har svärmälskare som anser att föreningsdemokraterna är maktskallar och vi har föreningsdemokrater som anser att svärmälskarna är maktskallar. Sedan har vi en falang som inte bryr sig särdeles mycket om toppstyrning. För de ser ingen sådan.

Och så finns det paddor. Oändligt många paddor. Och oändligt många diskussioner om hur dessa paddor ska se ut. Ett litet ord här eller där kan betyda världen för någon.

Vi ironiserar gärna över frågan om paddor och säger att alla inte har kompetens för att skriva. Men kanske har vi missat vad alla oändliga diskussioner om en padda egentligen handlar om.

Kanske är alla de där oändliga diskussionerna om småsaker ett uttryck inte bara för en känsla av cykelskjul utan också en känsla av maktlöshet. Just i paddan i textdiskussionen är det lättare att försöka göra sin röst hörd.

Det finns många grupperingar i Piratpartiet. Grupperingar som är mer eller mindre lösa eller fasta. Massa små chatar på skype som skapar sina egna parallella piratvärldar.

Och detta gör att det samlade partiet i någon filosofisk mening inte existerar. För det finns nästan inget som håller samman.

Fast vi enas ju ändå i frågorna? Kan vi då tycka. Men vi är ju faktiskt inte särskilt enade om dem heller? Ändå tror människor i de olika simultana piratvärldarna att just deras värld är piratpartiet. Och så sitter någon i ett annat kluster och har en helt motsatt bild av vad partiet är.

Ett och annat kluster är medvetet om den här kampen, så de skapar en strategi för att ta över partiet.

Och så har vi partiledaren med founder syndrome, utbränd och granatskadad som inte längre vet vad han gör. Som många vill ha bort och andra vill ha kvar. Men för att ens kunna göra något åt något håll skulle det krävas att han själv tog semester. Men att släppa något när man är så inne i något är svårt. Särskilt om man är rädd att förlora det.

Så Rick känner sig också maktlös. Och agerar utifrån en princip att han är maktlös. De som vill kuppa bort Rick känner sig också maktlösa. Och agerar utifrån en princip om att de är maktlösa.

Jag bloggade om det här i våras, om hur den självrättfärdiga är den farligaste maktpotentaten. Och om något så tycker jag att det är det som liksom bevisas. Ingen tror att den har makt, så alla skjuter underifrån. Alla tror att just deras version av verkligheten är korrekt och kommunikationsvägarna är för längesedan brutna eftersom alla tror att de är offer. Piratpartiet beter sig som ett inbördeskrig, men eftersom inget är öppet blir det bara små gerillastrider här och där och samtidigt femtioelva dubbelspel. Alla känner sig osedda, förorättade, maktlösa.

Och mitt i detta försöker vi att föra någon slags extern politik. Som vi inte heller är eniga om.

Låt mig ta några exempel: Vi har delar av partiet som inte är intresserade av integritet, annat än när det handlar om datorer. Och vi har delar av partiet som inte är intresserade av fildelningsfrågan. Vi har delar av partiet som har en mycket snäv bild av vad partiet är och som inte kan tänka sig att lämna den första formen av vågmästarstrategi och som konsekvent försöker motarbeta varje ny form av förändring. Vi har orgnördar som försöker göra Piratpartiet till ett parti som mer liknar de som redan finns och idealister som vill förändra hela världen. Och en partiledare med founder syndrome.

Då är det lätt att tro att bara vi får bort partiledaren så kommer det där nya partiet bli precis som ens eget kluster. Eller att få kvar en bild där det enda målet i partiet som man ens kan se är “Rick måste bort!”. Eller “alla måste vara sams”, eller “piratpartiet går sönder, vi måste rädda det”.

Vad jag skulle önska är faktiskt något så tråkigt som självrannsakan. Och medveten navelskådan. Hos samtliga. Varför är just du med i piratpartiet? Vad är det som driver dig att stanna i partiet? Vilka frågor är viktigast för dig och vilka kan du inte kompromissa med? Hur vill du att organisationen ska se ut och vilka delar kan du inte kompromissa med på den fronten?

Själv tror jag inte att piratpartiet inte håller ihop för att vi bråkar. Jag börjar snarare tro att vi bråkar för att vi helt enkelt inte håller ihop. Kanske är det dags att inse att Piratpartiet så som vi känner det inte riktigt finns. Snarare finns lika många piratpartier som det finns aktivister eller kluster i partiet.

