In transition

Det finns något som alltid händer mig. Jag går alltid vidare. Jag transformeras alltid. Ja. Alltid.

Jag vet inte vad det är som gör det. Jag skulle kunna tänka mig att det är kombinationen aspie och dampie som skapar det som är ett av mina starkaste signum: Jag går upp i något i 170% och lämnar det sedan. Allt i mitt liv sker i perioder. I kortare eller i längre perioder. Allt i mitt liv är projekt. Projekt i mindre eller större skala.

Jag är en människa som väldigt många tror att de känner. För jag är så öppen. Och visst, det är jag, om man jämför med många andra. Men det är inte det samma som att jag inte behåller oerhört mycket av det jag tänker och känner för mig själv. Personlighetstest jag gjorde förra hösten visade att jag är så pass karismatisk att människor uppfattar mig som extrovert, fast jag egentligen är introvert.

I kanske ett års tid har jag fått förvånade kommentarer från mina vänner: “Jag trodde inte du skulle stanna så länge i piratpartiet”. De vet liksom hur jag är som person. De har sett mig starta kurvigheter och lämna forumet, sett mig vara vrålaktiv i utomparlamentarisk vänster och lämna den, sett mig vara helt inne i mina diagnoser för att några år senare kunna ifrågasätta dem ur ett samhällsperspektiv. De som varit med verkligt länge har sett vänsterkristendom, feminstteologi, radikalfeminism, queerteoritiker med utkommande ur garderoben, återgång till snällvänster för att snabbt kastas in i anarkism, sen cynism/piratism, sen antipolitik och kurvigheter i flera år för att sedan 2008 ramla rakt in i Piratpartiet och vara helt uppslukad där.

De har även sett mig gå från mes som inte ens vågar flirta till bruden som alla ville ha till det som jag är nu som jag över huvud taget fortfarande inte har kommit fram till vad det är.

Jag är så här: jag gör allt helhjärtat. Jag kan inte göra något med halva mig, det fungerar inte. Och det faktum att jag gör så här är det som är mitt absoluta signum. Därför tar det ofta flera år att lära känna mig. Inte sällan kommer människor in i mitt liv när jag är i en viss period, sätter en viss stämpel på mig och blir sedan helt förbryllade när jag visar mig vara en annan två år senare. Can’t help it. It’s who I am.

Hur många forum har jag lämnat i mitt liv? Hur många nick har jag haft? Hur många olika ideologier har jag tillhört? Jag vet inte ens. Just nu försöker jag att förstå vart jag är på väg, för jag vet inte.

Det tog mig över två år att vänja mig vid att jag var singel. När jag väl bestämde mig för att släppa det som varit tog det nog max en månad innan jag slutade att minnas hur det var att vara i ett par. Nu kan jag förstås minnas det, men minnena är inte färska, jag relaterar inte till dem som ett nu, utan som ett då. Jag längtar visserligen tillbaka ibland, men då mera efter tillhörigheten. För det är den jag alltid saknar.

Jag utvecklas nästan alltid tillsammans med andra människor även om mycket sker i min inre tankevärld. På samma vis som andra gör slut på förhållanden och är seriemonogama lever jag serieliv. Någon har jämfört mig med operativsystemet slackware. De som är verkligt nära mig kan följa med till nästa period i mitt liv, men oerhört många faller alltid bort. Därför är det en evig tur att jag numera har facebook, för där recyklas hela mitt liv.

Som sagt: de som verkligen känner mig vet att detta händer. Och de som varit med under en viss period av mitt liv får ofta ett brutalt uppvaknande när jag plötsligt kommer att tvärt säga mot saker jag tidigare tyckt. Inom Piratpartiet går detta att se om man läser min blogg. Notera hur jag glidit från brutal förespråkare av föreningsdemokrati för att bli mer svärmromantisk.

Jag tror att det oftast är i tider jag mår dåligt som jag väljer en ideologi och följer den blint. Men jag är inte verkligt säker på detta. Jag vet bara att jag de senaste månaderna har börjat bli mer och mer ideologilös, mer och mer kritiskt tänkande och mer och mer självständig.

Jag kan göra det där symbiosliknande uppgåendet i något. Ett tag. Och det är det människor utanför Piratpartiet sett att jag gjort i partiet. Kanske har min förmåga att inte dra denna gång bland annat hjälpts upp av att sammanhanget varit så mycket större, att det finns så många grupperingar och att man helt enkelt kan välja väldigt mycket vad man vill syssla med. Jag har liksom kunnat utvecklas men inom partiet. Kommer jag fortsätta göra det? Jag vet inte. Jag vet att jag medvetet pausat skype i säkert tre veckor nu och att jag inte kommer fram till något svar.

När jag är stabil är jag ganska moody, människor kan nog då nästan uppfatta mig som smådeppig. Men det är det som är mitt normala tillstånd. Jag är en naturligt vemodig människa och jag trivs i regel bättre när jag är det än när jag är så upp och ner och i det närmaste bipolär som jag var under t ex valrörelsen och ett tag efter den. Dock tvivlar jag inte en sekund på att det är under mina närmast maniska faser som jag lyckas inspirera andra och uträtta något.