På samma vis som en snabb revolution inte är särdeles önskvärt i samhället är det kanske inte heller det i ett parti? Lyfter man blicken lite utanför partiet blir det ganska tydligt att det här lika gärna kunde beskriva hela samhället. Det har Rikard Fröberg lovat att blogga mera om.

Under tiden hela bloggosfärens vågor går höga om Datalagringsdirektivet dök Amelia Andersdotter upp och försökte förklara saker för mig om datalagringsdirektivet.

Det dröjde minst en halvtimma innan jag förstod vad hon sa. Bottom line var förbluffande positiv. EU-kommissionär Viviane Reding är mycket kritisk mot direktivet. I en hearing säger hon:

We will not let ourselves be dictated to –
rules which go against our fundamental rights and which
go against our privacy and data protection for the sake of
anti-terrorism rules. I can tell you I have been discussing
this extensively with Cecilia Malmström. She absolutely
shares this point of view and this action.

Nu ska kommisionen utvärdera direktivet. Det kommer troligen inte alls att se ut så som det såg ut när det skapades och det är alltså inte alls omöjligt att hela direktivet skrotas. Vi skulle alltså kunna lägga om energin och lobba på regeringen om att vänta. Det är inte bråttom. Att vi är försenade är inget argument, då direktivet som sådant redan är kritiserat av kommisionen.

Uppenbarligen tycks även Cecila Malmström hålla med Viviane Reding. Läs själva här.

Det låter mer hoppfullt än alla dagens inlägg.

Det här var mitt sätt att försöka hjälpa Amelia att få fram sin poäng. Kan vi rikta om energin kanske vi faktiskt kan vara av med direktivet. Låter som något klart värt att pröva. Personligen har jag lättare att tänka mig att man kan förhala något. Det handlar då inte om en prestigeförlust för regeringen utan om att helt enkelt köpa sig lite tid. Borde inte alls vara ömöjligt?

Det finns något som alltid händer mig. Jag går alltid vidare. Jag transformeras alltid. Ja. Alltid.

Jag vet inte vad det är som gör det. Jag skulle kunna tänka mig att det är kombinationen aspie och dampie som skapar det som är ett av mina starkaste signum: Jag går upp i något i 170% och lämnar det sedan. Allt i mitt liv sker i perioder. I kortare eller i längre perioder. Allt i mitt liv är projekt. Projekt i mindre eller större skala.

Jag är en människa som väldigt många tror att de känner. För jag är så öppen. Och visst, det är jag, om man jämför med många andra. Men det är inte det samma som att jag inte behåller oerhört mycket av det jag tänker och känner för mig själv. Personlighetstest jag gjorde förra hösten visade att jag är så pass karismatisk att människor uppfattar mig som extrovert, fast jag egentligen är introvert.

I kanske ett års tid har jag fått förvånade kommentarer från mina vänner: “Jag trodde inte du skulle stanna så länge i piratpartiet”. De vet liksom hur jag är som person. De har sett mig starta kurvigheter och lämna forumet, sett mig vara vrålaktiv i utomparlamentarisk vänster och lämna den, sett mig vara helt inne i mina diagnoser för att några år senare kunna ifrågasätta dem ur ett samhällsperspektiv. De som varit med verkligt länge har sett vänsterkristendom, feminstteologi, radikalfeminism, queerteoritiker med utkommande ur garderoben, återgång till snällvänster för att snabbt kastas in i anarkism, sen cynism/piratism, sen antipolitik och kurvigheter i flera år för att sedan 2008 ramla rakt in i Piratpartiet och vara helt uppslukad där.

De har även sett mig gå från mes som inte ens vågar flirta till bruden som alla ville ha till det som jag är nu som jag över huvud taget fortfarande inte har kommit fram till vad det är.

Jag är så här: jag gör allt helhjärtat. Jag kan inte göra något med halva mig, det fungerar inte. Och det faktum att jag gör så här är det som är mitt absoluta signum. Därför tar det ofta flera år att lära känna mig. Inte sällan kommer människor in i mitt liv när jag är i en viss period, sätter en viss stämpel på mig och blir sedan helt förbryllade när jag visar mig vara en annan två år senare. Can’t help it. It’s who I am.

Hur många forum har jag lämnat i mitt liv? Hur många nick har jag haft? Hur många olika ideologier har jag tillhört? Jag vet inte ens. Just nu försöker jag att förstå vart jag är på väg, för jag vet inte.

Det tog mig över två år att vänja mig vid att jag var singel. När jag väl bestämde mig för att släppa det som varit tog det nog max en månad innan jag slutade att minnas hur det var att vara i ett par. Nu kan jag förstås minnas det, men minnena är inte färska, jag relaterar inte till dem som ett nu, utan som ett då. Jag längtar visserligen tillbaka ibland, men då mera efter tillhörigheten. För det är den jag alltid saknar.

Jag utvecklas nästan alltid tillsammans med andra människor även om mycket sker i min inre tankevärld. På samma vis som andra gör slut på förhållanden och är seriemonogama lever jag serieliv. Någon har jämfört mig med operativsystemet slackware. De som är verkligt nära mig kan följa med till nästa period i mitt liv, men oerhört många faller alltid bort. Därför är det en evig tur att jag numera har facebook, för där recyklas hela mitt liv.

Som sagt: de som verkligen känner mig vet att detta händer. Och de som varit med under en viss period av mitt liv får ofta ett brutalt uppvaknande när jag plötsligt kommer att tvärt säga mot saker jag tidigare tyckt. Inom Piratpartiet går detta att se om man läser min blogg. Notera hur jag glidit från brutal förespråkare av föreningsdemokrati för att bli mer svärmromantisk.

Jag tror att det oftast är i tider jag mår dåligt som jag väljer en ideologi och följer den blint. Men jag är inte verkligt säker på detta. Jag vet bara att jag de senaste månaderna har börjat bli mer och mer ideologilös, mer och mer kritiskt tänkande och mer och mer självständig.

Jag kan göra det där symbiosliknande uppgåendet i något. Ett tag. Och det är det människor utanför Piratpartiet sett att jag gjort i partiet. Kanske har min förmåga att inte dra denna gång bland annat hjälpts upp av att sammanhanget varit så mycket större, att det finns så många grupperingar och att man helt enkelt kan välja väldigt mycket vad man vill syssla med. Jag har liksom kunnat utvecklas men inom partiet. Kommer jag fortsätta göra det? Jag vet inte. Jag vet att jag medvetet pausat skype i säkert tre veckor nu och att jag inte kommer fram till något svar.

När jag är stabil är jag ganska moody, människor kan nog då nästan uppfatta mig som smådeppig. Men det är det som är mitt normala tillstånd. Jag är en naturligt vemodig människa och jag trivs i regel bättre när jag är det än när jag är så upp och ner och i det närmaste bipolär som jag var under t ex valrörelsen och ett tag efter den. Dock tvivlar jag inte en sekund på att det är under mina närmast maniska faser som jag lyckas inspirera andra och uträtta något.

Min längsta sammanhållande period i livet får nog sägas ha varit mitt längsta förhållande. Jag trodde då att jag äntligen skulle få slå mig till ro. Men livet ville annorlunda. Jag fick inte stagnera denna gång heller.

De som verkligen känner mig vet varifrån min klokskap kommer. För att man blir klok av att leva så oändligt många olika typer av liv säger sig självt. I vart fall om man som jag drivs av att förstå allt och alla. Men det är ta mig fan inte alltid värt priset.

Den senaste veckan har jag fått en känsla av att mitt liv helt och hållet slutat att handla om mig själv. Celibatet har överförts till hela min livssituation som ett sätt att leva.

För mig verkar det handla om någon slags kallelse. En kallelse att våga vara jag. Jag vet med mig att jag är oerhört annorlunda och att jag genom det har en förmåga att beröra och berika folks liv på sätt som är få förunnat. Jag vet att jag kan se genom människors fasader och har en närmast djurisk intuition och jag försöker använda den förmågan till att hjälpa andra.

Skulle jag varit ute efter att ta mig upp i världen, hade jag haft ambitioner, kunde jag stänga av min empati hade jag nog varit min antites – psykopaten. För på så många sätt är vi lika i förmågan att läsa, bedöma och leda människor.

Och där har vi en annan del av mig. Nog har det hänt då och då att folk velat göra mig till ledare. Eller att jag blir mer beundrad än jag tycker att jag förtjänar. Då skakar jag av mig, förstör för mig själv.