Min längsta sammanhållande period i livet får nog sägas ha varit mitt längsta förhållande. Jag trodde då att jag äntligen skulle få slå mig till ro. Men livet ville annorlunda. Jag fick inte stagnera denna gång heller.

De som verkligen känner mig vet varifrån min klokskap kommer. För att man blir klok av att leva så oändligt många olika typer av liv säger sig självt. I vart fall om man som jag drivs av att förstå allt och alla. Men det är ta mig fan inte alltid värt priset.

Den senaste veckan har jag fått en känsla av att mitt liv helt och hållet slutat att handla om mig själv. Celibatet har överförts till hela min livssituation som ett sätt att leva.

För mig verkar det handla om någon slags kallelse. En kallelse att våga vara jag. Jag vet med mig att jag är oerhört annorlunda och att jag genom det har en förmåga att beröra och berika folks liv på sätt som är få förunnat. Jag vet att jag kan se genom människors fasader och har en närmast djurisk intuition och jag försöker använda den förmågan till att hjälpa andra.

Skulle jag varit ute efter att ta mig upp i världen, hade jag haft ambitioner, kunde jag stänga av min empati hade jag nog varit min antites – psykopaten. För på så många sätt är vi lika i förmågan att läsa, bedöma och leda människor.

Och där har vi en annan del av mig. Nog har det hänt då och då att folk velat göra mig till ledare. Eller att jag blir mer beundrad än jag tycker att jag förtjänar. Då skakar jag av mig, förstör för mig själv.

Någon som anser att livet handlar om karriär och om att lyckas skulle anse att jag helt enkelt inte anser mig vara värd att lyckas. Det vore att göra det hela för enkelt. Alldeles för enkelt. Bättre förklaras det i Ugly Betty:

I ett parallellt liv får hon drömma om hur världen skulle vara om hon hade fötts med perfekta tänder. Det visar sig förstås att hon är en bitch, att hon hänger med Wilhelmina och att alla hatar henne men fjäskar för henne. Förvirrad frågar hon fen som i drömmen gett henne hennes perfekta tänder:

05:30 in i detta klipp. Transkriberat nedan.

Betty: How could having perfect
teeth change me this much?

Fen: Well, let me break it down for you, b-bomb.
All right, having braces is hard, right?
People make fun of you, and it hurts your feelings,
Which made you compassionate.
Pretty-teeth betty- people fawned all over her, And it went to her head.

Jag är hellre en snäll och i samhället misslyckad varelse, än en som i samhället lyckats, men som alla hatar bakom ryggen. För människor är inte snällare mot dem högre upp i hierarkin, där har Alain de Botton fel. Vad de är är mer fjäskande. Och jag avskyr fjäsk. Tål det inte och vill inte bli utsatt för det. Att vara berömd är för mig inte vatten värt i jämförelse med att vara älskad. Men det jag nu verkar vara på väg mot är ytterligare något annat. Jag verkar vara på väg att förvandlas till en nunna ute i samhället. Jag vet inte än om det är något som kommer fortsätta. Jag vet bara att jag genomgår förändring igen. Vad det blir av mig denna gång vet jag ännu inte. Jag vet inte heller om det kommer inkludera Piratpartiet eller ej. Jag har varit mer inne på att försvinna tidigare än jag är nu i alla fall. Men jag måste ha något att göra som känns meningsfullt. Annars fungerar jag inte.

Jag väljer inte att vara så här. Det är ett oerhört rastlöst sätt att leva. Men det är så här jag är. If you want to know me, you better get used to it. Because that is one thing about me that will probably never ever change. The change in me is the only thing that never ever changes. My constant is my inconsistency.

Tags: , , , ,

5 Responses to “In transition”

  1. Pettter Says:

    Jag har som inte sett så mycket av dig på sistone, tyvärr, men jag hänger gärna med i svängarna och fortsätter prata konstigheter på IRC och annorstädes, oavsett var svängarna tar dig.

    Mjau och kram!

    Kan hälsa att fästmön finner dig inspirerande också. 🙂

  2. klara Says:

    Jag lär kika in på paketet någon dag. Har behövt distans från det mesta.

    Oavsett skulle jag ju inte försvinna från internet 😀

    Kommer du på fscons?

    Å hälsa fästmö å säg att det gör mig glad 😀

  3. Sol Says:

    Fin text. Min största ångest är stagnation, att bara fastna i livet och inte komma vidare, inte utvecklas, bara sitta still, sitta fast. Självklart är det jobbigt att hela tiden bryta upp och gå vidare, men det är då man verkligen lever, tänker jag.

  4. klara Says:

    Tja man “tar vara” på livet i alla fall. Fast jag vet inte om man lever mer då än annars 😀 Men kan vara att jag just nu kollar på Zizek och då blir man lite smått cynisk 😀

  5. Sol Says:

    Jo, man lever! Till skillnad från att bara vara levande 🙂

Leave a Reply