Någon som anser att livet handlar om karriär och om att lyckas skulle anse att jag helt enkelt inte anser mig vara värd att lyckas. Det vore att göra det hela för enkelt. Alldeles för enkelt. Bättre förklaras det i Ugly Betty:

I ett parallellt liv får hon drömma om hur världen skulle vara om hon hade fötts med perfekta tänder. Det visar sig förstås att hon är en bitch, att hon hänger med Wilhelmina och att alla hatar henne men fjäskar för henne. Förvirrad frågar hon fen som i drömmen gett henne hennes perfekta tänder:

05:30 in i detta klipp. Transkriberat nedan.

Betty: How could having perfect
teeth change me this much?

Fen: Well, let me break it down for you, b-bomb.
All right, having braces is hard, right?
People make fun of you, and it hurts your feelings,
Which made you compassionate.
Pretty-teeth betty- people fawned all over her, And it went to her head.

Jag är hellre en snäll och i samhället misslyckad varelse, än en som i samhället lyckats, men som alla hatar bakom ryggen. För människor är inte snällare mot dem högre upp i hierarkin, där har Alain de Botton fel. Vad de är är mer fjäskande. Och jag avskyr fjäsk. Tål det inte och vill inte bli utsatt för det. Att vara berömd är för mig inte vatten värt i jämförelse med att vara älskad. Men det jag nu verkar vara på väg mot är ytterligare något annat. Jag verkar vara på väg att förvandlas till en nunna ute i samhället. Jag vet inte än om det är något som kommer fortsätta. Jag vet bara att jag genomgår förändring igen. Vad det blir av mig denna gång vet jag ännu inte. Jag vet inte heller om det kommer inkludera Piratpartiet eller ej. Jag har varit mer inne på att försvinna tidigare än jag är nu i alla fall. Men jag måste ha något att göra som känns meningsfullt. Annars fungerar jag inte.

Jag väljer inte att vara så här. Det är ett oerhört rastlöst sätt att leva. Men det är så här jag är. If you want to know me, you better get used to it. Because that is one thing about me that will probably never ever change. The change in me is the only thing that never ever changes. My constant is my inconsistency.

När kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden en gång trodde vi att det handlade om frihet. Vi trodde världen utanför hemmet var mera fri. Fri i betydelsen större, mer oberoende, mer föränderlig.

Den lilla världen är så ful. Så bortskuffad, så föraktad bland intellektuella, så sönderanalyserad av radikalfeminister att det är lätt att tro att kristdemokraterna som längtar tillbaka till familjen bara vill stänga in kvinnorna i hemmet. I stället för att se det hela som en kritik mot en individualisering som gått för långt, ser man i stället bara en fråga om rollerna.

Men har någon funderat på varför? På vad som faktiskt gick förlorat när alla skulle ut på en konkurrerande arbetsmarknad? Jo: hemmasfären har varit kanske den enda sfären som varit skyddad från konkurrensutsättning. Det har varit en sfär där rollerna varit givna.

Givna roller har varit något vi blivit bäst på att kritisera av allt. Men mot givna roller har vi ställt det enda andra vi vet: fri konkurrens.

Tanken om fri konkurrens bygger på en föreställning om att varje människa är sin egen lyckas smed, att vi kan bli allt vi vill, att allting hänger på oss själva.

Susanne Alvfengrens text Kvinna av idag får symbolisera detta:

Min trygghet ligger i att va självständig och fri, inte va beroende av nån annans kropp och själ
Ja jag är en tjej med höga planer och stora ambitioner, ja jag vill ju hinna med så mycket än
Nej mig ska ingen trampa på jag är fri och oberoende
Jag vill vara en kvinna av idag

Oberoendet. Som om livet verkligen skulle vara så. Som om vi inte skulle leva i sammanhang med varandra. Som om vi inte i vårt högteknologiska samhälle skulle vara mer beroende av varandra än någonsin.

Om vattenverkets arbetare strejkar och rengöringsverkets rengörare inte skulle göra rent vattnet skulle du inte ha något vatten i kranen när du ska koka ditt kaffe.

Vi är alla beroende av varandra. Vi lever alla i sammanhang. Bara för att vi inte ser de vi är beroende av har inte beroendet försvunnit, det har bara dolts.

Kvinnorna på arbetsmarknaden förvandlas i mångt och mycket efter den manliga norm som skapat den. Konkurrens, hårda nypor, egoism. Det är kanske därför inte sällan många av oss radikalfeminister (jag har varit och är alltså inte längre radikalfeminist) varit mer bitska och otrevliga än de antifeminister som ifrågasätter ordningen. De flesta antifeminister jag känner är nämligen mjuka män som tvingas spela macho i en värld där manlighet är det samma som styrka. Och att påstå att kvinnorna inte har del i den här pressen vore att ljuga.

Nästan alla kvinnor jag känner avskyr svaga män. Från den feministiska kvinnan som inte tålde att killen som gillade henne inte kunde åka slalom och ramlade i backen till de starka kvinnorna som vill ha någon som kan sätta dem på plats. Eller för all del mig själv och min dragning åt det veka och svaga.

Manlig svaghet är motsatsen till berättelsen om att vi är oberoende och behöver konkurrens. Det är en berättelse om där konkurrens i stället föder främlingsfientlighet, dödar våra relationer och alinierar oss från varandra. En berättelse om att behöva spela en roll där svaghet inte existerar, där ingen man som går hem på kvällarna är rädd för att bli slagen (trots att det statisktiskt är så enormt mycket troligare att en man blir misshandlad än att en kvinna blir det), en berättelse om att ständigt se svagheten osynliggjord till förmån för kvinnornas svaghet och rädsla för en själv.

Sådant skapar hat. För hatet är maktlöshetens och rädslans andra ansikte. Agressionen snarare ett uttryck för känslor som inte får finnas, som ska sopas under mattan och begravas.

Först ska de tvingas ta en roll de kanske inte vill ha. Sedan ska de få skit för att de spelar den, och på grund av att vi alla insocialiserats att inte ifrågasätta den ska de dessutom få ta skit för att de har den. Trots att de inte bett om den.

Hånandet av män som Per Ström och fenomen som Sverigedemokraterna förstärker bilden. För den som vågar se bakom finns berättelsen om männens förtryckta svaghet. Fortsätt håna dem, fortsätt demonstrera mot dem och ni skapar det hat som göder dem. Våga läsa mellan raderna. Berättelsen finns där.

Därför är inte vägen ut ur manlighetens kris en postmodernistisk tanke om att alla kan bli vad de vill. Vägen ut är i stället ett samhälle som inte ser konkurrens som religion. Vägen ut ur det samhället är tankar på sänkta arbetstider, medborgarrättsliga basinkomster, teknik byggd för att hjälpa människor och gemensamma ytor och platser där vi får vara annat än arbetare och konsumenter. Där människor ses som mer än egoistiska och självmaximerande. Där tanken på att ensam är stark i grunden ifrågasätts.

Det är berättelser om fri mjukvara som skapas tillsammans av människor byggt på lust och en vilja att dela med sig, det är berättelser om CC-licenser som säger “här, jag har gjort det här, vill du ha det, ha det, det är fritt, du får göra vad du vill med det men du får inte hindra någon annan att skapa vidare på det”. Det är tankar på Sydafrikanska Ubuntu, tanken om att vi alla hör ihop och lever i sammanhang. Det är manliga förebilder som den före detta biskopen KG Hammar som talar om fred och folkbildar om vapenexport, det är mansnätverk som vänjer män vid att prata känslor med varandra. Det är människor som Tim Jackson och Birger Schlaug som säger att vi måste se till den andra delen av den mänskliga naturen och inte bara den egoistiska, separerade självständiga.

För människan är så otroligt mycket mer.

Update: Tycker även att ni ska läsa hos Lars-Erick som bloggar vidare på ämnet frihet i gemenskap.

En sak som slår mig i det offentliga samtalet just nu är att det verkar vara okej att prata om ungefär alla andra tänkbara orsaker till förtryck än ekonomiska. Kön, helt ok. Etnicitet – helt ok. Sexuell läggning, helt ok. Men gud nåde den som säger något som går att härleda till ekonomi. Att ens nämna ordet fattig eller klass får den mest sansade att utbrista i en lång harang om varför detta är fel.

Klass är idag förbjudet att tala om. Vem som har bestämt det vet jag inte, men det är förbjudet inom partipolitiken. Det är förbjudet samtidigt som de ekonomiska klyftorna ökar. Det är förbjudet samtidigt som helt nya klasser håller på att uppstå. Det är förbjudet samtidigt som folk har ihjäl sig på grund av dem.

Ekonomisk diskriminering. Det är vad det borde heta. Ekonomidiskriminering, om man så vill. På det här hotellet kommer bara rika in. På den här restaurangen kommer bara rika in. Hit reser bara rika.

För ekonomi är något som någon bestämt att just det ska vi ta ansvar för var och en. Just den diskrimineringen är naturgiven och kan inte ifrågasättas. För att ifrågasätta den är att vara vänster, sägs det.

Allt som inte hyllar kapitalismen förbehållslöst är alltså idag vänster. Allt som andas minsta kritik mot Marknaden är vänster. På så vis kan man avfärda allt. Om vi bara inte talar om det så finns det inte.

Att datorerna som idag styr valutaspekulationen är så snabba att ingen människa hänger med dem och inte ens de som äger pengarna förstår hur programmen fungerar, det kan vi inte tala om. Att fattiga inte har råd med att gå till läkare eller inte kan köpa sina mediciner på grund av att nya privata apotek inte tillåter betalningsanmärkningar (något som tenderar att drabba fattiga då de inte har pengar), det kan vi inte tala om. Att fattiga inte har råd att förflytta sig inom Stockholms län, det kan vi inte tala om.

Vi kan helt enkelt inte tala om ekonomi som diskriminering, för vi har bestämt att det är en naturlag. Kapitalismen hyllas och tas för given på samma sätt som vilken religion som helst, samtidigt som vi berömmer oss med att ha blivit “sekulariserade”, skördar sina offer som vilket religionskrig som helst, kolonialiserar som vilken missionerande religion som helst.

Men vi kan inte tala om det. Vi kan inte ens öppna munnen. För allt vi säger kommer att stämplas som “vänster”. Det är inte “liberalt”. Problemet är trots allt att människor inte får köpa precis vad de vill. Må det vara sex knark, eller något annat “kontroversiellt”. Att vissa inte har råd med det är inget problem. Det är en naturlag.

Edit: Note to self: När du ska använda dig av ett nytt begrepp kolla så att det inte redan är taget och kraftigt behöftat med identitetspolitik innan du använder begreppet.

Jag känner att jag börjar bli smått trött på allt avfärdande med “Det där är vänsterpolitik” eller “Det där är högerpolitik”. Jag börjar kort sagt bli trött på pirater som prompt ska fortsätta befinna sig inom sin primära box och inte vill vidare.

Vad du egentligen säger är: Nej, det där kan vi inte vara för för det är inte högerpolitik. Alternativt, nej det kan vi inte vara för för det är inte vänsterpolitik.

Detta ord inte är nämligen också ett politiskt ställningstagande. Det är ett ställningstagande mot piratfrågor och för antingen höger eller vänster.

Ska vi som parti komma vidare och skapa något nytt behöver vi inte höger och vänster. Snarare kommer de att göra allt för att trasa sönder vårt eget perspektiv.

Vad är det ni är så rädda för? Jag förstår det faktiskt inte längre, för det ologiska är att höger och vänster bara är halmdockor. De skapar varandra genom att säga att den ena är det som den andra inte är. Moderater driver ett land med offentligt finansierad sjukvård. Så jag antar att de är vänster nu då. Socialdemokraterna genomförde privatiseringar. Alltså är de höger.

Vänster och höger är endast argument som innebär: “Det där tycker jag inte om, alltså är det fel”.

Det är inget som helst argument att säga att vi inte kan driva någon fråga för att den är antingen det ena eller det andra. Det är en feg undvikandepolitik som kommer leda till att Piratpartiet alltid kommer stå och stampa på samma fläck i all evighet amen.

När du säger “det är en högerfråga” eller “det är en vänsterfråga” har du alltså i praktiken valt ett annat fokus än piratpartiets. Det du sätter först är antingen då din egen höger eller vänster-ideologi, alternativt är du rädd för att någon annan ska sätta den ideologin först.

Att utveckla piratpartiet och föreslå förändringar och förbättringar har absolut inget med höger eller vänster att göra. Snälla söta försök tänka utanför boxen. Vi ser redan hur företrädare för höger och vänster försöker ta patent på frågorna och inkorporera dem i sin världsbild. Låt dem inte göra det. Börja med att frigöra din egen hjärna från höger och vänster. Fundera varför du tycker något är dåligt. Ifrågasätt dig själv. Gå inte på livrädd nejsägarslentrian. Våga tänka utanför boxen. Det handlar om att tänka, det handlar om att samtala, det handlar om att komma fram till den bästa politiken.

Okej, jag ska vara ärlig. Det finns en anledning till att jag är så skarpt mot höger och vänster. Det skulle kunna vara så att jag ärligt talat tycker båda har usla lösningar för den politik jag vill föra. Vem av vänster och höger kritiserar arbetssamhället och överproduktionen? Ingen. Vem av höger och vänster talar om antikorporatism? Ingen. Vem av höger och vänster talar om decentralisering? Ingen. Påverkar alla dessa frågor piratpartiets poltik? Damn right they do!

Ingen tjänar på att samtalet lägger sig. Spåna, spamma, diskutera, prata. Prata prata prata. Det är nu vi har tid och plats för att göra det där vi aldrig hade tid för tidigare.

Jag vet inte hur många gånger i mitt liv i Piratpartiet som jag liksom har känt att men varför kan inte alla bara vara vänner? Alla behövs ju.

Ja, jag vet att det är en naiv vision. Det är en oerhört naiv vision, men låt mig för en stund ändå få tala om hur jag tänker. Vad jag faktiskt menar.

Vi har i piratpartiet lågt till tak. Dvs om man jämför med andra partier. Vi berömmer oss med att I piratpartiet behöver ingen först koka kaffe för att sedan få ha något att säga till om i politiken. Det är jättebra, det ska vi vara stolta över.

Men vi behöver inte kasta ut kaffekokarna med badvattnet och säga att det är värdelöst att koka kaffe. Rörelser som håller håller just för att de låter folk ha en uppgift, en uppgift de själva trivs med och kan göra bra. Rörelser håller när det inte är konstant maktkamp och alla ständigt ska springa på samma bollar.

Diversifiera mera, värdera kaffekokarna, värdera organisationsnördarna, värdera duktiga skribenter, värdera matematisk begåvning, värdera att några kan koda, att några kan designa. Värdera det. Och säg inte att de som gör det där som jag inte gillar är värdelösa. För det är precis det de inte är.

När jag i mitt förra blogginlägg ställde partiledning och styrelse mot framtidskluster var det för att visa att jag inte vill att den ena eller andra sidan ska vinna. Vi ska inte slå orgnördarna i huvudet och säga “ni är värdelösa för föreningsdemokrati är ineffektivt”. Vi ska inte heller lägga oss platta och låta orgnördarna ta över partiet.

Nej i stället ska vi ge folk utrymme att bidra med det de kan där de kan. Visst behöver vi lära folk att vara företagsamma och att ta initiativ. Men alla är inte företagsamma, alla tar inte initiativ. Det innebär inte att de inte kan bidra.

Tanken att alla människor behövs och att de har en uppgift är konservativ, jag vet. I synnerhet om man tror att människor växer av tävling och konkurrens. Men vi måste sluta slå varandra i huvudet med att allt måste bli som vi själva vill. Vi behöver inte slåss om vi inser att alla inte kan göra allt, men att det för den sakens skull inte gör vissa mer värda än andra.

Vi kan kritisera att andra partier inte gör det lättare att påverka politiken. Men vi måste inte slå ner på den som kokar kaffe för det.

Det är på det här viset man slutar göra att den som skriker högst får som den vill i Piratpartiet. Som det är nu går så väldigt mycket begåvning till spillo. Den går till spillo för att vi bara värderar att synas och höras. Men Piratpartiet skulle fullkomligt gå under utan oss som slitit i bakgrunden. Piratpartiet skulle fullkomligt gå under om ingen kunde sortera soporna. Piratpartiet skulle fullkomligt gå under om inte människor funnits i bakgrunden för att sopa upp efter våra högljudda profiler när de leker alfahannestrider med varandra. Alfahannarna behövs också, javisst, men inte på bekostnad av alla oss andra.

Det första sättet att komma vidare internpolitiskt över huvud taget är att människor hoppar ner från sina hästar och lär sig ta vara på varandras kompetens i stället för att slå den i huvdet på varandra som slagträn.

Vi kan vara individualister. Vi kan vara hur individualistiska som helst. Det är det fina med frikyrkotanken. Att alla har en uppgift innebär nämligen just det. Men det innebär också att vi som individer måste lära oss att värdera även de saker vi själva inte spontant tycker är viktiga. Att värdera att andra gör det vi själva är dåliga på.

Det finns inte en enda i piratpartiet som är oumbärlig. Ingen. Men det finns heller ingen i piratpartiet som inte behövs. Det är dags att vi lär oss att ta vara på varandra.

Jag är astrött på att folk tror att kompetens är något som måste avlönas högt och som bara finns hos vissa individer. Det är bullshit. Piratpartiets största miss är att vi är usla på att hantera den kompetens vi redan har. För vi har inte vett att värdesätta att vi är olika.

Vi ska inte ge folk den plats de förtjänar. Vi ska ge folk den plats där de gör mest nytta i den stora helheten, ok?

Har letat upp mina gamla paddor som jag inte publicerade före valet. Här är en av analyserna. Notera att den skrevs före barnporrgate.
*****************
Jag kommer upp efter en natt med mangling. Som vanligt har den interna debatt man försökt lägga locket på letat sig ut på facebook och bloggar. Det är inte konstigt. Vi har ett parti med en hel del informationsnihilister. Men det var inte det jag skulle tala om nu.

Jag skulle tala om psykologin. Om informationsflödet. Om hur vi missförstår varandra.

Vi har – sedan månader tillbaka – en skadeskjuten partiledning. De har blivit så skadeskjutna att de nu är rädda för minsta kritik. Och vad gör rädda människor? De slår ifrån sig. De fattar inte kloka beslut. Alltså bestämmer man i panik valmanifestet över huvudet på partiet.

Vad gör vissa delar av framtidsklustret? De säger i stället att valmanifestet suger och presenterade ett framtidsmanifest. Man är arg, uppgiven. Och uppgivna, arga människor, vad gör de? De slår vilt omkring sig.

Så skapar båda sidor precis den kultur de inte vill ha. Styrelse och partledningsmänniskor skapar en kultur som gör att människor känner att enda sättet att bli hörda är att skrika sig hesa och bråka tills de möjligen blir hörda.

Och de som är arga skapar den kultur som gör att toppskiktet blir rädda och isolerar sig.

Det finns inga vinnare här, bara förlorare.

Vad hände egentligen? Varför byggde inte folk på sjökorten när de kunde? Tja, den enkla förklaringen är förstås att det är lättare klaga än att bygga. Men är det hela förklaringen? Kan det finnas andra förklaringar. Förklaringar som över huvud taget inte har med konflikten att göra?

Trötta aktivister som samlar sig inför valrörelse? Information overload när information finns på så många ställen och människor ännu inte lärt sig att sålla? Eller kanske en så enkel förklaring som att studenterna hade tentaperiod med sluttentor?

Vill vi veta hur vi ska kunna göra saker bättre i framtiden är det dags att sluta polarisera. Det är dags för alla att ta sitt ansvar och fundera över hur man bidrar till helheten.

Jag vet hur jag själv bidrog. Jag försökte bygga färdigt Kunskap Kommunikation Kontroll. Därför sabbade jag mitt eget sjökort: Funktionshinder och vård. Jag hade medveten paus från all internpolitik för att inte gå i väggen. Sedan åkte jag till Almedalen. När jag kom hem tog jag upp den internpolitik jag inte orkat med under våren och försökte ta mitt ansvar för sjökorten. Det gick inte så bra.

Tyvärr tror jag inte min historia här är särskilt annorlunda från många andras. Tro det eller ej, men jag tror att alla i partiet faktiskt gör så gott de kan. De flesta gör förmodligen mycket mer än så.

Nu sitter vi här med slarvigt korrade sjökort, med i huvudsak väldigt bra politik i. Det är några formuleringar här och där som behöver rättas till. Och ja, det är vissa saker jag tycker vi inte borde haft med alls, som flera av oss missade. Och det går fortfarande att rätta till.

Men hur löser vi problemet då? Försöker vi hitta konstruktiva lösningar? Eller börjar vi skrika om vem som har gjort fel?

Framtidsklustret vill gärna framstå som mer kompetenta, mer långsiktiga, mer ansvarstagande, de som förankrar bra. Ändå tycker jag framtidsklusterfolk dampar loss minst lika mycket som Rick.

Och partitoppar vill gärna framstå som professionella, som tar detta på allvar och som vill lägga energin på att kampanja externt. Ändå tycker jag de just beter sig oprofessionellt när de släpper ett dampigt valmanifest som behöver göras om.

Framtidsklustret: Vi är inte mer kompetenta än styrelsen

Styrelsen: Vi är inte mer kompetenta än framtidsklustret

Just nu beter vi oss alla som yra höns.

Ska vi komma framåt behöver vi sätta oss ner i lugn och ro. Gå från datorn och andas. För att vi just nu alla beter oss som idioter gör INGEN glad.

Vad behöver förändras, ska vi foka på de småsakerna? Om någon vill korra manifestet eller skriva om det, låt dem.